Tack

 

imageGårdagen kom och gick. Tung och ofattbar, men ändå så ljus och varm. Det blev en vacker begravning.

Vi vill uttrycka vårt allra varmaste tack! Tack för all hjälp inför, omkring och efter begravningen. Tack för alla varma tankar och hälsningar. Tack för alla vackra kondoleanser vi fått. Tack för alla minnesgåvor som skänkts till Tuvas minne.

Tack till alla som kom till begravningen och fyllde kyrkan med så mycket kärlek. Tack för alla vackra blommor i kyrkan. Tack för alla kramar. Från djupet av våra hjärtan, tack!!

 

Och Tuva…alla tack har sitt ursprung i Dig, som visat och lärt oss vad som är det enda viktiga här i livet; kärleken, glädjen och nuet. Tack, älskade Du.

 

 

 

Avtrubbad

Har känt mig märkligt känslolös idag. Avtrubbad. Som om känslorna helt kopplats bort för att skydda mig eftersom insikten skulle göra för ont. Antar att det började redan igår, när jag började fara fram som en furie med golvmopp och dammvippa redan klockan nio på morgonen och fortsatte tills det var dags att landa på kudden igen. Städade precis hela huset, tvättade sju (!) maskiner tvätt (bytte såklart allas lakan i min framfart, till och med i gästrummet), bakade, kokade saft, klippte gräset. Hela tiden med hjärtat bultande så hårt i bröstkorgen att jag stundvis trodde att det skulle bryta sig ut genom revbenen. En vild, växande panik som bara kunde tryckas tillbaka genom att fortsätta ha något för händerna, hålla mig sysselsatt.

Idag var farten som bortblåst, men jag försökte ändå hålla mig sysselsatt. Nu är allt klart. Vi har koll på att allt är i ordning, prästen vet vart han ska, blommorna kommer till rätt plats på rätt dag, musiken är vald och ordnad. Det blir ljust och vackert, precis som vi önskat.

Jag förstår att jag planerar en begravning, förstår att den är imorgon. Men att det är mitt eget barn som ska begravas, det kan jag inte ta in. Det är för stort, för svårt, för smärtsamt. Jag kommer på mig själv med att tänka på praktiska detaljer som jag alltid sett till att ha koll på när vi ska iväg; finns det ramp vid lokalen, behöver jag packa mediciner och sondmat, vart i kyrkan ska vi sätta oss så att Tuvas permobil får plats intill mig? Nej, visst ja… Det behövs ingen ramp, inga mediciner och ingen sondmat. Ingen permobil. Jag kommer på vart i kyrkan hon kommer vara…

För bara några dagar sedan firade vi Antons examen och imorgon säger vi farväl till Tuva. Ibland blir livets kontraster för stora för ett människohjärta att hantera.

Sår

Några dagar efter att Tuva somnat in kom det brev från Försäkringskassan till både mig och Hasse. Man beklagade djupt vår sorg och skrev att det är viktigt att få sörja, så därför får man hela 10 dagar Tillfällig föräldrapenning. Alltså, jag förstår att grundtanken är att de där tio dagarna ska vara någon slags första lösning och att det sedan är meningen att någon annan del av skyddsnätet ska gå in om mer tid behövs, sjukskrivning eller nåt. Men det kändes ändå jäkligt kallt, ”beklagar att din dotter dog, ta du och var ledig i 10 dar, det borde räcka”. Det här kommer ta betydligt längre tid än så.

Vi tar det dag för dag. Ingen brådska, vi kommer att sörja av och till hela våra liv för att förlora ett barn går liksom emot allt som är naturligt och normalt. Föräldrar ska inte begrava sina barn, det är barnen som ska begrava föräldrarna. Att Tuva varit sjuk hela sitt liv och att vi hela tiden vetat vart det skulle sluta mildrar inte sorgen på något sätt, det hör liksom inte hit överhuvudtaget. Hon var vårat barn, och vi miste henne. Det gör ont. För evigt ont. För jävligt ont.
Hjärnan gör vad den kan för att värja sig, jag har fått nåt slags rastlöst, snudd på maniskt, behov av att organisera här hemma. Rensa i garderober, städa kökslådor och få ordning. Hålla mig sysselsatt. Men orken tryter, allt tar en väldig tid. Jag påbörjar projekt som tar flera dagar att slutföra och så blir jag uppgiven för att jag inte orkar och för att hjärnan verkar gå i någon slags zombietakt. Det är nog den tydligaste delen av sorgen, näst tårarna; tröttheten. Jag är trött precis hela dagen, hela tiden. När Lovisa sover middag så gör jag henne sällskap, men är lika trött när jag vaknar. Det är ingen trötthet som går att sova bort. Den måste få läka ut.

Det var så skönt att träffa vår familjepräst i veckan och få det förklarat att det är precis så sorg ofta yttrar sig. Som mental trötthet. Att träna hjälper lite, så att kroppen får bli lika trött som knoppen, då känns huvudet lite klarare en stund. Sen bäddar hjärnan mjukt in sig i tröttheten igen och tankarna blir långsamma och sega. Bara att knåpa ihop ett blogginlägg tar en mindre evighet, så hav tålamod med mig om jag blir osammanhängande!

Stress, har jag märkt, är ett annat sätt för sorgen att yttra sig. Härom dagen kände jag mig vansinnigt stressad, men över vad? Det kunde jag inte sätta fingret på. Stressad, fräsig, otålig och som resultat av det; en djävulsk huvudvärk. Jag begrep ingenting förrän jag för en liten stund blev helt ensam i huset. Anton var inte hemma och Hasse tog med sig Lovisa ner till ICA. Så snart det blev tyst omkring mig kom tårarna. Inte så där snyggt som skådisarna snyftar på film, utan hysterisk, hulkande gråt så hela kroppen skakar. Jag grät tills tårarna ar slut och axlarna slutade darra och vips, så släppte huvudvärken. Aha! Sorg som ”fastnar” i kroppen och inte tar sig ut blir alltså stress…

I onsdags hämtades alla Tuvas hjälpmedel. Jag visste att det skulle kännas konstigt, men jag var inte alls beredd på hur ont det skulle göra att se alla hennes saker rulla ut genom dörren och in i skåpbilen. Sängen, arbetsstolen, rullstolsunderredet, skötbordet, syrgasen… Svårast var att se permobilen försvinna. Tuvas ben, hennes självständighet. Hennes gnistrande, rosa vrålåk. När den försvann in i skåpbilen trodde jag nästan att ett hjärta faktiskt kan ramla isär i tusen bitar inne i kroppen. Det blev så svårt att andas.
Jag minns när hon fick den, lyckan när hon upptäckte att hon själv kunde bestämma vart hon ville åka. Förvisso var det lite svårt i början, den åkte inte alltid åt det håll hon tänkt sig, men bara friheten i att kunna förflytta sig var enorm. Strunt samma åt vilket håll det blev!
När alla saker var lastade var hela Tuvas rum ett stort, gapande hål. Ett blödande sår som dunkade och värkte. Jag kan inte ens beskriva hur ont det gjorde. Jag trodde inte att det materiella skulle ha sådan betydelse, men eftersom Tuva var borta så utgjorde ju alla hennes saker ett konkret, fysiskt bevis på att hon faktiskt var här, nästan alldeles nyss. Jag ville springa ut till skåpbilen, slita ut alla hennes saker och baxa in dem igen. Bara vägra lämna dem ifrån mig! Det är en annan, tydlig del av sorgen; rädslan. Rädslan att glömma. Trots att jag innerst inne vet att jag aldrig någonsin kommer glömma henne, eller någonting om henne. Jag kommer aldrig glömma färgen på hennes melerade ögon, eller nyanserna av guld i hennes bruna hår, ljudet av hennes skratt eller känslan av hennes hand i min. Men rädslan finns där ändå, som en naturlig del av sorgen.

Lovisa sprang runt i det tomma rummet, på en 2-årings bekymmerslösa sätt, och bara njöt av all yta i det tomma rummet och ekot av sin egen röst som studsade mot väggarna. Vi städade ur rummet och flyttade in alla Lovisas saker redan samma kväll, lät henne fylla det med liv igen. Jag tror Tuva skulle ha gillat det.

Livet fortsätter, vilket är både skönt och fullkomligt obegripligt. Jag tror inte att tiden kommer att läka några sår, men jag tror att tiden kommer att lära oss att leva med dem.

Vår älskade Fjäril

Vår älskade Fjäril

Tuva

* 20 augusti 2004
har i stilla ro, med sina Underbara
tätt intill sig, somnat in

Långshyttan
18 maj 2015

MAMMA och PAPPA
Anton, Lovisa

Zingo

_____

Tack älskade, för allt Du lärt oss.
Tack för att Du valde oss.
Bred ut Dina vingar och flyg, lilla Fjäril.
Du är fri nu.

