Ljus i höstmörkret

Ikväll har Flisan och jag varit på den årliga ljuskvällen vid sjön och tänt en marschall för Tuva! I sällskap med mormor travade vi ner i solnedgången som lovade en vacker kväll, och det blev det!

Det är lite svårt att knäppa kort med mobilen som gör skådespelet rättvisa, men ni får en hint i alla fall. Varje höst arrangeras den här ljuskvällen nere vid sjön, marschaller tänds på land längs med hela viken och ute på sjön ligger små ”flottar” med marschaller. Luften fylls av doften från värmande eldar, rykande hett kaffe och kanelbullar, barnen mumsar kokt korv och dricker Festis. Musik, skratt och glada röster. Och som kronan på verket steg en enorm septembermåne över trädtopparna och speglade sig i sjön. Fullkomligt magiskt!

Ser förresten att det är 42 dagar sedan mitt senaste i lägg. 42?! Kan det stämma? Antagligen. Jag har rysligt dålig tidsuppfattning nu för tiden. Jag har spenderat de 42 dagarna med att läka. Fokusera på nuet, undvika stress, träna, äta bra och ta hand om mig själv. Det har gått rätt bra, tycker jag. Så pass bra att jag snart ska prova att jobba halvtid!

Så idag for jag ner till jobbet och hängde där ett tag, de hade planeringsdag så jag tänkte att det vore ett ypperligt tillfälle att bara sitta med och insupa information om hur det ser ut just nu, hur personalen är fördelad och vad de jobbar med för tillfället. Vara lite av en fluga på väggen liksom!

Så imorse susade jag ner till jobbet på cykeln, en resa på knappa 5 minuter. Glad i hågen och lite pirrig! Knappa tre timmar var jag där, kaffepaus och småprat inräknat. Och det visade sig vara mycket, mycket mer än vad jag var redo för! Min hjärna gick i spinn, alltså bokstavligen talat. Det kändes som om hjärnan formligen snurrade runt i huvudet på mig och huvudet sprängde. Jag var så yr att jag inte ens försökte kravla mig upp på cykeln när jag skulle hem, jag ledde den. Eller använde den som rollator. Den där 5-minuters cykelturen blev mig övermäktig, Hasse kom med bilen och hämtade både mig och cykeln.

Jag grät hela vägen hem. Inte av sorg, utan av trötthet. Tysta, stilla tårar av utmattning. Väl hemma krafsade jag i mig lite lunch, välte i säng och sov som en klubbad säl i två timmar! Smått yr och tung i huvudet är jag fortfarande. Och trött, så in i märgen.

Så…jag är nog i lite sämre vigör än jag trodde. Eller ville erkänna. Jag börjar förstå vad den där sjuksköterskan menade, som tog emot mitt samtal i april, när jag brakade ihop. ”Det tar tid, sånt här, vännen. Lång, lång tid. Du måste vara rädd om dig och låta det ta tid att läka”.

Och jag tänker vara väldigt rädd om mig. Jag vill tillbaks till jobbet, men inte på bekostnad av min hälsa. Jag får ta det i myrsteg, hur frustrerande det än må kännas. Fru Kan Själv och Klarar Allt får kravla in i garderoben och hålla sig där ett tag!