Det var två lite duvna krigare som kröp till kojs igår. Båda hade ont i armen och Anton hade ont i huvudet också.
De fick årets sista vaccination igår, mot säsongsinfluensan, och båda reagerade lite på den. Jag håller tummarna att det inte blir som när vi alla tog svin-sprutan, då  blev vi ju dunderförkylda hela familjen! Anton och Tuva har turats om att hosta och snörvla inatt…
Men vad som helst är bättre än magsjukan! Vi hämtade hem Anton direkt efter skolan igår, efter att fritidspersonalen ringt och upplyst oss om att magsjukan nu slagit läger på fritids. Hugaligen! Tänk om nån kunde uppfinna ett vaccin mot det! Magsjuka alltså, inte mot fritids…

Jag tror att bilarna har fått magsjuka också, eller influensa eller nåt. Igår skulle jag vara lite miljövänlig av mig och köra ner en massa saker till returen innan jag handlade. Det gick bra, känner mig alltid lika duktig efteråt när allt papper, glas, plast och metall har hittat ner i rätt container. Satte mig i bilen igen, vred på nyckeln och bilen sa:
- Br…

Va? Inte ens ett ”brum”?! Näe, bara ”brr” sen inget mer. Stendött. Tog ut nyckeln, tittade på den (som om det skulle hjälpa), stoppade i den igen och vred om.
- Br…

Kollade på nyckeln igen. Varför gör man så? Eller det kanske bara är jag som gör så? Som om jag skulle upptäcka att jag stoppat i den åt fel håll eller nåt! Hjärnan säger att det är fel på bilen, den är död och hur nyckeln ser ut spelar ingen som helst roll. Lika oförståeligt är det egentligen att man försöker starta igen och igen, om bilen är död så är den död! Oavsett hur många gånger jag vrider på nyckeln! Ändå gör jag allt det där ett par gånger innan jag inser att bilen inte kommer hoppa igång för att jag kollar nyckeln och vrider om den förtielva gånger. Som tur var så befann jag mig inte långt hemifrån, Hasse och Richard kom med startkablar och räddade dagen. Spunk i batteriet, vi fick beställa ett nytt.
Lilla röda faran (vår underbara gamla skrutt-Skoda) har också sina egenheter. Den får absolut inte stå på tomgång, för då drar den ur batteriet på nolltid och är död den också. Men det har jag liksom lärt mig vid det här laget. Det kommer mer som en chock när stora, dyra Toyotan strejkar.
Men det är väl som min bror brukar säga. ” Ingen bilaffär är bra. Det finns bara dåliga och mindre dåliga”. Så är det!

Ja, vädret alltså. Jag höll på att blåsa omkull när jag gick ut med soporna efter att ha diskat undan middagsdisken! Fast först snavade jag på snödrivan utanför dörren förstås. Det är ett helt vansinnigt väder här i lilla Långsta och jag antar att vi är långt ifrån ensamma om att ha det. Det blåser isbjörnar, snöar småspik och så är det för övrigt kallt som fasen.
Anton förstod ingenting när jag skulle gå ut med Zingo för en stund sedan och han inte fick följa med.
- Varför då?
- Det är för kallt och hemskt väder. Stanna inne i värmen.
- Men mamma…jag har faktiskt kläder att ta på mig!

Stark poäng, förvisso. Men jag gick ändå själv. Trodde att till och med hunden skulle ha invändningar mot en promenad i ovädret, men han blev som valp på nytt. Det fanns ju jättemycket att jaga som virvlade runt i blåsten! Han var överlycklig!

Dagens väder har endast inspirerat till inomhusaktiviteter. Jag har dammsugit, torkat golven, åkt slalom, skidhoppat och tagit en sväng på snowboarden. På Wii:t, alltså. Tuva satt framför TV:n och hejjade på, särskilt roligt var det ju när jag misslyckades förstås. Då kved lilla damen av skratt så hon vek sig dubbel i rullstolen!
Hon har också jobbat inne idag, på sin älskade röda lekmatta. Den har hängt med länge, den där mattan. Många minnen är lagrade i den räfflade ytan. Vi fick den tidigt, när vi visste att något var fel men innan vi visste vad som var fel. Den hängde med när hon var liten, men pigg och lekte med klossar. Den fanns där när hon lärde sig bemästra krypandets konst, sittandet och så småningom även konsten att gå. Den fanns där, trygg och mjuk, när Herr Leigh berövat henne alla förmågor utom andningen och att växla mellan vaken/sovande. Den erbjöd fotfäste när hon, en förmåga i taget, återerövrade henne allt som Herr Leigh tagit och den erbjöd värme och trygghet när han återigen plockade ifrån henne dessa förmågor.