______________________________

Tisdagen den 16 juni kl. 14:00 tar
vi farväl av Tuva i Stjärnsunds kyrka.
Begravningen är öppen för alla
då vi vet att Tuva berört mångas hjärtan.

Kom i ljusa kläder

Efter akten skiljs vi åt

______________________________

Tänk gärna på
Jontefonden

Bankgiro 579-0753
Det går också bra att ge en gåva via Swish på nummer 123 263 88 80

För att skriva ut och/eller skicka gåvobevis till
begravningsbyrån gå till: www.jontefonden.se/tuva.

Vakuum

Dagarna kommer och går. Imorgon har det gått en vecka sen Du lämnade oss. De första dagarna var det mycket tårar, men också många fina minnen. Minnesbilder av Ditt skratt, Ditt aldrig svikande glada humör, Din värme.

Sedan föll vi in i vakuum, både Hasse och jag. Autopilot. Så mycket praktiskt som måste ordnas med, alla hjälpmedel som ska tillbaka, papper och försäkringar, begravning. Och självklart vardagen med allt vad den innebär för oss precis som för alla andra.

Alla våra känslor finns djupt inombords någonstans, men det går inte att nå dem just nu. Varken sorg eller glädje, gråt eller skratt. Jag antar att det är en ren försvarsmekanism, för om alla känslor skulle välla fram nu så skulle vi knäckas som torra träkvistar. Men det är ett märkligt tillstånd att befinna sig i, detta inte-varande. Konstigt.

Allt här hemma känns också konstigt. Du fattas oss, Du fattas i allt. Det känns som om hela tillvarons gravitationspunkt har förskjutits och vi famlar för att hitta den igen. Vilsna, men tillsammans. Ett steg i taget, en dag i taget anpassar vi oss långsamt.

Jag försökte förklara för Lovisa häromdagen, vart Du är någonstans. Att Du är en ängel nu, uppe i himlen. Lovisa tittade långt upp bland molnen och funderade länge. Sen vände hon sig mot storebror.

– Anton! Tuva är dääär uppe, på altanen!

Jag tror att hon har rätt. Du finns inte i någon fjärran himmel, inte i något rike vi aldrig kan nå. Du finns här, hos oss. I mig, i Hasse, i Dina syskon, i huset. Här finns Du och här lever Du kvar. Alltid.

 

Fri

Tuva Birgitta Linnéa 2004 – 2015imageVår älskade Fjäril har somnat i stilla ro, med sina Underbara tätt intill. Tack älskade, för allt Du lärt oss. Tack för att Du valde oss. Bred ut dina vingar och flyg nu, lilla Fjäril. Du är fri. 

 

 

Alla Underbara

När Livet stormar, när Världen rasar, då finns de där. Alla våra Underbara. Våra föräldrar, syskon och vänner som likt en armé av änglar som på en given signal bara finns där och sluter upp omkring oss utan att vi ens hunnit fundera på att be om er hjälp. Så även denna gång. Inte för en sekund har vi behövt fundera på vem som skulle ta hand om Lovisa eller Anton, hur vi skulle få tag på kläder och förnödenheter eller hur vi skulle ordna så att hunden fick mat, vatten, kärlek och promenader. Allt organiserade våra Underbara i en handvändning. De kommer och hälsar på med Flisan, ställer upp och kör Anton till sjukhuset mitt i natten när han längtar efter oss, de sitter hos Tuva så vi kan hämta frisk luft eller sova en stund i trygg förvissning om att Tuva, förutom alla duktiga sköterskor, möter ett kärt ansikte när hon slår upp ögonen. Ni är så uppskattade och älskade att jag saknar ord, våra Underbara. Och jag är fullständigt övertygad om att Tuva hämtar kraft i all den kärlek och omtanke ni utstrålar.

Hon har kämpat tappert, vår Fjäril. Just nu klarar hon sig fint utan syrgas och har så gjort nästan hela dagen. Febern har hon motat bort och hon håller så smått på att vänja magen vid mat igen. Allt är stabilt. Hon sover mest hela tiden, men har tittat upp på oss idag och dristat sig till ett leende och snudd på ett skratt när Lovisa var här och kittlade henne under fötterna.

