Godisvåfflor och gottegrisar

Söndag är tvätt- och städdag här hemma, så även i söndags. Men allt medan det städades och tvättades här hemma började det krypa i kroppen av uttråkning, vi måste hitta på nåt! Vi har länge haft för avsikt att besöka ett utflyktsmål här i krokarna som vi fått varmt rekommenderat, så i söndags gjorde vi slag i saken och släpade dessutom med oss farmor, farfar och mormor dit!

I den gassande sommarsolen packade vi in oss allihop i vår lilla Corolla och styrde mot Stora Lunån Gårdsmejeri! Ett gårdsmejeri mitt ute i ingenstans, väl värt ett besök!
Förutom gårdsmejeri är finns där även ett gårdscafé/gårdsbutik där man säljer gott fika, lättare lunch och självklart ostar från själva mejeriet. Men bäst av allt är ändå alla djuren!
Flisans ögon var stora som tefat under hela besöket och hon blev både förtjust och förskräckt innan vi for hemåt igen!

Det första vi mötte efter att ha parkerat bilen var den här stilige herren:

Runtom på gården fanns dessa små foderautomater där man för en tia kunde få en handfull pellets att mata djuren med, och Herr Kalkon hade strategiskt placerat sig framför den första automaten alla besökare passerar. Där stod han och spände ögonen i oss när vi kom, och kluckade uppfordrande medan han tittade ömsom på oss och ömsom på automaten. När vi inte fattade piken burrade han upp sig i all sin prakt och kluckade ännu högre. Vem kan motstå det? Klart vi stoppade en tia i automaten och i samma stund som vi vred runt vredet kryllade det av höns som konkurrerade med Herr Kalkon om godbitarna!
Jag tappade faktiskt kollen på hur många tior vi brände i den där automaten, till och med för en vuxen var det löjligt roligt att mata söta höns och en knasig kalkon! Lovisa försökte vara rättvis i fördelningen.

Alldeles intill den glupska kalkonen fanns två rymningsbenägna getter som man gärna fick gå in och klappa, de var dock mer intresserade av att försöka slinka ut genom grinden än att låta sig bli klappade. Deras grannar var desto keligare, åsnorna Knut och Bengt, som genast kom kilande till staketet och ville bli kliade. Vid deras grind låg borstar och det var fritt fram och dessutom väldigt uppskattat av åsnorna, att gå in och borsta dem en stund. Jag tror jag blev lite kär i Bengt…nån dag ska jag ha en egen åsna.

Lovisas absoluta favoritdjur i hela världen är ju gris, och tänk vilken lycka att just på Stora Lunån Gårdsmejeri fanns det en gris! En riktig tamgris, som växt upp inne hos familjen som driver Stora Lunån, men som fått flytta ut till egen inkvartering när hon blev för tung att lyfta upp för trapporna. Söta Heidi. Just när vi såg henne satt där en man och matade henne med morötter. Han såg Lovisas stora, förtjusta ögon och frågade om hon ville ge grisen en morot. Lite läskigt var det ju, så det var säkrast att göra det sittandes i mammas knä. Heidi mumsade glatt i sig moroten medan Flisan passade på att klappa grisen, men…sen tog ju moroten slut…och Heidi ville gärna ha mer. Jag var alldeles för långsam och såg för sent vad Heidi tog sig för, så olyckan var ett faktum. Är man en relativt tjock gris, som ju grisar är överlag, så är det svårt att se rakt nedanför trynet. Det luktade ju morot, så Heidi provade att ta en tugga…men se, det var Lovisas hand hon tuggade på!
Grååååt och tandagnisslan! Hur kan en gris, en gullig tam gris, bita den hand som ger morötter?! Lovisa var alldeles förstörd!
Nåväl, efter lite tröst och en förklaring om att Heidi antagligen trodde att det där fingret var en riktig liten primör kändes det bättre igen. Vi styrde upp till caféet, vad tröstar väl bättre än…en godisvåffla?!

Jösses, ingenting på den tallriken platsar väl riktigt i kostcirkeln, men är man på sommarlovssöndagsutflykt och just har blivit biten av en gris så är man värd en stor våffla med vaniljglass, vispgrädde, chokladsås, strössel och färgglada marshmallows!
För vuxnare gommar fanns det våfflor med räkor, gräddfil och lök. Det var mumma!
Vi måste nog åka dit igen snart, för det fanns även hemgjord ostkaka med mjölk från Lunåns eget mejeri och det måste ju provsmakas!

Dagen gick och vi såg och klappade på hästar, kor, får, änder, alpackor, hundar och som ett ”tack för besöket” fick vi en enastående uppvisning av Herr Påfågel innan vi trötta men väldigt nöjda makade in oss i bilen och styrde hemåt igen.

Senare på kvällen när Lovisa skulle sova pratade hon om utflykten.
– Mamma? Grisen bet mig, faktiskt. Fast jag inte var en morot.
– Ja, jag vet. Så knasigt.
– Mmm. Men, mamma? Jag matade kalkonen, faktiskt! Han blev glad.
– Vad var roligast då?
– Kalkonen. Han blev glad.