Det är tanken som räknas

Visst är det väl så va, att tanken räknas?
När ungarna och jag fikade efter frisörsbesöket så köpte jag ett riktigt smarrigt wienerbröd med jordgubbar och körsbär till maken som satt hemma på kontoret och nötte framför datorn. Det var han värd! Men…jag kom ju aldrig ihåg att ge honom det… I fredags hittade jag wienerbrödet, i Tuvas skötväska…det såg inte så väldans smarrigt ut längre, och det var jordgubbar och körsbär lite överallt, ty fyllningen hade blött hål på påsen. Men det var en god tanke! Från början, alltså.

Det var på vårdcentralen som jag kikade ner i väskan, för att lägga ner Tuvas vantar. Vi har vaccinerat oss igen, fast mot den vanliga flunsan den här gången. Bara Hasse och jag, Tuva får vänta 3 veckor efter att hon fått spruta nummer 2 mot svininfluensan. Tuva var smått skräckslagen när vi gick in för att få våra sprutor, med den förra vaccinationen färsk i minnet. Det gör antagligen förbaskat ont på henne eftersom de måste spruta in vaccinet så fort, på oss vuxna kan de ju göra det långsamt och fint för vi kan sitta still tills det är klart. Så fort Hasse och jag fått våra sprutor skyndade sig Tuva att styra mot dörren.
– Tack! sa hon och försvann ut i korridoren.

Det har varit lite knapert med sömn här hemma på sistone, barnen har ju lagt sig till med något slags avlösar-system. Lagom när Tuva blivit så pass lugn att vi kan lägga henne i sängen så vaknar sonen och vill gå upp. Igår inföll denna avlösning runt 4 på morgonkvisten. Tuva hade haft jobbigt med sin slemhosta och Hasse hade suttit uppe med henne. Klockan 4 vaknade så sonen, hungrig och pigg. Stilla hans hunger kunde jag väl gå med på, men ingalunda kunde jag vika mig på punkten med sömn. Kompromissen fick bli att han sov i våran säng resten av (vad jag anser vara den alltför tidiga) morgonen. Klockan 7 kunde han bara inte förmå sig att ligga kvar längre, uppstigning! Maken och dottern fick sova desto längre. När alla var uppe (ja uppe, inte riktigt vakna) packade vi ut oss i bussen och styrde kosan mot Hummelsta, ty det var morfars födelsedag!! Några presenter fick vi inte ha med oss, presenten var att vi skulle komma och gratulera farsgubben och har far uttryckt att han inga presenter vill ha så är det bäst att inga ha med sig.
Jag var dock nära att ge honom en present i form av en bruten tå, fot eller möjligen lårbenshals men han klarade sig med nöd och näppe. Det var nämligen så att Tuva älskar att åka in i mormors vardagsrum och dra ner blommorna så krukorna går i tusen bitar när de faller i golvet. Vi satt alla samlade runt bordet och för att hindra Tuva från att ta det tillfället i akt lade vi en planka framför tröskeln i hopp om att hon inte skulle ta sig över den med Humlan. Ack så vi bedrog oss! Tuva kämpade envist tills hon lyckats ta sig upp på, och över, plankan som snällt gav henne lite skjuts in i vardagsrummet. Jag rullade ut henne därifrån och ställde plankan på högkant istället, och se det funkade! Tuva törnade in i den förbenade plankan utan resultat. För att undvika hemska vurpor upplyste jag alla vid matbordet om att plankan nu stod upp och utgjorde en snubbelrisk om man inte såg sig för. Kruxet var bara att pappa inte satt vid bordet, han satt i sovrummet och pratade i telefon med en av alla nära och kära som ringde för att uppvakta honom igår. När han kom ut därifrån hade jag förträngt att plankan stod upp… Naturligtvis skulle han gå in i vardagsrummet, av alla rum, det första han gör! PANG TJOFF!! Tuva såg morfar flyga likt Jan Boklöv utför en skidhoppningsbacke medan jag för mitt inre öga såg jag allt som skulle kunna bli brutet och trasigt när han landade och tyckte väl inte att det var nån särskilt lämplig födelsedagspresent.

Som tur var gick allt väl, pappa landade med ett smått chockat skratt utan att slå ihjäl sig och vi kunde avnjuta ännu en kopp kaffe tillsammans utan brutna tår, fötter eller lårbenshalsar.
Tack, mamsen och papsen för en härlig eftermiddag och för allt gott vi klämde i oss. Älskar er båda nåt så gröndjävulskt!