Vi tar en timme i taget och kikar försiktigt mot horisonten, mot en hemfärd till vår vardag. Än är den bara en hägring, men den finns förhoppningsvis där om än i fjärran.

Älskade Fjäril, tack för att du visar vägen och förlåt oss för att vi för en kort sekund var för rädda för att hoppas.

Tack för att du vill stanna lite till.

Vägskäl

Det var tisdag natt, en natt i raden av alla andra. Tuva drogs med sin envetna förkylning men var åtminstone feberfri för första gången på nästan en vecka. Väckarklockan var ställd på 02:00 då jag skulle byta av Hasse och ta min plats bredvid Tuva. Men klockan hann aldrig ringa. Klockan 01 väcktes jag av orden ”du måste vakna, det ser inte alls bra ut”. Och det gjorde det inte. Tuva andades ytligt och saturationen var bara 83. För den oinvigde kan jag upplysa om att det är dåligt. Ruggigt dåligt. Vi gav syrgas och siffrorna blev bättre, men färgen på läpparna förbättrades knappt märkbart. Hela flickebarnet såg ut som en blek vaxdocka. Varje gång vi provade ta bort syrgasen så dök saturationen. Vi reder det mesta själva, men nu behövde vi lite hjälp. Lugnt ringde Hasse sjukvårdsrådgivningen som beordrade oss att ringa ambulans.

Klockan var närmare tre när vi rullade in på akuten. Vi tänkte att vi nog skulle bli inskrivna på Barnkliniken några dygn, men de första provsvaren och det faktum att Tuva försämrades placerade oss på IVA. Det var vi inte alls förberedda på. Tuva klarade inte att vädra ut koldioxiden ur blodet med sina korta, ytliga andetag och behövde andningshjälp. Man provade med NIM (som en respiratormask, utan slang ner i halsen) men värdena fortsatte dyka. Man intuberade. Och världen rasade.

Tuva har fått respiratorbehandling förut och vi vet så väl turerna runt omkring. Respiratorn är en hjälp när kroppen av någon anledning inte orkar andas själv, men det är också en tuff behandling för kroppen och ju längre du ligger i respirator, desto svårare är det att klara av att komma ur respiratorn. Kroppen förlorar muskelmassa när den inte får jobba själv och det går fort. Och muskler behövs ju för att kunna andas!

Leighs syndrom, Tuvas ”monster”, är en fortskridande sjukdom som sakta men säkert bryter ner och försvagar kroppen. Det vet vi. På sistone har sjukdomen gått framåt fort, Tuva har blivit drastiskt sämre och svagare. Det vet vi också. Så att Frågan kom var vi förberedda på, men ändå inte beredda. Skulle Tuva intuberas, om hon blev sämre? Läkarna tvekade, men det gjorde inte vi. Hon måste få en chans, en gnutta hjälp på traven i kampen mot infektionen för att sedan kunna visa vägen. Så planen efter intuberingen i onsdags var att försöka lyfta henne ur respiratorn på fredagen. Längre respiratorbehandling skulle försämra hennes odds. Och om hon efter extuberingen inte skulle orka andas själv så skulle hon inte intuberas igen. Det skulle vara ett kvitto på att sjukdomen gått för långt.

Vi grät. Fy fan vad vi grät. Det spelar ingen som helst jävla roll hur insatta vi är i sjukdomen eller hur införstådda vi är med att en dag tar det slut. När ”en dag” plötsligt och konkret blir ”sannolikt på fredag” då rasar allt. Hjärnan vill inte förstå. Kroppen vill inte acceptera. Min kropp reagerade med att stöta bort precis allt, som för att försöka vägra den emotionella smärtan. Jag spydde hela dagen, ingenting accepterades, inte ens vatten. Till slut sprängde huvudet så av stress, ångest och vätskebrist att jag ville hoppa ut genom fönstret, men mina orkeslösa ben skulle aldrig orka kava upp på fönsterbrädan. Jag törnade ner i sängen i anhörigrummet och försvann in i drömlös, utmattad sömn.

Torsdagen var bättre. Tuva sov lugnt medan apparaturen skötte andningen. Jag kunde äta och dricka igen. Och tänka klart. Hjärnan förstod att planen var det enda rätta för Tuva. Men mamma-hjärtat protesterade hejvilt. Konflikten dem emellan går inte att beskriva och jag hoppas av hela mitt hjärta att Du som läser inte heller kan förstå, för det kan Du bara göra om Du varit i mina skor själv. Det önskar jag ingen människa.

Fredagen kom och läkarna talade än en gång med oss om planen, som inte förändrats. Men Dr Kalkyl sade något som fick pusselbitarna att klicka ihop…

– Tuva hör inte hemma där, i sängen med slangar och sladdar som håller henne vid liv. Det är inte vad hon behöver. Hon hör hemma i er famn. Mammas och pappas närhet, det är vad hon behöver nu.

Och Mamma-hjärtat tog Hjärnan i sin famn. Båda förstod de nu, båda var överens. Tuva hör hemma i vår famn, vi har gett henne den hjälp vi förmår. Nu får hon, från vår famn, visa vilket håll hon vill gå åt vid Vägskälet.

Hon extuberades. Jag höll henne tätt intill mig, Hasse hade hennes ben i sitt knä och lutade sig över oss båda. Där satt vi, omgivna av våra nära och kära, och väntade. Öste kärlek och tårar om vartannat över Fjärilen och bara väntade.

Hon gick fram till Pärleporten, smekte dörren ömt med handen och viskade ”inte idag”…och återvände bestämt till rummet.

 

 

 

 

Tidig morgon

Tidig morgon, gräset är daggvått, det är alldeles ljust ute och fåglarna kvittrar glatt. Mitt nybryggda kaffe doftar lika gott som det smakar och bredvid mig sitter Flisan och smaskar förnöjt på sin morgonvälling medan hon tittar på ”Drömmarnas trädgård” på TV. Nån gång ikväll kommer min älskade storebror och hans fina tjejer till Dalarna för i helgen ska vi ju ha kalas. För vår prins och pärla, vår förstfödde som blir tonåring. Och för vår lilla Körsbärsblomma, med vilda lockar och nyfikna ögon, som fyller två. En helg att fylla med skratt, fina stunder, paket, ballonger och tårta!
Om jag kisar i tillvaron, och tittar på bara just det jag just beskrev, så är livet väldigt gott.

Men på min andra sida här i soffan, ligger vår Fjäril och kämpar med feber och segt slem. Hon svettas floder och sover oroligt. Jag torkar hennes panna, suger bort slem och vänder henne ofta för att underlätta så mycket det går. Klockan är halv sex och jag har jobbat i tre timmar. Hasse har försökt ta längre och längre pass på sistone för att jag ska få chans att sova bort min egen förkylning, men han är lika lite gjord av stål som jag är så vi har återgått till att bytas av kring två-halv tre på natten. Sanningen är att vi inte ser fram emot helgerna längre. Lördag och söndag är bara två oändligt långa dygn utan assistent. Vi väntar otåligt på nytt beslut från FK, vankar som osaliga andar i väntan på att postbilen ska komma och springer sedan förväntansfullt till postlådan. För att gå därifrån med krum rygg och sänkt huvud när där inte ligger något brev från FK.
Vi vet ju att det kan ta tid med besluten, men när man är så slutkörda som vi är så känns varje dag som en hel jäkla evighet. Och när beslutet väl kommer så följer processen med att annonsera efter personal, sålla bland ansökningar, kalla till intervju, skola in. En process på 4-5 veckor totalt, från det att vi får beslutet i vår hand tills vi faktiskt har räddningen i hamn. Bara tanken på den oceanen av tid hotar att putta mig över vansinnets brant. Det är ju skitlång tid. Så vi kisar i tillvaron istället. Fokuserar på det fina i varje dag och tar en dag i taget. Eller en halv, om det känns mer hanterbart.

Nu är det dags att vända Tuva igen. Om 1½ timme kommer assistenten. Då ska Flisan och jag pyssla lite inför kalaset.

Livets kontraster.

