Nån gång under förra året (månne var något glas vin inblandat) så fick maken och jag ett infall och anmälde oss till Cykelvasan. Vi behövde ett mål med vår träning och vår bäste vän, som själv cyklar, föreslog just Cykelvasan. Så vi slog till! Inte på 30 km, 45 km eller Öppet spår. Nej då, vi smackade till med ”the real deal”, 94 km!
Det kändes ju rimligt då, när det nästan var ett helt år kvar till startskottet. Tiden gick och den där rimligheten bara minskade. Förkylningar, diskbråck och vår väldigt sönderhackade dygnsrytm lämnade väldigt små möjligheter till träning. Men vi försökte! För lika svårt som det var, både rent praktiskt men också mentalt och fysiskt, lika viktigt var det för oss att vi tog oss för att träna, för att vi skulle orka med vår vardag.
Så vi tränade. Och det där knappa året svischade förbi, i fredags packade vi ihop väskor och utrustning, slängde cyklarna på taket och styrde kosan mot Mora!
Ett glatt gäng på fyra cyklister; Hasse, jag, vår underbara granne tillika vän Örjan och så Tobbe, som lurat in oss på resan. Logistiken löste sig galant. Min fantastiske svärfar agerade chaufför och körde oss till Mora, där goda vänner erbjöd oss att sova trots att de själva var bortresta. Upp i ottan på lördagen, i med lite frukost i magen och iväg mot starten i Sälen!
Gudars, vad pirrig jag var när vi parkerade vid startområdet! Tobbe, som har cyklat loppet 5(?) gånger tidigare, skulle starta 8:55 så vi var tidigt på plats för att inte fastna i trafiken. Hasse, Örjan och jag var ”förstagångare” så vi hamnade långt bak i startleden, 11:25 skulle vår start gå. Nånstans runt 10 började jag tappa geisten lite. Pirret övergick i otålighet och uttråkning så när starten var nära förestående kände jag mig rätt blasé. Och hungrig. Vi skulle ju käka mackor och häva en var sin drickyoghurt (fast dem glömde vi i Mora) men det glömde vi bort. Tiptop, 94 km på tom mage!
Men se, det gick ju galant! Utrustade med en var sin energibar, ett packe energigel, vatten och sportdryck tog vi oss fram ”i fäders spår”. I kontrollerna fyllde vi på med slät kardemummabulle, blåbärssoppa och saltgurka. Så energimässigt gick det kanon!
Sen var det alla andra cyklister. I Cykelvasan ser man alla sorters människor, vilket är jätteroligt! Hela upplevelsen skulle dock förhöjas om alla deltagare hade åtminstone ett uns av självkännedom att matcha med sin kämparanda. Reglerna i Cykelvasan är löjligt enkla, i teorin; långsamma cyklister till höger, snabba till vänster. Till vänster kör man om de långsamma. Den regeln var tydligen alldeles för svårtolkad för väldigt många startande, vilket gjorde det förbaskat svårt att hålla ett jämnt tempo. Det blev väldigt ryckigt.
Nästa självinsikt som hade gagnat alla cyklister är den, att om du kroknade mitt i första uppförsbacken och fick kliva av cykeln för att det tog tvärstopp i benen, så kommer nästa backe förmodligen att te sig på samma sätt. I varenda backe pinnade folk på för glatta livet, lite härs och tvärs över hela spåret, och så slog det tvärstopp när de tvingades hoppa av cykeln för att benen inte orkade. Att det inte blev 94 km Domino är ett rent mirakel!
Vi lyckades ändå undvika att köra in i andra cyklister och ingen av oss vurpade. Eller tja, jag välte omkull, men det var stillastående i en kontroll, så det gills inte. Jag fick sendrag i foten när jag skulle klicka loss skon från pedalen, benet blev stelt och ville inte lyda så jag välte. Stilla och fint som en fura, med en enda tanke i huvudet ”rädda cykeln”. Så istället för att ta emot mig med handen, så höll jag upp cykeln och lät vänster skinka ta emot hela smällen. Aj aj.
Ju närmare Mora vi kom, desto lättare gick det att cykla. Underlaget var ömsom dammigt, ömsom geggigt, stenigt, gropigt men vi hade redan kört om de flesta ”sniglarna” så nu kunde vi se och planera vår cykling sista biten. 15 km före mål började det bulta bakom pannan. Skit också, vätskebrist! Kollade vattenflaskan, den var snudd på orörd. Kände på min Camelbak och uppskattade att jag kanske fått i mig 1/4 av innehållet. Smart, jag har glömt att dricka!
Trots att jag visste att det var meningslöst började jag dricka, för mycket för fort, och började må illa. Sista 10 kilometerna var en ren plåga, skallen bankade och varje gupp i banan kändes som att få en smäll av ett baseballträ. Men jag höll ut, ihärdigt peppad av Örjan och Hasses uppmuntrande tillrop, och snart såg jag den; målgången!
Vilken känsla! Massor med folk stod och hejade och där någonstans i publiken stod svärfar, mamma, Lovisa, Anton, Tobbe (som redan gått i mål och hunnit duscha) och moster Mona. Vilken kraft det gav! Jag svischade över mållinjen strax efter Hasse och Örjan, min tid blev 5:23:37! Nästan sju minuter snabbare än de 5:30 jag innerligt hoppats på att klara det på! Tjoho!
Kände mig stolt och stark som en oxe! En märklig känsla det där, att rent fysiskt känna mig urstark samtidigt som jag mentalt är lika spröd och skör som ett torkat höstlöv. Men jag tänker att det ena ger hopp om det andra. Om jag fortsätter ta hand om kroppen, så kommer även knoppen repa sig med tiden. Så redan nu ställer både Hasse och jag siktet på Cykelvasan 2016! ”I fäders spår…”!
Hade cyklat fyra gånger tidigare så med den här upplagan är jag uppe i fem gånger.
Nästa år kör jag för sjätte gången och ni för andra gången! Då är ni ju rutinerade och slipper nybörjarmisstagen med tramptrassel och vätskebrist ;)
Bra kämpat. Såg cyelvasan på tv igår vad mycket folk mycket folk tur ni inte cyklade in i andra deltagare
Heja er, det gjorde ni bra☺️jag cyklade tjejvättern för 10 år sedan och det räckte bra.