Upp och ner

Sånt är livet, det går upp och ner. Oftast är jag ganska uppåt faktiskt, ser guldkornen i varje dag. Det är ju faktiskt dom som utgör själva livet! Men man måste få bli lite moloken ibland också, annars blir man nog lite smått bing i bollen. Jag är lite moloken idag.

Och förbannad. Frustrerad. Förtvivlad. Förbaskat irriterad.

Jag har kollat igenom lite gamla (och nya) foton idag, för vi har en liten fotovägg i hallen som jag tänkte fräscha upp med lite nya bilder. Dom som hänger uppe nu är ju tagna för två år sen! Satt där i godan ro och skummade igenom vårat gigantiska fotoarkiv (det blir måånga kort knäppta när man har digitalkamera!) när jag fick se det. Kortet som togs på Tuva i våras, när korna släpptes ut på bete i hagarna på Kallbäck. Hon har gröna tights, en grön/vit-randig tunika och cowboy-hatt. Hon är ute och går, mina ben är med på bilden. Tuva håller mig i en hand, en hand, där hon går vid min sida och tittar på korna. Åh, vad ont det gjorde att se den bilden. Näe, fy faan, på ren svenska. Så ont gjorde det. Jävla skitsjukdom!!

I våras var det på jäskens, hon var så himla nära att ta sina första stapplande steg på egen hand. Med skenornas hjälp började hon hitta balansen och tryggheten i sin egen kropp. Men då måste den förbannade Herr Leigh genast slå undan fötterna på oss! Fort går det också när den fähunden slår till. I våras skulle hon just börja gå själv, och nu sitter hon i rullstol. Det har bara hänt för mycket på för kort tid nu, var fasen är handbromsen? Kan vi inte bara få pusta ut lite?!
Det började lite smygande i juni med ökad tonus i ett ben, som långsamt med obarmhärtigt spred sig till båda benen och upp i ryggen. Rullatorn är parkerad i förrådet, inte använd på månader. Hon orkar inte. Cykeln har inte sett utsidan av garaget på flera veckor. Hennes ben är så stela att det blir en fruktansvärd ansträngning för benen att röra sig med tramporna. Vänster arm verkar ha tagit semester, den vill inte vara med om den inte prompt måste. Hon kan bromsa rullstolen med den, men inte göra fart som hon kan med höger hand. Nu har hennes rygg börjat vrida sig eftersom vänster sida är så mycket svagare än höger.

Där, på bilden med de gröna byxorna och cowboy-hatten, kan jag riktigt se hur nära hon är att släppa mig. Gå själv och titta på korna. Idag kämpade jag i över 20 minuter med att försöka stretcha hennes ben innan läggdags. Jävla, satans skitsjukdom. Så jävla less på dej är jag, Herr Leigh! Ta du och dra dit pepparn växer, stoppa upp din jäkla sjukdom där solen inte skiner! Jag hatar dig, jag hatar dig!!!!
Hör du det?! JAG HATAR DIG!!!!

Tuva är glädjen själv, oavsett vad Herr Leigh hittar på. Idag har hon både kämpat och njutit i poolen med sina två sjukgymnaster i vattnet och sjukgymnastassistenten på poolkanten.Oj vad dom har jobbat och oj vad Tuva har skrattat och varit glad. Vi har plaskat vatten, lekt Lucky Luke, gjort vågor, jagat badleksaker. Vi har haft det härligt helt enkelt. Trött som få men glad ändå har hon roat sig i Humlan nästan hela dagen, bara under protest har hon suttit i vagnen för en promenad i höstsolen. Retat smaklökarna har vi gjort också, Tuva har ätit apelsin! Alltså, inte en hel apelsin. Bara sugit på en klyfta (under mammas noggranna övervakning så lilla damen inte lyckades bita loss några bitar). Oh, så gott det var. Mumsfullibibblan!!

Vid läggdags fick hon så många pussar av Idefix så hon närpå kiknade av skratt. Fast hon kallar honom inte för Idde längre, nu får han heta Mjau. Jo, för han låter lite som en katt när han gäspar. Väldigt likt faktiskt. Det låter så roligt när Tuva ropar på hundarna.
– Hibbi? Mjau?

Och dom kommer glatt lufsande, och bjuder på sina goa pussar. Och då blir livet genast lite upp igen. När hundarna pussar på Tuva, eller när hon smaskar apelsin så saften rinner utmed hakan, eller när Anton kommer hem och berättar om dagens upptåg på F-klassen.

Lite upp och lite ner. Sådant är livet.