Den hänger fortfarande med. Just nu har Tuva åter bemästrat rullandet. Från sida till sida rullar hon, inte hela vägen runt. Och i mitt sköra men härdade mamma-hjärta spirar ett svagt, litet hopp. Alla barn lär sig rulla. Därefter kommer sittandet. Sedan krypandet. Förvisso är det tredje gången Tuva lär sig rulla, men ändock. Tänk om. Tänk om hon lär sig rulla runt? Tänk om hon, på något mirakulöst sätt, blir så mjuk i sin stela kropp att hon kan lära sig att häva sig upp på armbågarna? Tänk om hon sedan, för tredje gången, lär sig sitta på knä? Sen orkar jag inte tänka mer ”om”. Det gör för ont. Jag kväver mitt svaga, lilla hopp i sin linda innan det hinner byggas upp tillräckligt för att smärta när det krossas. Istället koncentrerar jag mig på här och nu. Här och nu kan hon rulla. Från sida till sida. Och det i sig är alldeles fantastiskt, mirakulöst och underbart.

Vet ni, det sägs att en fjärils vingslag kan orsaka en storm på andra sidan jorden? Varje litet vingslag vår Fjäril gör orsakar en orkan här hos oss, varje dag. Av Glädje. Av Ödmjukhet. Av Kärlek.

Det är så kul att prova nya recept. Jag älskar det! Det får gärna ta lite tid och vara lite pilligt, sen blir jag stolt om slutresultatet blir vackert på middagsbordet. Det är förstår inte alltid det lyckas, men vadå, provar man inte så upptäcker man ju heller inget nytt. Stekt falukorv och makaroner är rena rama döden för den kulinariska skaparglädjen.

Igår var en sådan dag. Inte falukorv och makaroner, utan ett alldeles nytt spännande recept. Kände mig som Jamie Oliver när jag hackade lök och mixade kikärter medan doften av spiskummin och koriander spred sig i huset. Kikärtsbullarna blev precis så fina som jag tänkt mig, vackert serverade på en bädd av finstrimlad isbergssallad med en mynta-yoghurt på sidan av. Anton hade en kompis hemma som uppskattande kom sniffandes in i köket och undrade vad jag gjorde för något.
- Jag gör kikärtsbullar!
- Det luktar verkligen jättegott. konstaterade den rare lille gossen.

Bakom honom stod min son med något som kan liknas vid panik i ögonen. Det var ju onsdag. Mys-kväll med Linda och Tuva. Chips och läsk. Men äter man ingen mat så blir det heller inga chips. Jag kunde se hur han tyst brottades med dilemmat inne i huvudet. Hur skulle han lyckas klämma ner nåt så hemsk som kikärtsbullar?
- Är…är det vitlök i dom? frågade sonen med liten röst.
- Japp. Och spiskummin och koriander!
- Åhå…

Men jag måste beundra hans mod. Väl vid middagsbordet stoppade sonen snabbt in en kikärtsbulle i munnen, helt utan fruktan. De där chipsen måste ha hägrat nåt alldeles väldigt. Han försökte stå emot sin egen reaktion på smaken men det gick inte. Efter att ha tuggat en gång spottade han ut hela härligheten på tallriken.
- Förlåt, mamma. Men det var inte så gott…

Jag smakade och förstod varför den inte stannat i munnen. Personligen tyckte jag att de var skitgoda, men väldigt välkryddade. Alldeles för mycket smak för en barnamun som är inställd på köttbullar och pannkaka.
Maken fattade samma mod som sin son och stoppade in en kikärtsbulle i munnen, tuggade och svalde.
- Nå? undrade jag
- Njaaa…nä.

Mina tappra soldater fick tillåtelse att ordna annan mat åt sig medan jag förnöjt mumsade i mig mina kulinariska mästerverk. Desto mer åt mig! Desperat hungriga föll valet på kebab. Sen fick lova att just på onsdagar, när vi ska träna och barnen ha kvällsmys, laga något välbekant och välsmakande. Jag lovade, och stoppade in en kikärtsbulle till. Och njöt.

