Svettas ut sorgen

Det är en kontrasternas sommar; hällregn och gassande sol, glädje och sorg, liv och död. Vi knatar på i vardagslunken, försöker njuta av sommaren. Men också sörja och läka. I veckan var vi och beställde gravplats och plakett åt Tuva, vet ni hur sjukt det känns? Att helt vardagligt skriva på papper och betala fakturor för vår dotters gravplats? Så fel, så fel. Så in i helsicke fel. Vi ska inte förbereda oss för gravsättning, vi ska ju shoppa kläder och nya väskor inför skolstarten. Bada bubbelpool tills vi blir som överkokt spagetti. Gunga hammock och bli dåsiga i kvällssolen. Alla fem. Inte fyra.

Igår sålde vi Tuvas ”slagskepp”, den fantastiska bilen vi skulle göra utflykter med, minst 100 st bara nu i sommar. Men nu blir det en annan som får göra de där utflykterna med bilen. Förvisso unnar jag honom det, vi sålde den till en väldigt rar äldre man som kommer vårda den väl och uppskatta den. Hans ögon tindrade första gången han rullade in i bilen. Men det gjorde överjävligt ont att lämna den där. Lämna nycklarna och åka ifrån den. Det var ju Tuvas bil.

Jag tror att hjärnan börjar förstå nu, vad som har hänt. Det må låta konstigt att jag nästan två månader efter Tuvas död fortfarande inte har förstått att hon är borta, men så är det. Men nu… Vet ni, jag hör en låt i huvudet. En refräng. ”Det är då som det stora vemodet rullar in”. Precis så känns det.

Nu rullar sorgen in, som ett stort hänsynslöst hav sveper det in. Som vi förstod att det skulle göra, men ändå någonstans hoppades man att det inte skulle bli värre än den där avtrubbade känslan och någon sporadisk gråtattack.

Senaste veckan har varit seg. Kroppen är så trött, så in i märgen trött att det känns som om varenda muskel gråter. På dagarna är jag trött som en zombie och på nätterna går det inte att sova. Hjärnan snurrar så fort, för fort för att jag ska hinna få fatt i en endaste tanke och tänka den färdigt.

Men ikväll kommer jag somna lite, lite lättare. För vi har tränat! Cykeln har gått från en motvillig bekantskap till min allra bästa vän! För under ett cykelpass försvinner allt för en stund. Sorg och ilska blir till energi som jag kan trycka ut i pedalerna och låta rinna av mig genom svettpärlorna. Däckens knastrande mot underlaget, pulsen som bultar i öronen, fartvinden mot kinden bildar en symfoni med solens värme mot huden, luften som är mättad av alla blomdofter och känslan av total frihet. Så lugnande, så meditativt och samtidigt så himla roligt och upplyftande. För en stund blir det lättare att andas, huvudet känns klart och hjärtat lättare och jag förstår att jag kommer dit en dag. Att jag inte alltid kommer vara så trött, så ledsen och ha havregrynsgröt där hjärnan borde vara.

Jag kommer dit. Ett tramptag åt gången.

5 reaktion på “Svettas ut sorgen

  1. Solveig Lenestad

    Jag blir glad när jag ser att du fortsätter skriva dina fina inlägg, starkt av dig. Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *