Ja, det är just vad Anton har haft det. För några veckor sedan upptäckte Anton att han hade fått sitt livs första vårta på foten, belägen på stortån. Vi har behandlat den varje kväll, med fotbad, filat lite på den och haft på sånt där vårtmedel som luktar eter. För Anton blev det en viktig ritual, jag tror han tyckte att det var lite mysigt att få fotbad och bli ompysslad varje kväll. Så i tisdags kväll var inget annorlunda, foten fick sitt bad och vårtan blev filad. Anton har fått stränga order om att inte pilla på vårtan, eftersom de kan smitta. Men i tisdags kliade den så fruktansvärt att han var tvungen att klia på den trots förbudet. Han ryckte åt sig foten och kliade och kliade. Så plötsligt fick han ett ansiktsuttryck som var spänning blandat med en aning rädsla.
– Men Anton, vad är det? undrade jag.
– Den…den ramlade av!
Vi tittade förundrat på foten, både han och jag. Jo, vårtan låg på lakanet och kvar fanns bara en stor krater i stortån. Men en fin krater, huden i den var läkt och fin. Antons läpp började långsamt darra och ögonen blev glansiga.
– Jag har hål i foten…buäää, snyft snyft. Kommer jag alltid ha ett hål i foten? Kommer det läka mamma?
– Ja, visst. Ta det lugnt lilla gubben, ser du inte att den redan börjat läka? Hålet försvinner ska du se…
– Är det borta på lördag tror du? (fortfarande storgråtande son)
– Va, eh…tja, det vet jag inte…. (hur fort läker en krater egentligen?)
– För jag vill väl inte visa mig för mormor med ett stort hål i foten heller! (gråt, snyft och tandagnisslan)
Ja, det är inte lätt att vara liten. Idag kommer mormor. Och kratern är tack och lov borta!
Antons nya rum som han så spänt går och väntar på har fått ligga i träda några dagar. Hasse och jag har en förmåga att peta i allt så att inget blir klart, men den här gången kom nånting stort emellan. När vi flyttade in i det här huset bestod framsidan av en hiskelig tall-häck som skymde nästan hela kåken. Garageuppfarten var förvisso asfalterad, men det var gropig och ful asfalt som vi med jämna mellanrum fick jämna ut med små grushögar. Tallhäcken ryckte vi bort med detsamma, så då bestod framsidan i leråker (det fanns inte mycket gräs eftersom rötterna till tallhäcken sög i sig all energi. Maskrosorna frodades dock). Vi har pratat om att ta hit en grävare för att planera hela framsidan och jämna till. Garageuppfarten ville vi gärna riva upp och lägga grus där istället, och göra iordning det som spontant blivit gästparkering på leråkern. Sen skulle det bara vara en liten stump med gräsmatta att ha ett litet cafébord på, där vi kan avnjuta vårt kvällsté i solnedgången. Mmm, det var drömmen alltså.
Men sen Tuva blev sjuk har framsidan liksom helt fått sova. När vi rev upp alla plattor på baksidan och gjorde altan så blev där två enorma staplar trädgårdsplattor och en jättehög med sand (som legat under plattorna) på leråkern. Framsidan var en sorglig syn. Nåväl, i förrgår kom grävar-gabbarna och skulle kolla hur lång tid det kunde tänkas ta och vad det skulle kosta. Kanske vi kunde göra det nån gång innan hösten?
– Jaha, sa grävargrabben. Jamen det här tar vi nu på en gång, det var så lite så. Jag hämtar maskinen.
Där stod vi med långa, funderande ansiktet. Men jo, där kom han ju med maskinen. Det blev full panik att få bort allt bråte som vi spridit ut, för han grävde av hjärtats lust. Tre timmar senare hade vi ingen leråker eller gropig asfalt längre. Allt var så plant och fint, asfalten var borta. Igår morse kom grävargrabben med 10,5 ton stenmjöl (grus), för vi tänkte att det måste vi slänga på genast innan vi hunnit köra sönder hans fina grävjobb med bilen. Så igår…skottade vi grus. För brinnande livet. Vet ni hur mycket 10,5 ton grus är? MYCKET!!!
Jag har upptäckt muskelgrupper som jag överhuvudtaget inte visste fanns. Idag vet jag med besked vart ”grus-grävar-musklerna” sitter. När vi nästan skottat allt grus kom vi på att det vore ju snyggt och behändigt med en rad stockar mellan gatan och gruset ( vi hade såna över sedan vi rev de uppbyggda rabatterna på baksidan när vi flyttade in). Så vi grävde upp en massa grus och bärlager (det är ännu större grus det) hävde ner stockarna och grävde ner grus runtom dem. Sen grävde vi fram betongrören som stuckit upp långt över marken och irriterat oss från dag 1, kapade av dem i marknivå och skottade ner all sand, grus och jox runtom den igen. Klockan 9.00 började vi gräva och skotta, jag gick in igen vid 17.00 för att fixa med mat och tvätt och allt sånt som konstigt nog inte sköter sig själv när man har viktigare saker för sig. Hasse stod ute och jobbade till cirka 20.30 (men jag hann peta i honom lite mat så han inte tuppade av därute i gruset). Sen pausade vi lite för att lägga barnen. Under dagen hann jag tvätta 6 maskiner tvätt också, så jag hade att göra ett bra tag med att vika all tvätt när ungarna lagt sig. När man har haft full fart hela dagen är det svårt att varva ner, så vi fortsatte med att dammsuga, torka golv och snygga till lite härhemma. Och klockan 22.30 satte vi igång med att måla Antons rum (jag fick så dåligt samvete för att inget blivit gjort där på flera dagar).
Nu sitter jag här, klockan 08.15 på morgonen och undrar…vad ska vi göra idag? Gruset är ju utskottat….vi kanske ska hyra en sån där ”padda” och packa till det så det blir hårt, köra hem matjord och gräsmatta på rulle, gräva ner resten av stockarna runt hela framsidan? Och måla om huset kanske? Eller bygga en carport, eller renovera fönster, eller…åh, herregud. Jag har blivit besatt av Hus&Hem-demoner!!!!