Hittade en DVD idag, med alla inslagen som TV4 GävleDala gjorde om oss när vi kämpade om Tuvas rätt till assistans. Nu är jag så arg så det vrider sig i magen! Trots att det gått flera år är såren, under ytan, alldeles färska och öppna.
Hur i hela friden (tänker på starkare ord, men de passar sig inte riktigt i tryck) kunde kommunen få behandla oss på det viset?! Köra över oss totalt och säga att Tuva minsann inte krävde mera arbete än nåt annat barn i 2-årsåldern så nån assistans vare sig behövde hon eller hade rätt till. Hur kunde de vrida en lag, stadgad för att berättiga, till ett knytnäve och slå den gång på gång i ansiktet på oss?
Vad som skrämmer mig mest, det som gör mig så heligt upprörd är att det fortfarande händer. Fortfarande tvingas föräldrar som är på gränsen till mental och fysisk kollaps att samla det sista lilla av sina krafter för att strida för den rätt deras barn har. Helt ofattbart. Dylika meningslösa papperskrig ligger förmodligen bakom en stor del av statistiken över föräldrar till barn med särskilda behov som går skilda vägar.

Krig, det känns som det rätta ordet. Krigare, det var just vad vi var. Någonstans, i spillrorna av det tänkta liv som slagits sönder av Tuvas sjukdom, var vi tvungna att samla mod, beväpna oss och dra ut i krig. Med penna, papper, en rejäl dos jävlaranamma, hjälpsamma jurister och sakkunniga drog vi ut i fält. Goliat mot jätten. Vi fann styrka i alla som hörde av sig, närstående såväl som kompletta främlingar. Våra osynliga trupper. Och någonstans kämpade vi för något mer än bara Tuvas rätt. Vi kämpade för alla barns rätt. Så paradoxalt, egentligen. Att behöva kämpa för rätten till en rättighetslag.
Jätten vacklade länge och föll sedan hårt. Jag kan så här i efterhand inte förstå hur vi orkade. Kämpa, vårda, leva och älska. Men vi gjorde det, vi klarade det och jag har aldrig för en sekund ångrat kampen.

Oj, nu har den värsta ilskan lagt sig. Det behöver ut ibland! Svårt att inte mjukna ögonblickligen när jag sneglar lite åt höger, på vår dotter som ligger och snusar förnöjt i soffan framför brasan. Vår krigare, vår Fjäril.
Hon har mumsat semla både idag och igår. Bjuder på en bild av de fluffiga läckerheter vi kalasat på, för att kontrastera lite till mitt ilskna inlägg.
Puss å kram hela dan!

Idag blev det av. Länge har vi talat om en ny säng åt sonen som klagat på att han känt ribborna genom sin madrass. Det var ju lika bra att sikta på en helt vanlig resårbotten direkt, inga fler junior-lösningar. Som en skänk från ovan fick ju Jysk för sig att bjussa på momsen den här veckan så det var ju inte så mycket att fundera på.
Tuvas ridning blev inställd igen på grund av kyla (suck) så Tuva och Linda hängde med mig och Hans när vi for och köpte sängen. Att hitta rätt säng gick fort, men så måste man ju gå runt och kolla lite på allt krimskrams också, alltid hittar man något. Jag hittade en leksak åt Zingo, till exempel. Vi spred ut oss lite i butiken en stund och kikade på ditten och datten. Just där, just då…slogs jag av ett muppryck! Ni vet när man känner ett bus bubbla upp i kroppen och det går inte att hejda det. Likt en lejoninna på jakt kröp jag ihop bakom en hyllrad av sängkläder och filtar för att kunna smyga mig på mitt intet ont anande offer, tillika äkta make. Just som han klev fram bakom hyllan hivade jag iväg hundleksaken mot honom. Både Hasse och Linda ryckte till av förvåning. Ett oskyldigt, men ack så roligt litet bus.
- Vad gör du? frågade Hasse och fick samma glimt i blicken som jag.
- Kastar saker på dig!
- Nä, nu…!

Två sekunder senare låg jag nerbrottad på golvet och kved av skratt, Hasse kittlade mig. Linda och Tuva slank iväg innan vi hann tänka fler knasiga tankar, som att brotta ner assistenten till exempel.
Va?! Brottas aldrig Du i affärer? Då har du missat nåt! Fram för mera bus i affärerna! Det blir man aldrig för gammal för. Jag skulle personligen bli stormförtjust om någon, helst en gammal farbror, skulle brotta ner sin gråhåriga hustru på butiksgolvet och kittla henne. Haha, kalas!

Nåväl, sängen kom hem i alla fall. Antons gamla barnsäng av våningsmodell är nedmonterad och bortburen. Där gjorde vi förresten ett och annat fynd, på den gamla våningssängen. En himla massa damm, förstås, men också en prima samling torkade snorkråkor som sonen under en längre tid petat ur näsan och gömt bakom sänggaveln. Enligt honom själv påbörjade han sin samling för ett och ett halvt år sedan. Det var en ansenlig mängd, kan jag lova. Jag undrar vart han ska göra av alla kråkor framöver, nu när han inte har någon gavel längre? Jag ryser vid blotta tanken.

