Va tomt det blev…

Har du nånsin lagt märke till vad du gör när du ska ta i och öppna till exempel en burk sylt? Alldeles automatiskt så ställer man sig liksom lite på tå. Eller är det bara jag som gör så? Varför gör man så egenligen? Det är ju inte som att jag får mer armstyrka för att jag ställer mig som en prima ballerina där vid köksbänken! Det är nästan lika oförklarligt korkat som när jag hoppade upp och ner i provhytten för att kunna knäppa jeansen, bara för att konstatera att dom var för små…
Undrar om hjärnan inbillar sig att jag blir starkare om jag blir lite, lite längre? För samma fenomen inträffade när jag skulle krama brorsan igår. Jag ville ge honom en sån där riktig bamsing till jättekram, och gick alltså upp på tå. Nog för att han är längre än mig, men jag når gott och väl att krama honom fast jag står platt på marken. Märkligt det där…måste studera det där fenomenet i veckan.

Ja, storebror Tobbe har varit här i helgen med sin förtjusande töser Anneli och Sofia. Oh, Tuva blir så glad när dom kommer, och hon vet att dom liksom kommer i ett paket om tre. För om jag säger Tobbe så svarar Tuva med ”Hia” (Sofia). Vi har haft en jättemysig helg även om vädergudarna inte var med oss. Jag hade halvt som halvt tänkt släpa med hela gänget till Kallbäck för att packa lite ved. Vi har ju en hel hög som ligger och väntar på att packas, och pack-stativet kom i veckan. I år var vi så kloka att vi gick ihop om ett vedpackningsstativ så vi slipper stå och kröka ryggar och fingrar ur led för att få ner vedpinnarna i säckar. Men se det bidde inget packat, för det har ju regnat precis hela helgen. Usch och fy. Fast å andra sidan har jag ju inget dåligt samvete för veden heller, eftersom vädret inte tillät nåt arbete.
Barnen tog ingen större notis om blötan, igår kom dom snällt och frågade om jag kunde sno ihop två matsäckslådor för dom ville ha picnic! Självklart snodde jag ihop en picnic!
Idefix såg inte med fullt lika blida ögon på ovädret som barnen gjorde, han är så otroligt fånig när det är blött på marken. Igår när jag släppte ut honom ställde han sig på trädgårdsplattorna och backade bara ut med bakbenen i gräset för att pinka. Framtassarna stod fast på trädgårdsplattan!

Lite bortskämd med massage har jag blivit i helgen också. Sofia, som blott går i andra klass, är en riktig hävert på att massera axlar och nacke! Hon har starkare nypor än vad jag har ju! Det var bra nära att jag somnade av ren avslappning igår när hon klämde mig i nacken. 20 minuter masserade hon, så länge skulle jag aldrig orka knåda nåns nacke. Tack Sofia!

Tuva har röjt omkring i Humlan hela helgen, och stolt visat morbor och moster vilka trick och konster hon kan. Köra på hundarna till exempel, och köra runt runt, och möblera om i kökslådorna. Humlan är bäst! Nu vill hon inte längre sitta i sin TrippTrapp-stol vid matbordet, Humlan ska det vara (även om den är lite för låg, så hon får bordsskivan strax under hakan)! Igår vid middagen satt hon bredvid morbror och fjäskade åt sig en smakis av såsen. Och en till. Och en till. Och så bara en liten till…och lite mera. Hon vet precis hur hon ska vifta med ögonfransarna och bli sammetslen i rösten för att vira morbror runt sitt lillfinger!

När dom åkte hem idag blev här så fruktansvärt tomt och tyst. Som om luften gick ur oss som blev kvar. Hasse och jag hamnade i soffan som två hösäckar (ja, Tuva låg på min mage men hon var då inte slapp som en hösäck, snarare spänd som en fiolsträng som hon alltid är i vaket tillstånd). Anton gick upp på sitt rum och grät en skvätt för att han redan saknade Sofia så mycket.
Själv tog jag mig i kragen och satte mig på motionscykeln istället (skulle egentligen ha joggat idag men…regnet kom i vägen). Sen var jag lite piggare. Vädret lättade också, så vi gav oss ut på en liten familjepromenad, sen kändes allt nästan som vanligt igen. Nästan. Fortfarande lite tomt här…