Ruta ett

Det är höst, eller egentligen är det väl vinter? Sommartiden är i alla fall officiellt förbi, utemöblerna har liksom klockan ställts tillbaka. Idag borde vara måndagen på min tredje arbetsvecka sedan min sjukskrivning gick över från hel- till halvtid, jag borde vara på väg hem från jobbet nu. Sanningen är den att sedan jag började jobba igen, på halvtid, har jag varit på jobbet en enda dag. Den första dagen. 

Därefter var jag hemma med förkyld liten Lovisa i två dagar, sen blev jag själv förkyld och blev hemma resten av den veckan. Förra måndagen skulle jag till jobbet igen. Lovisa och jag hade en lugn, skön förmiddag och hade all tid i världen att göra oss klara, hon skulle leka med mormor medan jag jobbade mina fyra timmar. 

Allt var frid och fröjd, inga utlösande faktorer fanns så långt ögat kunde nå, ändå hände det. Ingen stress, inga folkmassor, inga påträngande ljudbilder. Helt utan förvarning; ingen hjärtklappning, ingen yrsel, inget tryck över bröstet. Jag hade satt Lovisa i bilstolen, stuckit bilnyckeln i tändningslåset och som en blixt från klar himmel fick jag himlastormande panik och ångest! Pulsen sköt i höjden, tårarna sprutade och jag skakade okontrollerbart i hela kroppen.

Bara att plocka ur nyckeln igen, knäppa loss barnet och gå in till maken, som fick hjärtsnörp av att se mig (han trodde att någon skadat sig eller dött, då får ni ett hum om hur hysterisk jag såg ut).

Jag ringde husläkaren, förstås. Så här kan jag inte hålla på, jag behöver hjälp och en plan av nån som har erfarenhet av utmattning. Jag har ”bara” upplevt utmattning denna enda gång (och det räcker bra för min del), jag vet inte hur man ska göra eller vad som är bästa behandlingen. Fortsätta jobba/inte jobba? Medicin eller annan behandling? Vad gör man?! Fick telefontid. En vecka senare. Men ”om jag mådde väldigt dåligt fick jag självklart åka till psyk i Säter”. Ja men tack då. Så antingen mår man bra nog att vänta en vecka, eller så behöver man en krama-mig-själv-tröja med knäppe på ryggen?

Så här är jag nu. Imorgon ringer läkaren, förhoppningsvis med en jäkla bra plan. Under tiden har jag hunnit bli varse om att en enda arbetsdag petade tillbaks mig till ruta ett. Hjärnan är havregrynsgröt. Tröttheten är tillbaks, den sorten som inte går att vila bort. Immunförsvaret är som bortblåst, hej och välkommen all världens höstbaciller! 

Men trötthet och en ständig känsla av att vara sjuk skulle vara  överkomligt om det inte var i  kombination med en väldigt trött hjärna…

Hasse och jag fick åka och göra ett akutinköp igår, då vår gamla tvättmaskin suckade, hostade till och gick i oåterkallelig pension. Vi for till Elon, vilket gick bra i alla hänseenden. Vi hittade en tvättmaskin och butiken är lugn och väldigt liten, så även en trött hjärna orkar handla där. Granne med Elon ligger Subway, så vi gick in där och petade i oss lunch, även det ett väldigt litet och lugnt ställe med få kunder. So far so good.

När vi ändå var i Borlänge ville jag gå in på Rusta och kolla efter en lykta till Tuvas grav, för hennes gravljus bara blåser ut hela tiden. Hittade ingen lykta där, så vi gick in på Clas Ohlson som ligger alldeles nära. Det är en rätt skojsig butik, där man kan hitta lite av varje. Vi delade på oss, Hasse och jag, eftersom vi gillar lite olika avdelningar i butiken. Han blev kvar någonstans mellan elektroniken och verktygen medan jag styrde mot heminredning och bakartiklar. 

Clas Ohlson är en rätt stor butik. Mycket prylar, skarp belysning, många kunder och mycket ljud. Börjar ni ana vart det barkar hän? Japp. Yrsel, skakiga händer, tryck över bröstet, tårar som bränner bakom ögonlocken. Fan. Inte här, inte nu. 

Jag hittade snabbt tillbaks till Hasse och behövde inte säga mer än ”jag är jätteyr”. Han lade en trygg arm om mig och lotsade mig genom butiken, till kassan och ut till bilen. Jag somnade av utmattning i bilen och var sedan trött som en zombie resten av dagen…

Vi fick i alla fall med oss en lykta hem, en fin och anspråkslös svart lykta som Flisan och jag ställt vid graven idag. När vi skulle tända ljuset fladdrade lågan, blev liten och hade svårt att ta sig till en början, minsta lilla vindpust hade släckt den.

– Vi får ge den lite tid, sa jag till Lovisa som nyfiket iakttog vad jag gjorde.

Efter en stund tog den sig, växte sig stark och spred lugnt sitt ljus i lyktan. Japp, jag får ge det lite tid…snart nog kommer min egen låga att lysa stark igen. Men det gör den inte riktigt än. Den behöver lite omvårdnad, lite skydd för att sluta fladdra, så att den kan ta sig. 

Jag får ge mig lite tid.

2 reaktion på “Ruta ett

  1. Annelie

    . Du behöver nog mer tid för dig skälv och din familj. Jobbet får komma när du mår bättre. synda långsamt.
    önskar dig styrke kramar tänker på er.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *