Kollijisses vad vi försov oss idag, barnen och jag! Hasse har sovit ute i stugan med jaktkompisarna, annars brukar jag ju bli lite väckt av hans väckarklockor innan mina egna börjar ringa. Men jag hade ställt mina klockor tidigt, redan klockan 6, eftersom jag vet att jag har fått lite svårare att vakna till på morgonen (om inte Tuva gör nåt ljud som hon inte brukar göra, då är jag på benen fortare än kvickt). Jag minns ju att klockan ringde, men jag tryckte på ”slumra”-knappen, så den skulle ringa igen om 10 minuter. Måste nog ha gjort det ganska många gånger, för jag vaknade kl 08.02. Anton börjar i F-klassen klockan 08.00…panik!!!
Upp med båda barnen, på med kläderna, Anton måste ha lite frukost, hundarna får nöja sig med att pinka på gräsmattan, hinner inte på nån promenad just nu, ut i bilen, jäklar gympaväskan! Sådär då, nej vantarna och mössan! Vi ramlade in strax före nio, jag vågade inte titta fröken i ögonen ens.
Alltså, jag vet att jag är stor flicka nu och borde kunne se fröken i ögonen och förklara hur det låg till, att jag faktiskt börjar bli lite trött i ögat efter två års sömnbrist och ständig oro, men det sitter väldigt väl inpräntat i mig att man ska komma i tid till skolan. Varför vet jag inte, jag har haft väldigt snälla lärare, men det känns så otroligt pinsamt att komma för sent med Anton. Och pinsamt för Antons skull, jag vill inte att han ska bli den där grabben som har en morsa som alltid kommer försent och verkar lite förvirrad.
Jaja, skolveckan har ju fem dagar, så jag har tre försök på mig att lyckas lite bättre med tidsplaneringen.

När det var dags att hämta hem gossebarnet igen så lämnde jag bilen hemma, tog Tuva i rullstolen och Idefix på armen (jag fick bära honom en bra bit, små valpar ska inte släpas ut på så långa promenader, det är inte bra för lederna) och gick ner. Antons skola är med i nån tävling under två veckor, och varje gång familjen ställer bilen och går eller cyklar för att hämta/lämna vid skolan så får skolan poäng. Klart man vill bidra med lite poäng, förresten var det vackert väder (lite blåsigt bara). Anton var glad som en sol ända tills han såg att där inte stod nån bil på parkeringen.
– Men…mamma har du gått hit?
– ja visst, vi skulle ju samla poäng till tävlingen sa du ju häromdagen.
– Näe, jag sa att skolan var med i en tävling och att man kunde samla poäng. Jag sa aldrig att jag ville gå hem!

Sen var han sur som en citron hela vägen hem. Då blev jag också sur som en citron, här skulle jag kompensera min morgon-flopp med försovningen genom att vara hurtig och gå, och så får man kalla handen av sonen. Surare och surare blev vi, Idefix blev tyngre och tyngre att bära (ja, jag bara honom ju inte hela vägen, lite fick han allt gå). Men Tuva var glad som en lärka i alla fall, hon tyckte det var en jättebra idé med en promenad, bara hon fick sitta i Humlan!

Lite gladare blev sonen dock på eftermiddagen, när hans ridlärare ringde och undrade om han ville byta ridgrupp. Han har ju gått i knattegruppen, men nu fanns det plats i den lite äldre gruppen där barnen var jämnåriga med Anton. Så vi fick åka en halvtimma tidigare idag och rida i stora gruppen, det var jättekul! Framför allt var det lite mer fart och fläkt, mycket trav. Barnen skulle styra och göra all fart själva, vi som höll i grimskaften skulle göra så lite vi bara kunde. Anton var lite försiktig i början av lektionen, så hans häst ville inte alls trava, men ridläraren uppmuntrade och peppade tills Anton vågade vara mer bestämd med hästen och då blev det fart på kusen vill jag lova. Mamma fick springa sig lite svettig!
Nästa vecka är det dags att prova rida med stigbyglar, det blir spännande att se! Det är inte helt rätt att hålla koll på allt ska ni veta; tårna ska peka upp i taket, hälarna ska peka mot golvet, tyglarna ska vara lagom långa, benen måste hänga med och skänkla om hästen slappar till, man måste hålla balansen, sträcka på ryggen, luta sig lite bakåt när det går undan och så måste man hinna med att höra vad instruktören säger också, och hålla koll på hästen framför så man inte kommer för nära!!

Och Zingo då? Samma lika, men nu är magen tom så han behöver inte springa ut varannan minut för att bajja. Idag fick han risavkok till mellis (alltså vattnet som riset kokat i), han blev jättelycklig när jag ställde ner matskålen. Sen tittade han i den och tittade menande upp på mig, ungefär som för att säga ”vaddå, är det här allt jag får”?  Till middag fick han en matsked ris i vattnet också, men det gick ju inge vidare för han kräktes upp alltihop igen. Mattes stackars gulleplutt. Jag får skämma bort honom med en massa gos tills han blir bättre, då ska han få ett enormt tuggeben av mig!