månadsarkiv: november 2009

Konsten att söva en liten Fjäril

Det är konst som få behärskar. Ritualerna börjar runt 19.30 då lilla Fjärilen hävdar att hon är trött. Jätte. Tandborstning och pyjamas, en liten sväng med stretching och sen är det klart. Färden går mot soffan, eftersom Fjärilen tydligt visat att det här med att somna i sin egen säng är ingenting hon tänker intressera sig för, någonsin. Om mamman eller pappan skulle försöka sig på dylika dumheter har Fjärilen ett eller två fula trick att ta till. Till exempel kan man skrika tills man kräks, varpå man måste bli lyft ur sängen eftersom lakanen måste bytas. Hysterisk gråt är en klassiker som de flesta barn behärskar, Fjärilen har dock ett litet ess i rockärmen eftersom hon även kan sluta andas när hon blir alldeles för upprörd. Och då får man också komma upp ur sängen.
Alltså utförs sövningen i soffan. Ibland av pappan, som har de rätt greppen och oftast kan får lilla Fjärilen att sova på mindre än 30 minuter. Ibland på mindre än 2. Ibland sövs hon av mamman, som inte alls har de rätta greppen. Och som oftast får kämpa i flera timmar innan tösabiten ens går med på att gå från sittande till liggande läge.
För att kunna få lilla Fjärilen att sova behövs en del tekniker. För det första behöver armarna, som lever sitt eget lilla liv, hållas stilla mot den lilla kroppen. Det kan tyckas vara ett enkelt uppdrag, men ta då i beaktande att de små armarna är så spastiska att det liknar ren armbrytning när vi försöker få dem att vara stilla. Mot en ganska jämnstark människa, kan jag tillägga. Att Tuva är stark är en kommentar som ofta hörs, men det är helt fel. Hon är inte stark, hon är spastisk. Stor skillnad. Enorm. För är man bara stark så kan man själv bestämma när man ska sluta spänna musklerna. Det kan man inte om man är spastisk.
Okej, när man nu lyckats brotta ner armarna och fått ett bra grepp om dem, som inte är för hårt men heller inte så löst att hon kan bryta sig loss igen, kommer den lilla bieffekten. Om man håller ner armarna på en spastisk Fjäril som ligger ner, lyfter hon på huvudet. Snudd på rent automatiskt. Då måste huvudet vänligt men bestämt hjälpas ner i liggande läge igen, vilket medför att man för en stund måste släppa minst en hand från greppet om armarna. Sådär håller det på ett tag, armar, huvud, armar, huvud. Till slut blir Fjärilen avslappnad i kroppen. Och toksomnar.
Då kommer den riktigt kniviga biten: förflyttningen! Det gäller att göra en avvägning i fråga om hur länge hon sovit och hur hårt hon sover. Om förflyttning påbörjas i fel ögonblick vaknar hon och anar ugglor i mossen. Då är det bara att börja om från scratch.
Det gäller att försiktigt men hyffsat snabbt, resa sig ur soffan, hålla fjärilen tätt intill och gå/vagga in till hennes säng. Inte för fort, för då skumpar det, och inte för sakta för då vaknar hon. I helt rätt tempo måste man vagga, hela vägen till sängen, lyckas lägga ner henne och bädda om henne, låsa sängen (vars metalliska barnlås gnisslar och för ett jädra liv) och hinna tassa ut ur rummet innan hon vänder sig tillrätta. Hörs då en djup, förnöjd suck så är man i mål!
Hörs däremot en låg, gnällande ton…ja, då är det bara att börja om igen!

Uppdaterat Galleri!

Nu ni, har jag uppdaterat lite i galleriet! De flesta bilderna är tagna av Anton, som fick tag på kameran under vår utflykt och kom på att det är kul att fotografera. Han knäppte hur mycket som helst, jag har valt att lägga ut ett axplock av alla hans bilder i galleriet. Mycket nöje!

Spendera mer än vad man har

Det är aldrig bra. Den som spar, han har. Jag är ganska ekonomisk av mig i de flesta avseenden, men när det gäller min egen energi är jag väl månne lite slösaktig.
Igår när jag vaknade kände jag mig som en ny människa, en superkvinna, en amazon! Jisses amalia, vad pigg jag var när sonen ropade på mig vid halv sex. Likt en studsboll for jag ur sängen och upp på övervåningen för att kvittra ett ”god morgon” till min älskade son och sen var dagen igång. Frukost och påklädning i flygande fläng, hundarna fick sig en redig långpromenad på 45 minuter och vi var hemma igen innan det var dags för Anton att hoppa ur pyjamasen!

När sonen var lämnad på skolan tänkte jag att den här energitoppen borde utnyttjas, det var så skönt att känna sig pigg som en mört efter att ha varit krasslig i en hel vecka. Lilla röda skruttbilen var i skriande behov av en tango med dammsugaren, så det var dagsplanen. Men just som jag körde upp på uppfarten såg jag mina en gång så vackra blomlådor…som inte längre hade kvar sin somriga glans. De passade dock väldigt bra under Halloween, med sina stendöda, bruna blomster. Läskigt.

Jag kunde ju inte börja med bilen när blomlådorna såg ut som de gjorde. Sagt och gjort, jag knatade runt på baksidan för att hämta skottkärran, och fick med mig dystra före-detta-tomatplantor i lasset också. Hämtade en spade i förrådet, lassade på det döda materialet och knatade iväg med det till lämplig kompostplats en bra bit ut i skogen. Nöjd med min insats ställde jag tillbaka skottkärran och skulle ställa spaden i förrådet igen när jag upptäckte att där var hemskt stökigt och skitigt. Så kan vi inte ha det, så jag började med att röja ur förrådet, sortera och organisera tills det var tiptop. Nu skulle bilen äntligen få sin uppfräschning!
Måste bara hämta dammsugaren ur garaget först. Oj, vad stökigt det var i garaget. Verktyg, skruvar och pappersåtervinning i en enda salig röra. Så kan vi inte ha det! Så jag städade garaget också, likt en furie for jag fram och lämnade en underskön ordning efter mig. Hasse tittade ut och undrade hur det stod till med lilla frun egentligen, för lite konstigt verkade det att gå från soffliggande till superstädande.
– Ta det lite lugnt, Ida, så du inte blir sjuk igen. Du kanske inte är så frisk som du tror riktigt än.
– Struntprat, jag mår ju hur bra som helst!

Nåväl, trädgården, förrådet och garaget var i perfekt skick. Nu till bilen. Den blev som ny, nästan. Så ren och och så fin på insidan. Utsidan gjorde jag inget åt, det var för dåligt väder. Hade jag tvättat den så hade det ändå varit förgäves.
Men jag hade ju massor av energi kvar! Så hundarna fick sig en till promenad, ännu längre än morgonsvängen. Wow, jag kände mig verkligen som superkvinnan. Himmelskt frisk och pigg som få. Det blev en säng med dammsugaren inne när jag kom hem, och så städade jag skrubben. Sen hann jag faktiskt inte mer, det var dags att åka till skolan för ett samtal med Antons fröken.

Sonen fick idel ros av sin fröken, mamsen och papsen satt stolta som tupp och höna. För att fira bytte vi den planerade middagskorven mot tacos, och så glass till efterrätt. Goda resultat i skolan måste belönas och uppmuntras!
Jag räknade iskallt med att min energi skulle vara på samma nivå i flera dagar, så igår kväll planerade jag vad jag skulle göra idag. Övervåningen skulle städas och röjas, varpå bussen skulle få sig en likadan behandling som lilla röda skrutten. Jajamensan, och minst en långpromenad med hundarna.
Men se, spenderar man mer än vad man har så kommer det surt efter. Och jag spenderade alldeles för mycket energi igår, som min man försökte upplysa mig om så var jag nog inte så frisk som jag trodde…för idag har jag mått APA hela dagen! Det känns som om den där jädra förkylningen tänker ta om. Huvudet eller närmare bestämt bihålorna har dunkat ända sen jag slog upp ögonen imorse. De var för övrigt inte uppslagna särskilt länge, så fort jag varit ut med hundarna dök jag ner i sängen igen ( Linda hade kommit och var med Tuva). Där har jag legat i stort sett hela dagen, och sovit å sovit å sovit. Men hur mycket jag än tittade under ögonlocken så blev det inte bättre. Till på köpet verkar jag ha delat med mig av infektionen till Linda, som enligt maken såg ut som en gammal disktrasa när hon for hem igen. Men man ska dela med sig av det lilla man har, och har jag inget mer än en sjujäkla förkylning så delar jag naturligtvis med mig av den! Varsågod!

Tuva har varit ungefär lika pigga som mig idag, de for en liten sväng till förskolan och var helt slut när de kom hem. Soffläge gällde. Det gör det nu med, vi ska bara resa oss för att borsta gaddarna lite. Avslutningsvis en bild på vår lilla sjukling och pappan, som försöker pigga upp med lite Imse Vimse Spindel.

sjukling

Härliga måndag!

Söndagen var ju inte pjåkig den heller, förstås. Smarrig Fars Dag-middag hos svärmor och en alldeles för god dessert. Inte bra för midjemåttet, men å andra sidan heter det ju att ”vara i form” och mig veteligt så är rund också en form.
Tuva blev ganska pigg så fort hon insåg att det var måndag, vilket innebär att Linda kommer! Oj, så glad lilla fjärilen blev när hennes alldeles egen assistent stod i dörren.  Och ännu gladare blev hon när det gick upp för henne att det var ridning idag! Tuva hade knappt hunnit sätta sig tillrätta på hästen innan hon började tjata om att få trava. Det var avancerade övningar vill jag lova, vi skrittade över ett lågt hinder och två bommar, vilket lockade lilla fjärilen till världens skratt (det gungar så härligt när hästen lyfter lite extra på hovarna för att inte slå i hindret), sen blev det trav på ena långsidan av ridhuset ( varpå Tuva skrattade så mycket att hon höll på att kikna). Nu ser hon himla trött ut, men har redan mentalt börjat ladda för badet imorgon och allt kul hon och Linda ska hitta på då!

Vid tre hämtade jag en ovanligt glad son från fritids, en glädje som hade två anledningar. Dels så hade hans klass varit på konsert idag, Pettson och Findus hade kommit till dramasalen och sjungit för och med barnen. Det var en hit! Han berättade så mycket och så fort om det att jag inte hann uppfatta ens hälften. Den andra anledningen var att idag är det tillåtet att spela Nintendo DS igen! Sonen har nämligen haft en TV-spelsfri vecka vilket är att jämställa med tortyr av värsta slaget enligt honom själv. Oh, han såg ut som en barn på julafton när han öppnade DS:et och väntade på att spelet skulle starta. Just nu sitter han och mumsar glass (ja, på en måndag, jag är en mor helt utan karaktär) å kollar på Bollibompa. Tuva sitter bredvid och är fullkomligt förhäxad av barnprogrammet.

