Idag lämnade vi spadar och trädgårdsvantar hemma och for iväg på mässa i Falun. Hem & Fritid eller vad det hette. Anton var helt emot idén ända tills vi avslöjade alla mässors gyllene innehåll…bjudgodis. Sonen tittade på oss med stora ögon och frågade om det verkligen kunde vara så att man fick gå omkring och käka godis till höger och vänster. Så sant som det är sagt, annars skulle inte jag heller palla med att gå på mässa.
Det är nåt lite magisk över en mässhall, oavsett om temat är Brud & Bal eller Well & Kartong. Myllret av människor och ansikten, ljudet av tusentals röster som trots antalet låter lite dämpade, säljare i sina snyggaste kläder som med liv och lust försöker övertala potentiella kunder att just den här produkten kommer förändra allt. Och så bjudgodiset förstås. Men det var lite mycket sega mint/choklad-kolor i år, alldeles för lite lösgodis. Men vet ni vad som alltid tycks saknas på en mässa? Bjud-vatten! För man blir nåt alldeles infernaliskt törstig av att proppa i sig kola, bröd och chokladlinser. En monter var så fiffig att dom hade frukt i bjudskålarna, jag var tvungen att ta ett helt gäng broschyrer bara för att liksom visa att jag tyckte att bjudfrukt var en lysande idé. Men vad dom hade i montern minns jag inte…
Ja, där gick man och var törstig. På vatten. Inte kaffe eller läsk, sånt fanns i kafeterian till överpris. Men så såg jag folk som kom gående med vattenflaskor i händerna och blev genast hoppfull. Och ännu törstigare…döm min förvåning och besvikelse när jag insåg att flaskorna var tomma. Nåt nöt från ett energibolag stod och delade ut tomma vattenflaskor! Jag förstår inte hela idén, hur kan man vara så grym att man lämnar ut en flaska som till färg och form lovar ljuvt, törstsläckande vatten…och så är den tom!!
Men mässans höjdpunkt var ändå Gustafs Chokladbod. Jag har varit där, i boden alltså, alltför ofta när jag jobbade i Gustafs. Den låg så lägligt på vägen hem, och alla som känner mig vet hur mitt förhållande till choklad är. Djupt passionerat. För i den chokladboden säljs ingen choklad, där säljer man choklad. Det är en väsentlig skillnad. Choklad, det är sånt där klibigt slisk ofta med inslag av nötter och utblandat med så mycket socker att kakaohalten helt tycks försvinna. Sån choklad kan man väl äta, men man blir äckelmätt och får ont i magen.
Det är annat med choklad. Den säljs i munsbitar, som smälter som smör på tungan och kittlar alla sinnen. Den luktar, smakar och känns som choklad. Mörk som natten, med kakaohalt som heter duga. En sådan delikatess kräver total tystnad vid inmundigandet. Upplevelsen är så intensiv att den inte får störas med onödigt prat. Det är choklad det!
Hasse gillar inte mörk choklad, men mörk choklad gillar han. Det blev en ask tryffel och en liten påse mandel i vit choklad med kanelpuder. Herre min ge! Det är svindyrt, men smaken är värd vartenda öre. Ett besök på Gustafs Chokladbod rekommenderas varmt!
Jag behövde muntra upp mig med lite choklad idag, för våren är ju här. Och med våren kommer småkryp och insekter. Och dom tål inte jag nå vidare. Imorse när jag dammsög kände jag hur det liksom stramade över ryggen, men jag tänkte att jag var nog bara lite torr i huden efter duschen. Svårt att komma åt med hudkräm på ryggen. Men sen började det klia, så jag kliade lite. Sen sved det utav bara h*lvete, och det spred sig. Från vänster höft och upp på ryggen. Till slut blev det olidligt, så maken fick ta sig en titt.
– Men herregud, va du ser ut! Vad fasen har du gjort?!
– Tja…dammsugit?
Något hade haft smörgåsbord på mig, jag hade stora vita bett över hela ryggen, kantade med en härligt svullen rodnad. Det blev ombyte och en väldans varm dusch. Eller är det kallt man ska duscha? Ja, jag minns inte. Det är skönare att duscha varmt. Å så lite Tavegyl och xylocain-salva, sen var jag tillbaks på banan igen. Men jag fasar för första myggsvärmen, det brukar se ut som böldpest på mig. Suck. Men visst är det härligt med vår?
Tillbaks till mässan, eller ja, när vi var klara på mässan. Då for vi upp till hoppbackarna i Falun. Vilken fantastisk utsikt där är! Man känner sig allt bra liten däruppe. Och lugn. Långt därnere rusar den lilla staden på i sitt vanliga tempo, men uppe på toppen av berget finns bara lugn och ro. Fågelkvitter och frisk luft. Balsam för själen.
Där finns trappor i hoppbacken, hela vägen ner. Eller upp, beroende på vart man börjar förstås. Anton gick hela vägen ner för den trappan tillsammans med halva vårt sällskap, själv var jag lat och tog bilen ner. Nån måste ju hämta dem när de kämpat sig ner. Anton var lite flåsig när jag kom ner, pustade och sa:
– Puh, det var jobbigt det där mamma. Vi gick alla trappstegen!
– Hur många var det då, räknade du?
– Näe. Men det var nog nästan hundra. Nästan.