En sockerbagare

Som jag redan nämnt drar det ihop sig till kalas i det Kroghska residenset! Självklart har sonen beställt skräddarsydda bakverk med ursprung i dataspelsvärlden. Eller ja, ursprung och ursprung, han förväntar sig en exakt replika av cupcakes ur spelet.. Bara för lilla mamsen att leverera! Som tur är såg de inte så ruskigt avancerade ut, men nu när min mosiga hjärna är lite utmattad kan ju en enkel sockerkaka bli till en katastrof, så lite nervöst är det ändå. Utöver cupcakes önskade han sig också mina Subway Cookies (lika som man kan köpa på just Subway) och det är superlätta kakor att göra.
Det andra födelsedagsbarnet är fullkomligt galen i Bolibompadraken, så jag tänkte försöka mig på att modellera favoritfiguren på hennes tårta. Kan ju gå hur som helst! Så som en liten säkerhet tänkte jag att jag skulle baka supergulliga kakor att uppväga med, om draken skulle gå i stöpet. Googlade lite och hittade recept på urgulliga nallekakor med ett recept som enligt bloggerskan i fråga skulle vara ”faktiskt mycket lättare att göra än de ser ut” och det lät ju riktigt lovande. Förkylningen har verkligen kopplat grepp på mig, jag är rätt klen och hostar nåt alldeles galet, så ett enkelt recept lät ju underbart.

Nåväl, jag skred till verket och följde receptet till punkt och pricka. Dubbelkollade och trippelkollade hela tiden att jag gjorde rätt (eftersom jag är lite vimsig nu). Vispade ihop mjukt smör med socker, tillsatte ägg, blandade alla torra ingredienser för sig och blandade sedan ihop med smöret. ”Blanda tills det blir en smidig deg”. Ja, ungefär där körde jag fast. För det blev aldrig något annat än en torr, smulig massa. Kollade receptet för fjärde och femte gången, jag måste ju ha missat nåt! Näe…okej, jag välte smulet ur matberedaren och började knåda för hand. Tills svetten lackade och jag flåsade som en elefant med svårt astma. Darrig skådade jag mitt verk…fortfarande bara smul.
Efter att det blivit en ”smidig deg” skulle den delas i två och i den ena delen tillsättas 100g smält choklad, så jag tänkte att det kanske kunde rädda upp åtminstone halva degklumpen! Efter ännu lite eftertanke bestämde jag mig för att blanda båda degklumparna med choklad, den ena med mjölkchoklad (som receptet angav) och den andra med vit choklad. Då borde jag vara i hamn! Men nej…nu hade jag två smuliga degmassor som förvisso smakade väldigt gott.

Här var jag redo att kasta in handduken. ”Lättare än de ser ut” – jo, jävlar du. Jag svor över den motsträviga degen (tyst, eftersom Lovisa stod bredvid och hjälpte till), torkade svetten ur pannan och gav mig tusan på att rädda situationen. I med vispgrädde tills smulorna gick ihop till en deg. Voilá!
Kavla ut mellan bakplåtspapper, laga där Lovisa kom åt att ta en riktig grabbanäve av degen, kavla lite till, återerövra kaveln när Lovisa ryckte den ur nävarna på mig, rädda degen innan Lovisa ilsket försökte dra ner den på golvet i protest över att ha blivit fråntaget kaveln…puh!

Så till själva monteringen av kakorna. ”Tryck ut 36 större cirklar, hälften av den ljusa degen och hälften av den ljusa, och 72 mindre cirklar (dubbelt så många”. Jag gav upp efter 24 stora. Degen var återigen sprickig, torr och helt osamarbetsvillig, jag var svettig och darrhänt av utmattning. 24 stora cirklar av den mörka degen blev det, och dubbelt så många små av den ljusa. Sen gav jag upp och hivade resten av kakdegen i sophinken! Förbenade skräpdeg!

När jag började montera kakorna på plåten ångrade jag att jag kastat resten av degen… Lovisa tittade på plåten och brast ut i ett förtjust, kluckande skratt.
– Men! Nallebjörnar ju!! Nallen, det är ju DU! ropade hon förtjust och höll upp sin nalle så att han skulle få skåda underverken.
Sen högg hon, snabb som en vessla, en av de ogräddade kakorna och pulade in den i munnen innan jag ens hann blinka…

Halvfärdiga kakor

Den smuliga, hemska degen flöt i ugnen ihop till perfekta små nallebjörnshuvuden. När kakorna svalnat dekorerade jag dem till färdiga och Lovisa älskar dem. Fast hon förstår inte poängen med att spara dem till kalaset när man kan äta upp dem på en gång. Superkorkat tänkt av mamma. Men nu ligger de där, i burken och väntar på kalaset. Och nu när jag inte är mitt i baket, med en energisk tvååring klättrandes på mig, suger det lite i skapartarmen efter att göra fler. Kanske med Flisans favoritgosedjur Grisen som modell?

Färdigställda Nallekakor!

Färdigställda Nallekakor!