Segt värre

Ja det var mig en seg förkylning detta! Tuva och jag är fortfarande hängiga, grabbarna verkar ha klarat sig. Fy va orättvist! Och gud, så skönt. Tänk om vi hade legat däckade, hela familjen?! Jag ryser vid blotta tanken!
Mina bihålor gav snällt med sig när jag fick Rinexin. Det är fortfarande inte bra, men nu gör det i alla fall inte ont längre. Så då kom farbror Hosta och avlöste bihålorna. Jag har hostat som en galning! Till slut blev till och med Tuva irriterad på mitt eviga hostande och sa åt mig att sluta. Det fick lov att bli ännu ett samtal till farbror doktorn och be om lite starkare hostmedicin än vad som finns receptfritt. Åh, va skönt det va när medicinen kickade in!
Så idag har vi varit lite, lite piggare. Tuva hostar inte heller så mycket längre, mest på morgonen och så lite på kvällen. Trötta är vi bägge två, det blir inte mycket gjort här hemma. Imorse tog vi i alla fall mod till oss och gick ut med hundarna, det var underbart med lite frisk luft! När vi kom hem (efter en 20-minuters promenad) var vi helt slut bägge två och sjönk ner i soffan. Lite ork återkom på eftermiddagen, när vi var själva hemma Tuva å jag. Då gick vi ut och krattade ihop löven på baksidan. Ja, Tuva krattade ju inte nämnvärt men hon roade sig kungligt med att kasta mössan på den leriga gräsmattan och ropa:
– Mamma!! Hjälp! Mössan…

Hon bländade mig med samma pilimariska smil alla 24 gångerna jag gick fram till vagnen för att leta rätt på mössan. Jag kunde förstås inte låta bli att smila tillbaka!
Nu är orken slut för dagen tror jag. John Blund knackar ganska hårt på ögonlocken, klockan är inte ens 18.00. Tuva är på ungefär samma energinivå. När jag frågade nyss vad vi skulle hitta på för nåt fick jag till svar:
– Trött, jätte. TV!

Låter bra tycker jag, en slapp lördagsafton framför TV:n!

Förlåt, ursäkta

Förlåt för att jag inte skrivit på några dagar nu, ni måste ju tro att vi har gått och trillat av jordens yta. Men så är inte fallet, det är bara så att jag har varit lite…förkyld sista dagarna. Just nu sitter jag och funderar på om det är möjligt för bihålorna att bli så pass fyllda att de faktiskt pressar tänderna ur tandköttet. För det känns så, som om alla tänder i hela överkäken i vilket ögonblick som helst kommer att ploppa loss och ramla ner i munnen…skum känsla.
Men jag klagar inte, jag mår ändå ljusår bättre än vad jag gjorde igår. Då var det illa på kvällskvisten, och envis som jag är sa jag inget till Hasse utan bestämde mig för att jag skulle ta kvällen/natten med Tuva. Som tur är så läser han mig som en öppen bok, så vid tio-blecket kom han in i vardagsrummet och kastade en blick på mig varpå han beordrade omgående sängläge. Underbara karl. Jag tror att han fick sitta uppe till närmare två innan Tuva var så pass lugn att hon kunde läggas i sängen.
Det finns inte så mycket att rapportera om de senaste dagarna eftersom jag varit inbäddad i en dimma av snor och näsdukar. Men vi lever, och vi mår alldeles hyfsat och tillräckligt bra. Jag nyser, torkar snor, känner hur huvudet spränger och är djupt tacksam och på nåt bisarrt sätt glad att det är just jag som mår så här. Så länge det är jag och inte Tuva så är jag nöjd. Kom an med infektionerna bara!

Mormor är här idag, hon har varit med Tuva till badet och kollat. Linda var också med förstås! Jag är så glad att mormor kom och tittade, att se Tuva i badet är verkligen en härlig upplevelse! Jag, som annars är ganska händig med det skrivna ordet, kan liksom inte beskriva hur härligt det känns att se Tuva där, med det största smilet i hela stan, händer och ben som får hjälp av det varma vattnet att slå Herr Leigh på fingrarna, glädjen och värmen mellan Tuva och assistenten, Tuva och sjukgymnasten, en värme som är så stark att det nästan går att ta på den. Nä, det måste upplevas!
Hasse for också med sällskapet in och passade på att tvätta bilen medan tjejerna var i badet. Så jag blev själv hemma, passade på att krypa ner under en filt och dra en handduk över ögonen. Ljuva, välgörande sömn.

Imorgon ska mormor följa med Anton till skolan och vara med under dagen. Anton är stolt som en tupp! Mer rapportering om det utlovas, men nu måste jag gå och snyta mig. Igen.