Nu ser det inte längre ut som ett rum för en liten kille i Antons rum. I snedtaket ovanför sängen hänger Antons älskade världskarta. Sonen betraktade detta och konstaterade:
- Nu ser det ut som ett Stor-kille-rum. Eller ett Smart-kille-rum kanske? För har man världskartan ovanför sängen, då är man ganska smart!

Det är du min son. Både stor och smart. Och världens allra finaste!

Japp, du är utklassad. Av Tuva. Hon satt i lördags och tittade på en sändning från OS-invigningen, pampigt och vackert som det är. När Leonard Cohens vackra ”Hallelujah” sjöngs kunde inte Tuva hejda sig, hon tog i för allt vad tygen höll och sjöng med. Hon sjöng och sjöng så det var omöjligt att höra nåt från TV:n, Tuva ville inte sluta bara för att sången tog slut!

Vi har haft en riktig Alla Hjärtans-helg. Världens underbaraste mamma/mormor/svärmor kom i fredags, vi tjuvstartade Alla Hjärtans Dag redan då. Barnen både fick och gav presenter. Anton hade gjort en liten pärlplatta med en spindel som motiv och om man vände spindeln upp och ner så hade den ett hjärta på magen. Den hängde i en lång röd tråd och var tänkt som halsband, mormor blev urtjusig!
Jag fick också ett halsband, helt underbart vackert, av min underbare man. Superfint!

I lördags lämnade mamma och jag hundar, ungar och karlar för en stund och gav oss ut på en tjejkväll i Hedemora. En smarrig middag på En och En Halv (rekommenderas förresten varmt!) och sedan bio (It’s complicated). Vi vågade prova marulk, och det ångrar vi inte. Men lite nervösa var vi medan vi väntade på huvudrätten. Marulk, jag menar, det låter ju inte som nåt man frivilligt vill sätta tänderna i. Det låter mer som något man gör efter att ha ätit nåt riktigt vämjeligt… Vacker är den inte heller. Har du sett en marulk nån gång? Jag kan tänka mig att en marulk på kroken kan ha varit ursprunget till en del läskiga historier om sjöodjur. Vansinnigt ful. Men fiskens namn, utseende och smak hade glädjande nog inget som helst med varandra att göra! Vi åt och drack så magen stod i fyra hörn!
Filmen kan jag också rekommendera, den var hysteriskt rolig. Meryl Streep och Alec Baldwin visade tydligt att man inte är uträknad bara för att man blivit gammal, gråhårig och lönnfet. Dom var både helt suveräna i sina roller!

Innan jag lägger Anton ikväll ska jag försöka smyg-kolla om han har nåt skinn kvar mellan tårna, han har nämligen tvingat mormor att killa honom mellan tårna så fort hon satt sig bredvid honom.
- Mormor, sluta inte nu då! Fortsätt!
- Jamen, jag skulle ju bara rätta till Tuva lite (som satt i mormors famn i soffan).
- Jaja, fortsätt nu!

I torsdags fick vi lite problem med elen här på gatan. Rätt som det var började pryl efter pryl slockna härhemma. Inte som när en propp går och allt bara tokslocknar. En del lampor glödde svagt, men de flesta elektriska prylarna gav inget liv ifrån sig alls. Hedemora Energi kom snabbt ut och åtgärdade problemet. Trodde dom. En glad el-snubbe kom och knackade på min dörr för att berätta att de var klara.
- Så, nu har vi bytt säkringarna i elskåpet. Så nu är allt frid och fröjd igen!
- Näe…
- Jooo….?
- Nä, här inne lyser ingenting.
- Va?!

Så fort han gått ifrån elskåpet hade säkringarna gett upp igen. Poff! De bytte igen och nu höll det lite längre. Till strax efter kontorstid. Då blev det svart igen. De stackars jourhavande fick släpa sig ut i minusgrader och mörker för att rädda dagen. Eller kvällen, rättare sagt.
Fast det var ganska mysigt där på kvällskvisten. Vi hade ett fungerande eluttag så vi kunde både koka kaffe och tina bullar. Snart satt vi grannar runt bordet i skenet den svagt glödande taklampan och samtalade. När det blev läggdags för barnen läste jag saga (med hjälp av ficklampa) i soffan, sedan sjöng jag dem till sömns i skenet av stearinljusen. Snudd på magiskt. När strömmen sedan återvände med full styrka blev det nästan något av ett antiklimax. Det är inte så tokigt med strömavbrott ibland. Små alltså. Och ganska korta. Man kanske skulle slå av huvudströmbrytaren nån gång ibland och bara ägna sig åt varandra?

