Nog är det väl fantastiskt, vilken effekt solljuset har på oss? Igår blev vi alldeles som trädgårdsgalna, mitt i nybygget av Antons rum. Meningen var att där skulle slipas spackel och spacklas lite till så vi kan börja måla snart, men vem tusan vill stå ingstängd och inhalera slipdamm när solen skiner och fåglarna kvittrar?
Vi travade ut i trädgården hela familjen och högg i. Hasse och Anton krattade bort alla gamla löv och kvistar, tog bort julgranen som jag slängt vid grinden (med dyrt och heligt löfte om att jag skulle ta bort den innan den började barra…). Tuva fick premiäröppna sandlådan och såg ut som ett barn på julafton där hon satt och grävde med ett stort flin tvärs över hela ansiktet. Jag började plocka bort resterna av rosenbuskarna (som Zingo förnöjt knaprat på under vintern) och sen flög vårdemonerna i mig. Fram med spade och vända hela grönsakslandet (lera, lera, lera), hacka sönder alla klumpar så det åtminstone ser ut som odlingsduglig jord. Näe, ser inte alls ut som i Äntligen Trädgård…in i förrådet och ut med jordsäckar och kogödsel, ut med det i landet och vända hela alltet igen så det blandar sig. Sådär, mycket bättre.
Trött och nöjd tog jag med barnen in för att laga mat, Hasse skulle bara plocka undan lite grann. Men när jag tittade ut en kvart senare såg jag hur han for med spade och skottkärra kring altankanten, med svetten pärlandes i pannan. Han hade kommit på att vi pratat om att lägga en rad stenplattor (vi har högvis med såna i staplar på framsidan) längs altanen och vårdemonen hade flugit i honom också så han hade helt sonika grävt ur runt hela altanen och gjort klart för plattläggning.
Det roade han sig med idag, kånka plattor (à 40 kg/styck) och skotta sand. Det blir urtjusigt vill jag lova. Mitt på dagen fick han lov att ta en paus vare sig han ville eller inte, för han skulle iväg på ett möte. Då fick jag för mig att jag skulle vara lite trädgårdstomte jag med, men se kånka stenplattor står jag inte pall för. Dessutom skulle Hasse ändå fått lägga om varenda platta om jag varit där och fingrat, jag har ingen talang för det där. Men häcken behövde ju klippas, det borde jag ju klara!
Sagt och gjort, in i förrådet efter häcksaxen. Hmm…axelhöjd på häcken borde bli bra, klipp klipp. Det gick jättebra med de där fjösiga, tunna pinnarna. Men här och var, eller ja ganska så överallt faktiskt, hade häcken växt till sig i grövre grenar. Jag försökte klippa, men det gick inte för häcksaxen var så kort tyckte jag. Det gick inte att få nån hävkraft liksom, så jag fick nöta av dem med häcksaxen. Skitjobbigt, jag orkade bara i 10 minuter sen gav jag upp och gick in igen. Men en kopp kaffe senare tyckte jag att häcken ska jag tametusan klara av att klippa, jag är väl inget mähä heller! Gick ut igen och fick syn på två små knappar på häcksaxen. ”Press and pull” stod där. Så jag tryckte och drog och vips så hade jag en jättelång häcksax som klippte grova grenar i ett nafs!
Som en furie gick jag fram över den stackars växtligheten. Jag avskyr verkligen den där häcken. Den planterades av den förförra husägarinnan. Hon kan inte ha gillat folk nå värst, för häcken talar sitt tydliga språk. Hagtornshäck varvat med en annan sorts taggbuske, men små ettriga taggar. Den riktigt skriker ”håll er borta från min tomt” åt grannarna. Första året vi bodde här försökte jag rensa ogräs ur häcken, men jag rev mig på både stora och små taggar så till den milda grad att kollegorna undrade om jag varit i slagsmål med en katt… huga. Så idag tog jag tillfället i akt att visa häcken mina känslor med hänsynslöst klippande. Om den där Bosse från Äntligen Trädgård hade sett mig hade han förmodligen gråtit blod och försökt avväpna mig.
Men trots min tekniska upptäckt av utdragbara handtag så hann jag inte klart hela häcken idag, för de där musklerna som man använder vid häckklippning är ingenting som jag använder till vardags. När jag väl fick anse mig besegrad av häcken var jag så trött att jag fick släpa häcksaxen tillbaks till redskapsboden.
Då ringde Hasse, han undrade om jag kunde kila ut i förrådet och kolla på vinkelslipen för att se om där stod hur stor klingan var. Han skulle köpa an ny på vägen hema för att kapa till plattorna runt altanen där i hörnet. Visst, tyckte jag. Lätt som en plätt. Kilade ut i förrådet och spanade. Vinkelslip…vinkelslip…vad fan är en vinkelslip för nåt? Jamen där ligger ju en maskin, med nån slags klinga. Måste vara den! Få se nu…55 mm och 16 mm står här…kanon! Sms:ade siffrorna till maken som letade förtvivlat i affären efter en klinga med nåt av dom måtten, alldeles utan resultat. När han kom hem beslöt han sig för att prova med den klinga han hade, så han bar ut maskinen på baksidan…det var inte den som jag kollat på…
– Vad ska du göra? frågade jag.
– Försöka kapa stenplattan. svarade maken.
– Jaha…är det där en vinkelslip…?
– Ja.
– Mhm…vad är det där orange-aktiga som ligger i garaget då?
– En cirkelsåg, älskling…
– Ah…cirkelsåg…
Kände mig nästan lika korkad som när jag upptäckte att häcksaxen gick att förlänga….