Anton tyckte att jag skulle lägga ut bilder på presenterna barnen fick av Tilde, så då gör jag väl det. Här är dom!

Tror jag i alla fall. Det verkar inte bli något allvarligare av Antons nästäppa, han sov gott hela natten efter att han fått näsdroppar innan läggdags. Ingen hemsk huvudvärk. Jag var rädd att han fått den där huvudvärken som jag hade, som höll i sig i flera dagar. Svärfar och svågern hade samma skallebang, men Anton verkar ha klarat sig. Puh! Men han är hemma idag också, tills hans stora förtret. F-klassen åker till badhuset idag, och jag tyckte inte att det var någon bra idé att bada när man har en infektion i kroppen. Då bryter den ju garanterat ut med buller och bång! Anton var lite sur för det imorse, för han mår ju inte dåligt. Bara täppt i näsan. Han längtar nog efter kompisarna. Och till på köpet har jag avkrävt att han röjer upp sitt katastrofområde till rum idag. Dumma mamma!

Tuva mår också lite bättre, hon fick ett Klyx igår. Det är jobbigt och plågosamt för henne att bli Klyxad, men å andra sidan vet hon att hon alltid får bada efteråt så dethåller hennes mod uppe tills vi är klara.
Natten till igår var hon ganska stökig så Hasse satt uppe med henne tills hon lugnat sig och lyckats somna. Så igår eftermiddag var hon ganska trött, slocknade vid halv fem i soffan. Det var väl bra, tänkte jag. Hon får sova en liten stund och hämta krafterna. Efter 45 minuter försökte jag väcka henne, men det tog hon ingen notis om. Hon rörde lite på sig, men gjorde ingen som helst ansats till att vakna. Inte förrän 19.00 slog hon upp sina stora bruna ögon och plirade på mig!  Det är ungefär då vi normalt börjar göra henne färdig för sängen! Hon blev upp ett tag till, till en sisådär halv två på natten. Gäääsp!

Jahapp, mina vårkänslor får man väl försöka packa ner samtidigt med julsakerna för nu är det ju vinter igen. -18 grader, det ni! Mina tulpaner slokar så långt ner att de når till bordsskivan, dom tappade nog också vårkänslan när kylan slog till igen. Men Zingo har fortfarande vårkänslor, för han har börjat fälla päls för fullt! Alltså, trots att det här min tredje hund så vänjer jag mig aldrig riktigt vid det här med pälsfällningen. Den är vedervärdig, hundhår överallt. I soffan, sängen, på golvet. Huga, det riktigt kryper i mig! Jag blir dammsugartokig, måste få bort alla håren! Lagom när jag packat in dammsugaren i skåpet igen, så börjar en ny matta av päls lägga sig över golvet. Gaaah!

Åh, vad har vi nu snubblat över då?

Anton var lite snörvlig när han skulle lägga sig, men annars pigg och glad. Sen vaknade han vid 22 och behövde näsdroppar. En halvtimma senare vaknade han igen och storgrät för att han hade så ont i huvudet. Alvedon och absolut mörker. Då vet man att herrn är hängig, han är mörkrädd. Men när skallen värker ordentligt tål han inte minsta gnutta ljus. Stackarn.

Tuva stökar på sitt håll, jag tror det är gaser för hon har rapat och pruttat lite innan hon somnade, men det är så himla svårt att veta vad som plågar henne. Hon spänner sig som en fiolsträng och kvider ”ajajaj” tills hon blir alldeles svettig och lila om läpparna. Skitjobbigt.
Jag försökte få fram vart hon hade ont.
– Vart är det ajaj, gumman?

Tuva lugnade sig en liten stund, funderade och pekade sen på min omplåstrade tumme.
– Där.
Sen blåste hon på tummen.
Lilla, kloka trollunge. Det stämmer ju alldeles utmärkt att där är ett ajaj på mammas tumme, och ajaj det blåser man på så känns det bättre! Haha, jag kunde inte hejda skrattet när hon satt i min famn och blåste på min tumme!

Det får bli en lugn hemmadag imorgon, Anton får stanna hemma från F-klassen. Han kommer säkert bli hemskt besviken för han och en kompis bestämde redan idag att de skulle leka imorgon. Men det kommer ju fler dagar. Kanske blev det bara för mycket lek för honom idag och så kom huvudvärken av det. Han fick ta med sig inte en, utan två kompisar hem från fritids. Det var fullt röj i tre timmar! Lite drygt är det att ha tre buspojkar farandes omkring i huset med en ljudnivå som inte är av denna världen. Men härligt också. Ni skulle se deras miner de dagar jag säger att det är okej med två kompisar, det är alltid just samma kompisar som följer med hem då. Dom blir alldeles till sig av lycka, hoppar omkring och hurrar å tjoar, springer stolt och berättar för fröken att de ska leka, alla tre, hemma hos Anton!

Tuva får också vara hemma imorgon, fast det är bad-torsdag. Det är nåt fel på pumpen i poolen, så vi kan inte bada imorgon hur gärna vi än vill. Det får bli ett dopp i badkaret istället. Med mycket bubblor.
Jag är nog också rätt loj när morgondagen kommer. Dels för att det verkar bli en stökig natt, men också för att jag fick nåt tokryck och gav mig ut på en joggingtur idag. Jag som inte joggat på månader, lär förmodligen känna varenda muskel i hela kroppen när jag vaknar imorgon. Men skönt var det!

Mina damer och herrar, jag vill bara meddela att det nu endast återstår 28 exemplar av min bok.
Så har du inte köpt den, passa på nu. Om 28 ex är det för sent!

Puss å kram hela dan!

Nä fy…vi missade den. Julgransplundringen. Jag som har hållit utkik och letat efter det där stora anslaget som brukar dyka upp vid Ica varje år, om När Var Hur. Men i år såg jag inget anslag, inte ett papper, inte så mycket som en PostIt-lapp om nån julgransplundring, så jag antog att det skulle bli i helgen som kommer. Men så idag när Anton skulle borsta tänderna tittade han på mig med arga och besvikna ögon.
– Bara så du vet så missade vi julgransplundringen på Folkan. Den var igår!
– Va?! Nähä, vem har sagt det?
– Fröken! Så det så!

Åh vad arg han var, oj vad jag blev besviken. Och sur. Har jag missat anslaget? Eller fanns där inget? Fy fabian, vad trist. Ungarna älskar ju plundringen! Dans, musik, en massa kompisar att busa runt med, lotteriet, fikat. Sk*t också!

Vet ni vad som hände igår då? Anton tappade en tand till! Han ser hysteriskt rolig ut, med en enorm glugg i överkäken. Jag ska fråga honom snällt imorgon om jag får lägga ut ett kort på bloggen, den första gluggen i överkäken fick jag absolut inte lägga ut. Den fick bara mormor se! Så nu får jag tänka mig för när jag lägger frukt i skolväskan, så att den är delad eller klyftad nu när han inte kan bita med framtänderna som inte finns!

Igår hade Anton en riktig maraton-dag vill jag lova! På förmiddagen ringde en kompis och ville leka lite, så jag körde dit Anton vid halv elva. Det var ju nästan dags för lunch, men det skulle han få hos kompisen, plättar med sylt. Sonen avböjde icke (han tjatar jämt om plättar, men jag har ju ingen plättlagg). Hämtade honom igen vid två, för att hinna kamma honom och kolla så han var hel ren för klockan tre skulle han på kalas! Med ett leende på läpparna och paketet i handen for han iväg och kalasade. Direkt efter kalaset bar det av till Aquanova, Borlänges äventyrsbad, som Stugknuten hyrt i tre timmar (18-21). Gissa om han var trött när vi kom hem?!

Vi andra hade väl en lite lugnare start på dagen. Jag tog en ljuvlig långpromenad med vovvarna och passade på att njuta av snön (såg på väderrapporten att den ska försvinna). Lite hade redan hunnit tina bort, så det var inte fullt lika magiskt som det har varit ett bra tag nu. Men ändå härligt. Sånär som på sällskapet då, hundarna alltså. Var och en för sig kan de vara jättetrevliga att gå ut med, det går till och med att få kontakt med dom då. Men när dom går tillsammans så är jag ju bara en blyvikt längst bak på kopplet. Idefix ligger som en liten rem efter backen och drar som en tok i kopplet tills han börjar hosta. Zingo vill ju inte vara sämre han, så han drar han också. Där är det ju lite svårare att hålla emot, då han väger sina kilon.

När jag kom hem hade Hasse satt en bulldeg, eller två faktiskt. Så här bakades bullar för glatta livet i lördags, åh vad gott det doftade i huset. Så nu är det bara att komma på en fika, här finns Hasses smarriga vaniljbullar och tre sorters biscotti att kalasa på!

Vi hade superkul på Aquanova på kvällen! Raie och Christian (som förresten är här över helgen) följde med oss som sällskap och värdefull avlastning. Jag trodde barnen skulle vara för trötta, Anton som haft fullt upp hela dagen och Tuva som inte riktigt är i sitt esse. Men nähä då, bad orkar man alltid med! Vi provade äventyrspoolen med vågorna, bubbelpoolen och barnpoolen. Det är så skönt när Stugknuten har hyrt hela stället, för då är där inte så vansinnigt mycket folk och ingen tittar snett när man kommer släpandes med hjälpmedel inne i badhuset. Vi hade med oss rullstolen och badstolen. Rullstolen behövde vi ”bara” för att transportera Tuva mellan omklädningsrummet och badet, men det är inte så bara. Hon är ju jättetung! Badstolen var värd sin vikt dubbelt i guld både duschen och i äventyrspoolen. Vi var alla fullkomligt utpumpade när vi for hem igen! Ungarna somnade nästan innan huvudet snuddat vid kudden…

Idag har vi varit lite sega, efter gårdagens eskapader. Anton har varit arg som ett bi, men det kan jag förstå. Jag hade nog inte orkat med det schema han hade igår! Tuva är fortfarande lite hängig, eller…ja, jag vet inte. Hon är klängig och närhetskrävande, lite ljudkänslig och vill absolut inte åka i rullstolen hemma. (Igår på badet var det ju så mycket annat kul som hände så hon glömde av att protestera mot rullstolen.) Det stinger mig lite i hjärtat, för det är omöjligt att säga om hon bara är tillfälligt sämre, eller om hon helt enkelt tappade kraft och ork mer permanent av infektionen. Men vi har i alla fall lekt lite idag, målat med fingerfärg och kollat i leksakslådorna på Tuvas rum. Och lagat mat i plastköket! Det där plastköket är den mest älskade leksaken genom tiderna här hemma tror jag. Alla barn, våra såväl som barn på besök, blir alldeles betuttade i det där köket.

Jag minns när vi hade Poppe, vår förra hund, kvar. Han fick på nåder gå in i Tuvas rum (han var inte typen som tuggade i sig varenda leksak inom synhåll). Tuva älskade att ”laga mat” åt honom i plastköket och sedan mata honom med det. Hon kunde vara där i timmar, i början kunde hon stå och leka, när hon blev sämre tog hon en stol till hjälp. Men nu är det svårare. Varken rullstolen eller stolen funkar optimalt med köket, hon får parkera på snedden och använda en arm. Men hon kan ju nästan inte alls gripa längre, och då blir det svårt att sätta på plattorna, öppna och stänga micron eller plocka mat ur matväskan. Idag hjälpte jag henne, jag plockade ner micron och lade den i hennes knä. Sen fick hon trycka på knapparna och säga till när hon ville ha hjälp att öppna och stänga luckan. Det svider så i hjärtat…hon vill ju leka själv. Jag vill att hon ska kunna leka själv, som förut, med köket. Må så vara att hon inte kan stå längre, det kan jag ta. Jag kan ta att hon inte kan äta, eller sitta, krypa, cykla eller gå, men att hon nästan förlorat all gripförmåga känns så grymt. Hennes pussel, Lego-duplo, alla dockorna, byggklossarna, inget av det kan hon leka med längre. Jag tycker att Herr Leigh ska ta och dra dit pepparn växer och åtminstone ge fasen i gripförmågan!

Men nu ska vi inte gräva ner oss, det vinner man inget på. Barnen fick julklappar igår, av Christian. Anton fick ett supertufft paket med actiongubbar, jeep och tigerbur (och tiger såklart), Tuva fick en prinsessdocka (av barbie-typ) med häst. Ni skulle sett hennes min när hon rev av papperet och såg dockan å hästen, jösses jag trodde hennes haka skulle trilla ner och slå i bordsskivan! Hon blev så häpen, och överlycklig! Den har hon hittat på en rolig lek med, även om hon inte kan greppa vare sig dockan eller hästen. Men hästen har träns, och tyglar. Om man drar i tyglarna när hästen står på bordet så välter hästen! Haha, urkul! Och om man bara drar försiktigt så glider hästen framåt. ”Galopp galopp” säger Tuva och flinar. Lilla söta Tuva, i ur och skur, genom mörker och ljus så har du alltid ett leende på läpparna!

Fredag. Jag borde ha städat. Ganska dammigt, ganska mycket hundhår på golvet. Kände mig inte manad…
Tuva har varit lite låg, både idag och igår. Gnällig, ledsen, vill vara nära. Inte sitta i Humlan och helst inte i stolen heller. I famnen ska det vara! Hon har inte feber eller några andra förkylningssymptom, men hängig kan man ju vara ett tag efter att en infektion gått ur kroppen. Och så de där gaserna som inte lämnar henne ifred. Uschamej vad jobbigt det ser ut för henne!

Hon vaknade en smula tidigt imorse (04.55), så när jag hade lämnat Anton på skolan tog Hasse med sig Tuva till soffan medan jag gick ut med hundarna. Jag hörde två sköna snarkare när jag kom hem igen! Tyst som en mus kröp jag ner i soffan bredvid och slumrade en halvtimma jag också. Sen var det färdigsovet! Tuva och jag gick ut i köket och bakade Biscotti! Hela förmiddagen!
Oh, men finns det nåt så gott till en kopp te som hembakade Biscotti? Nä, jag tror inte det!
Tuva var ansvarig för att röra ner äggen i smeten, och självklart provsmaka innan vi tillsatte mjöl. Det hade hon inget emot! Vi bakade vaniljbiscotti, kanelbiscotti och biscotti med syltad ingefära. Det doftar fortfarande underbart i hela huset!

Till och med Anton har fattat tycke för de gyllene skorporna, men ingefära vågade han inte smaka. Vi for in till stan, han och jag, efter fikat. Han ska ju på kalas imorgon, vi var på jakt efter en bra present. Och det hittade vi också, efter att ha gått igenom hela butiken så Anton fick peka på allt som han själv önskade sig till sin födelsedag. Det var väl i princip hela butiken så när som på baby-avdelningen…

I samma galleria som leksaksaffären ligger också Systembolaget. Vi är inte in där särskilt ofta, så när vi väl handlar så brukar vi köpa en del. Idag köpte jag sex flaskor rött vin. Precis när jag handlat färdigt så ringde Hasse och undrade om jag inte kunde köpa lite vin till svärfar också, så slapp han åka in. Självklart ville jag det, han hjälper ju oss så mycket. Strunt samma att jag redan betalat och gått ut, det var ju inte svårare än att jag fick gå in igen. Men först gick jag ut med kassarna till bilen, det blev så mycket att bära med leksakspåsen och vinflaskorna. Väl inne på Systembolaget igen ringde jag upp svärfar så han kunde tala om vad han tänkt sig. Det måste ha låtit och sett bra suspekt ut, där jag gick med en varukorg i ena handen och mobilen i den andra:
– Ja, vad ville du ha då? Rött vin, okej. Nåt mer?

Kassörskan tittade lite snett på mig när jag köpte ännu mera vin, efter att just ha varit där!
Men första gången jag betalade ville hon se legitimation. Jag blir så glad när jag måste visa leg! Det innebär ju att jag ser ung ut! Jag brukar smila stort och säga ”åh, tack” när de frågar efter leg. Tack för komplimangen! Undrar om man kan få dra av det i Wii Fit på nåt vis? Spelet tyckte ju att jag var som en 53-åring, medan kassörskan på Systemet ville se leg för att kolla om jag var tillräckligt gammal för att köpa alkohol. Om man liksom drar av min System-ålder från min Wii-ålder så borde jag ju hamna nånstans runt 30 åtminstone?

Jag har köpt The Complete Yoga Collection, för att göra nåt åt min balans (som Wii Fit tyckte var under all kritik). Igår skulle jag ge mig på DVD nr 1 (av 3). Det var jätteskönt, avslappnande…i de sammanlagda fem minuter jag höll på. För just efter uppvärmningen skällde Idde och ville ut på baksidan. Okej, släppte väl ut honom och gick tillbaks till DVD:n. 30 sekunder hann jag yoga innan Idde började skälla på det där stora, läskiga äppelträdet som stått i vår trädgård ända sen Idde flyttade hit och långt dessförinnan. Klockan var 22.00, han måste ha väckt varenda granne! Byracka! Där försvann den avslappnade känslan… Jaja, jag gjorde ett nytt försök sen jag fått in jycken. En hel minut till hann jag yoga innan Tuva vaknade och var ledsen. Suck, jag gav upp!

Hasse kom ner från kontoret och ville ta med sig Tuva så jag fick yoga färdigt, men vid det laget var jag liksom inte upplagd för yoga längre. Kanske provar på nytt imorgon. Fem minuter måste ju ändå vara bättre än inga alls!

