Tuva börjar bli heligt less på det här vilandet hon ofrivilligt ägnat sig åt på sistone. Även om kroppen är trött och tappar orken fortare än kvickt så är det ingen fel på farten i knoppen. Alla ”vanliga” aktiviteter som simning och ridning har fått ligga på hyllan hela veckan, men idag har lilla fröken varit på utflykt!
Linda hade nämligen bokat in ett besök på en stor bondgård här i krokarna! Tuva fick nys om planerna redan i tisdags och har sett fram emot äventyret sedan dess. Idag var det så dags. Helst direkt på morgonen om Tuva själv fått bestämma, hela dagen har hon frågat om de ska åka snart. Det var en hel evighet tills klockan blev tolv och det verkligen var dags att stuva sig in i bilen. Tyvärr har jag inga bilder att illustrera med, ty kameran glömde jag att skicka med.
En och en halv timma senare kom en lyrisk fjäril in genom dörren!
– Mamma! Rooooligt!!
Ojoj, de hade fått hälsa på kossorna och kalvarna, till och med en liten nyfödd rackare som kom till världen idag. Linda och Tuva doftade underbart och förskräckligt på samma gång. En ladugård luktar, det är oifrånkomligt. Och har man varit inne i ladugården så luktar man…ladugård. Det luktar gott, till en början. Sen luktar det bara väldigt mycket, och länge. Vi helsanerade rullstolen och bytte alla kläderna men jag kan fortfarande ana doften av ko. Lilla Fjärilen har slocknat på soffan och kommer säkert bubbla hela dagen imorgon om allt hon sett idag. Hon var lite trött och medtagen av alla intryck så jag fick inte ur henne så mycket mer än att hon sett kossor och att det var väldigt roligt. Och det är väl ändå huvudsaken?
Min afton har jag spenderat på Habiliteringen, på ett möte om skolstarten som nalkas för lilla Fjärilen. Ja, inte än förstås hon är ju bara fem, men funderingar har redan börjat gro om både ditten och datten. Till min besvikelse blev mötet mer en sammankomst för bittra föräldrar än ett forum för information och vettiga diskussioner… Hälften av deltagarna hade behövt öppna mötet med en krocktestdocka och ett baseboll-trä, där de kunde fått hamra ur sig sina aggressioner och frustrationer. De verkade bära på så oerhört mycket sorg och bitterhet över sina barns funktionshinder att det skar i hjärtat på mig. Den andra halvan, till vilken jag sällade mig, satt ganska tysta och försökte suga i oss informationen som gavs mellan de bistra föräldrarnas små inlägg. Och så hade vi förstås en ”hemma-på-min-gata-i-stan”-figur som bara måste ge exempel på egna erfarenheter om varenda fråga som behandlades på mötet. Antingen något hon själv varit med om, eller nåt som hänt nån hon kände, eller nåt som hänt nån som hon kände som kände nån annan. Det saknade liksom poäng, kanske gillade hon bara uppmärksamheten eller ljudet av sin egen röst. Jag vet inte. Två timmar var med nöd och näppe vad jag jag klarade innan all bitterhet i rummet lyckats ta sig in under skinnet på mig.
Att komma hem igen var en frisk fläkt för själen, till tokiga hundar och busiga ungar!
Vad tråkigt att det blev ett sånt möte! Tyvärr är det väl ofrånkomligt att träffa människor som bara ser hinder istället för möjligheter och personer som alltid har en massa erfarenheter som den bara måååååste dela med sig av, när man är på den här typen av möten (jag har ju ingen erfarenhet från just habiliteringsmöten, men möten av lite liknande karaktär i alla fall)!
Hoppas det blir bra i slutändan för Tuva och att hon får en kanonstart på skolan när det är dags i höst!
Kram
/Ango
Bitterheten är den största faran, ja i alla situationer i livet och som förälder och mest om man har ett sjukt barn. Ni kämpar för att hålla ihop familj och att ge det hela en möjlighet att få ut så mycket lycka o glädje det på något vis går. Jag har beundrat både dig och din man sedan jag började läsa din blogg och fick den stora äran att dela er vardag. Jag tror att det är viktigt att i mötet med andra i den här saken är, att du (ni) känner, att så här vill vi att det skall vara och att försöka hålla glädjen kvar och inte låta andras bitterhet påverka er, det är inte lätt det förstår jag. Optimistiska människor finns det kanske inte så många av i den här samlingen, men försök hitta någon som tänker likt er själva så skall allt ordna sig för lilla Tuva. Ha en fin adventstid med mycket mys.
Kram
Solveig