Retriever-rygg

Ah, vilken härlig helg!

Anton åkte med morbror och moster till Romme…och kom snart hem igen! Morbror hade försökt alla trick han kunde, men Anton var helt enkelt inte på humör. Han blev ledsen och ville hem, ingenting var roligt. Snäll som morbror är körde han hem gossebarnet och återvände sedan själv till Romme.
I efterhand har det krupit fram att Anton längtade så mycket efter mig, att han började grina. Ja ja, det kan tyckas han är en liten mamma-gris, men faktum är att jag var precis likadan i hans ålder. Jag kunde inte vara borta från mamma alltför länge (ja, jag gick ju på dagis och så förstås). Ibland var jag tvungen att rusa hem från grannen, bara för att jag fick en obehaglig klump i magen och ville hem till mamma. Det är en ”spök-ålder”, där runt 5-6 år. Barnen börjar fundera kring mer abstrakta saker, som spöken å tjuvar och ”vad-händer-när-jag-inte-är-där”. Mamma kan ju slå en frivolt i köket och slå ihjäl sig medan barnet är och leker hos en kompis! Nu är det inte alla barn som upplever det här lika starkt, men jag minns att jag gjorde det. Och nu gör Anton det.

Vi hade en mys-eftermiddag i lördags, bara jag och barnen. Åkte och handlade lördagsgodis, hem igen och ut med hundarna, in i värmen och mysa framför TV:n. Sen lagade jag en gourmet-middag: fläskkotletter med ratatouille och klyftpotatis (jag måste få säga att jag är en jäkel på ratatouille). Anton tyckte väl inte att det var så där väldans gourmet-aktigt. Men han pinade i sig halva portionen i alla fall, under tydliga våndor.
Hasse jagade hela dagen igår, och hela dagen idag. Men det gav utdelning, en prima hare hänger på mörning och bara väntar på att bli förvandlad till en delikat hargryta mot slutet av veckan!

Anton tog över som karl i huset idag, och tog initiativ till att skotta av gården. Sagt och gjort, vi greppade var sin skovel och skottade flitigt medan Tuva hejjade på ifrån vagnen. Och tänk, när vi var färdiga hade vi skottat upp precis lagom mycket snö på den gamla snövallen för att Anton skulle kunna förvandla hela klabbet till en lek! Idag lekte han Lego Power-Miners, och gjorde gruvgångar och slogs mot ilskna snömonster där snöhögen!
Själv har jag lite ont i ryggen. Nä, inte av skottandet. Jag har retriever-rygg kan vi väl säga. För idag, när Tuva och jag skulle gå in så släppte jag ut hundarna på baksidan medan jag borstade bort snön från rullstolen. Klädde av Tuva lite raskt, och gick sedan till altan-dörren.
– Hundarna! Kom in!
– Dom är här inne hos mig, Ida! hörde jag grannen ropa.

Aaaargh! Ida sjunker genom golvet, hundjä*vlarna har rymt till grannen, genom hagtornshäcken. Och uppvaktar nu flitigt grannens tik som just har löpt. Många, många fula ord kunde jag precis då! Till saken hörde att mina jeans blev blöta när vi skottade snö, så dem hade jag hunnit hänga av mig och istället hoppat i mina pyjamas-byxor. Så iklädd dessa utomordentligt tjusiga blå-randiga byxor och ett par trasiga skor (som stod vid altandörren) stövlade jag resolut ut på baksidan, travade igenom snön som nådde mig till knäna, gick rakt igenom den vassa hagtornshäcken utan att tveka en sekund och försökte få tag i hundarna. Grannfrun stod häpet och såg på, medan hon förökte lugna mig med att ingen skada faktiskt var skedd utan att hennes hund bara tyckte det var roligt med lekkamrater. Jag lyssnade inte på det örat just då, jag var så himla arg! Så fick jag tag i hundarna till slut, Zingo i vänster hand och Idefix i höger, lyfte dem bägge två rätt upp i luften och bar tillbaks dem till häcken, slängde in dem på tomten och klättrade själv efter. Zingo hamnade i komposten och blev så förskräckt att han inte vågade gå därifrån. Idefix sprang in i huset fortare än blixten, men Zingo låg kvar och tryckte. Till slut fick jag bära in honom, för matte hade faktiskt sagt ”stanna där” när hon slängde honom på komposthögen. Och säger matte ”stanna” med argaste rösten är det nog bäst att ligga still!
Huu, vad de skämdes sen. De lade sig i hundsängen och låg blickstilla i nästan två timmar, och Zingo vågade inte försöka sig på nån kontakt med mig förrän efter mellis.

Ja, man kan bli ganska stark när man är arg. Till exempel kan man plocka upp 35 kilo golden retriever med en hand och svinga den genom häcken. Men sen får man sota för det, när ilskan lagt sig och kroppen talar om att man faktiskt inte är så stark att man orkar göra just det som man gjorde för en stund sen. Jag tror nåt hamnade snett, för det värker ganska bra i ryggen.

Nu vill jag bara för sakens skull klargöra för alla djurvänner därute att ingen av hundarna tog skada av incidenten, Zingo landade mjukt och fint på en snötäckt komposthög och det är faktiskt ett litet hål i den taggiga häcken, där vi satt nät, så jag slängde in hundarna där och inte genom det allra taggigaste partiet. Idefix landade mjukt han också eftersom där var så mycket snö, och studsade snabbt upp och for in genom dörren. Men de blev förmodligen ganska rädda när snälla matte kom med domedagsrösten och avbröt deras uppvaktande av tiken.

Och vi är alla kompisar igen, båda hundarna ligger här och sover i soffan bredvid mig och fiser förnöjt. Slutet gott allting gott! Te…det är också gott. Tror att jag måste göra mig en liten kopp på studs!