Jo, så lät det när jag hackade sallad till lunchen. Chop chop chop. Krispig sallad var det, men så blev det mjukt plötsligt! Usch, ett dåligt salladsblad tänkte jag. Det måste vi ta bort. Tittade ner på salladen och såg…min halv-hackade tumme! Jag hade skurit mig i toppen på tummen! AAAAAJJJ!!!
Varför blir det så? Varför gör det inte ont förrän man ser att man har gjort illa sig? Chock, kanske.
Blod, å jäsikens va mycket blod det kan komma ur en sketen liten fingertopp! Oj, vad det blöder. Anton är hungrig, måste fortsätta med lunchen. Svepte om en kompress och drog runt lite tejp, hackade vidare och serverade lunch. Efter lunchen var tummen blöt, å det var inte vatten. Rackarns då! Men hur klantig får man vara egentligen? Vad skulle jag där med tummen att göra? Korkat!
Från den ljusa sidan sett så har jag väldigt bra knivar när jag hackar sallad, skarpa och fina. Nu ser det ut som om min tumme har en liten hatt på toppen, vilket i själva verket är just fingertoppen som glipar lite från tummen. Tjusigt.
Tjusigt var i alla fall bandaget som min man lade om tummen när han kom hem från skogen och fick vetskap om sin hustrus fadäser i köket. Han fick beröm på sjukhuset, för det fina  bandaget!

Ja, vi var inte på sjukhuset för min skull, Tuva hade ett bokat besök hos sin hjärtläkare. Han är så himla gullig, den karln. Anton var också med, eftersom han fortfarande har jullov och det var inga problem. Han satt och ritade medan Tuva undersöktes, en teckning till hjärtläkaren blev det. Av MegaMan, nån sån hade han inte på sin vägg med teckningar. Allt såg oförändrat ut med Tuvas hjärta, vilket betyder att allt är väl. Hon har ju en förtjockning på skiljeväggen i hjärtat, det är som det är, huvudsaken är att det inte blir tjockare.
Sen blev det ett oplanerat besök hos Tuvas läkare Göran. Vi har bett om att få besöken sambokade, så det inte blir så mycket åkande och det är tänkt att funka också. Men det gör det ju inte alltid, så när hjärtläkaren fick höra att vi inte fått kallelse till Göran samtidigt kilade han helt sonika in till Göran och fixade det. Vi fick en liten paus så Tuva kunde få mat först. Vi andra fick bullar.

Om man ska göra ett besök på barnkliniken i Falun så ska man göra det på en onsdag, för då bakar Yvonne! Yvonne är lekterapeut på barnkliniken, urgullig människa. När vi låg inne med Tuva så kom Yvonne in minst en gång om dagen för att leka lite med Tuva, sjunga, prata. Det betydde så mycket för oss allihop! Hon gav oss en enorm känsla av trygghet genom sina besök.
Och varje onsdag bakar hon alltså bullar. Det är så härligt att se hur människor dras till doften, redan ute i trapphuset kan man se små leenden och näsor som vädrar nybakta kanelbullar. Dom var lika goda idag som dom alltid är, med smak av vanilj, kanel…och trygghet.

Besöket hos Göran gick också finemang, Tuva diggar Göran skarpt! Ett tag kallade hon alla läkare för Göran, det får han ta som en redig komplimang! Det fick bli middag på Gyllene Måsen (McDonalds) på vägen hem, klockan hade hunnit bli halv sex. Vi var helt slut när vi for hem, Tuva var tröttast av oss alla förstås. Och när hon är trött så gillar hon inte att åka bil. Hon skrek och grät i en kvart, tills hon var så utmattad att hon kräktes! Sen somnade hon som en liten gris. Lilla gumman, det är ett hårt liv du lever.

Idag kom det julklappar med posten, till Tuva och Anton! Från Tilde (tack snälla du, de var alldeles underbara!). Tuva fick en jättesöt ljusblå tamburin med vita prickar och ränder, hon älskar den! Hon har ju lite svårt att greppa saker, men en tamburin låter ju bara man kommer åt den. Vare sig man knuffar till den, slår på den eller bara pillar på den, så låter den. Oh, vilka smil den uppbringade!
Anton fick ett helt enormt paket med Ben10-figurer, gissa om han blev glad!

Aj då. Nu blöder visst tummen igen. Den gillar inte att knappra på ett tangentbord… Jag får nog gå och lägga om den lite grann…

Whooha, jag sitter och dricker Chai. Det bränner i halsen, å på tungan. Undras just hur det blir när det landar i magen? Tog kanske i aningens aning med kryddorna idag, men jag tänkte att en redigt stark kopp Chai skulle bita på huvudvärken. Huvudet känns som om det ska implodera och sugas in i det lilla svarta hål som blir kvar där mitt huvud en gång satt. Ajaj. Panodil bet inte, Ibumetin bet inte heller. Och inte Diclofenac. Alltså, jag har inte stoppat i mig allt det där på en gång, jag har haft ont i huvudet sen igår. Inget funkar.

Men strunt i det, det är bara ett huvud och jag vet av erfarenhet att det kommer sitta kvar där mellan axlarna imorgon också! Viktigast är att Tuva mår mycket bättre! Igår natt somnade hon i sin egen säng! Hon sov lite på kvällen, sisådär mellan fem och åtta, så hon var inte så sugen på att lägga i sig när Anton skulle krypa till kojs. Men vid ett började hon klippa med ögonen så vi provade lägga henne i sängen, och hon somnade bums! Sen har hon stökat lite under natten förstås, men hon mår mycket mycket bättre! Jag är så glad!

Farfar kom förbi en sväng mitt på dagen och tog hand om Tuva en stund, så att Anton, Hasse och jag kunde ta en långpromenad tillsammans med hundarna. Ljuvligt! Vi var rosiga om kinderna och hade nytt mod i barm när vi kom hem.  Fast med huvudvärken i behåll… Så nu ska jag ta min huvudvärk och krypa in under en kudde tror jag. Chip å hoj!

Jag har hittat en ny kärlek…te! Gud, va gott det är!!
Svart te går i nödfall. Vitt te är ljuvligt, grönt är alldeles underbart. Örtte är rena rama himmelriket. Men bäst, alltså allra allra bäst, är Chai. Egenhändigt gjort (köpevarianten är ju inte heller dum förstås). Idag tittade jag inte ens åt kaffet när Nilla å Raie var upp på en fika. Jag, som varit en kaffe-tunna av stora mått! Inte vet jag hur det gick till, det bara tvärvände. Kaffe blev blä, te blev mums.

Det blev en lite stökig natt, denna natt lär bli snäppet värre. Tuva har varit så ruggigt hängig hela dagen, jättetrött men hon har inte sovit nämnvärt. Som grädde på moset har hon sedan några veckor tillbaka besvärats av gaser, som naturligtvis måste bli värre än någonsin nu när hon är förkyld. Hon gråter och skriker som om Hin Håle höll på att slita henne i två stycken, sen kommer där en fis utan dess like och så blir hon lugn för en stund. Tills nästa gas bråkar med henne. Måste ringa farbror doktorn imorgon och försöka hitta en lösning så att fisarna tar sig ut istället för att bara ligga och bråka.

Tuva har i alla fall varit väldigt glad idag, först kom Nilla å Raie och hälsade på och på kvällskvisten kom farfar. Fantastiska farfar, vad gjorde vi väl utan dig? Tuva satt hos farfar och mös medan Hasse gick ut med hundarna och jag nattade Anton. De där små pauserna av avlösning är värda sin vikt i guld, annars skulle vi gå upp i limningen. Jag passade på att hämta nya krafter mitt på dagen, först en promenad men hundarna. Det var inte så kallt, eller ja, det var ju -18 grader, men jag frös inte. Anton följde med mig på skogsturen, det var så vackert! Tjock frost på träden, täckt av ett lager snö, förseglat av ännu mera tjock frost. Balsam för själen.
Det var så skönt att jag tog en promenad till, direkt när jag lämnat in hundarna. Sen var jag pigg som en mört igen!

Just nu ligger lilla fjärilen och snarkar på soffan, som är ställföreträdande säng under förkylningen. Hoppas hon får sova mer inatt, trots att det låter på andningen som att det kommer bli mindre sömn än natten som var. Hon bubblar som en perkulator.
Anton är i alla fall frisk, tack och lov. Med energi som bara en 6-åring kan ha. Han längtar efter att jullovet ska ta slut, längtar efter alla kompisar. Och lite efter fröknarna tror jag, men det skulle han aldrig erkänna!
Han var i alla fall nöjd med middagen idag, falukorv och makaroner. Inga kulinariska utsvävningar från mammas sida. Eller tja, det skulle vara grönsakerna då… Anton stirrade skeptiskt på sin tallrik.
– Vad är det där lila?
– Det är rödkål.

Det var inte vad Anton hörde. Han hörde ”rövkål” och det tyckte han lät mindre smakligt!