Att det är Alla Hjärtans Dag den 14:e februari vet väl alla? Men vet ni att HELA februari är alla Hjärtebarns Månad?! Varje år föds tusen barn i Sverige med hjärtfel. Tuva är också ett hjärtebarn!
Ser ni hjärtat här ovan? Det är en insamling till Hjärt-lungfonden som pågår under hela februari månad. Målet i år är att samla in totalt 10 miljoner kronor till videonätverket Gertrud (läs mer om det HÄR) samt minst tre doktorandtjänster inom barnkardiologi.
Det kostar 30 ynka spänn, och om du anger ditt namn i sms:et så ploppar det upp i hjärtat. Kom igen nu, 30 kr har vi alla råd med! DIN gåva gör skillnad! Ge fler hjärtan chansen att klappa längre!!
Vi på Busungar kom igång lite sent med insamlingen på grund av diverse strul med både el och datorer, men det är mycket kvar av månaden än. Vad tror ni, kan vi (alltså alla NI mina läsare och jag), på vårat lilla hjärta här till höger, bidra med 3 000 :- ?

Klart vi kan! Nu kör vi!

På fredag drar OS i Vancouver igång, var med i busungarnas Vancouvertips och tävla du också! Första pris är det allra sista exemplaret av Idas bok ”Därifrån och Hit” (Signerat så klart) samt fyra trisslotter.

Det kostar inget att vara med, men du kan bli miljonär på kuppen!

Du har fram till den 13 februari, kl.01.00 på dig att göra din anmälan. Missa inte chansen att vara med och tävla.

Man kan registrera sitt tips ända fram tills tävlingarna börjar så surfa in på http://busungar.krogh.se/vancouvertipset och tävla NU!

Ordet ”diabetes” nämndes i en konversation här hemma varpå sonen utbrister:
- Det är så himla jobbigt! Man bara bajsar och bajsar hela tiden!

Hmm…det var för mig ett okänt symptom på diabetes.
- Jag tror du tänker på diarré.
- Jaha, ja kanske det ja.

Det är inte alltid så lätt att hålla rätt på och använda nya ord man lär sig när man inte riktigt vet vad dom betyder!

Mamman har varit lite prillig idag. Jag tog en promenad med Zingo, utforskade en ny bit av Dalkarlsvägen som också är skoterled. Kanonfint att gå i på vintern. Vi gick och gick, för varje steg förundrades jag mer och mer av hur fantastiskt vackert det var där i skogen. På vissa ställen stod träden glest och släppte fram solljuset som värmde mot kinden och gav syre åt själen. På andra ställen stod träden så tätt intill varandra att de nästan bildade en katedral där ljuset mjukt filtrerades genom snötäcket. Jag var som ett barn på julafton, runt varje ny krök väntade något vackrare än vad vi just passerat. Rätt som det var ploppade jag ut på en väg. Vägen till Rörshyttan. Benen ville inte sluta att gå, så vi fortsatte ner mot Rörshyttan, vek in i Västerbyn och gick den gamla järnvägen hem. 2½ halv timme knatade vi. Min lilla skogspromenad blev en sisådär 1,2 mil lång! Men det var ljuvligt. Till och med värt skavsåren!

Arizona har också varit på ute på äventyr. Eller, inte ute, då hade hon ju frusit ihjäl! Inne på äventyr kan vi väl säga då. Hon fick komma ner och kila på köksbordet och käka paranötter som Hasse delat i två delar. Fyra halvor knödde hon in i sin lilla mun! Beundransvärt! Visst ser hon himla nöjd ut?

Först och främst, mina damer och herrar, käraste bloggläsare, vill jag be om ursäkt för att bloggen är segare än en snigel med tuggummi under tennisskorna. Vi håller på och kollar på alternativa webbhotell för att få upp hastigheten till en acceptabel nivå.

Jag hade tänkt dra ett långt blogginlägg om mig själv och personalfesten jag var på igår. Men så, efter middagen, var det ju dags för lördagsgodis. Och idag gällde det ALLA i familjen. Vi är ju bara tre i familjen som kan tugga lördagsgodis och svälja det utan fara för livet. Men allt godis behöver ju faktiskt inte tugga och sväljas…
Tuva fick en klubba, greppade den och höll den så hårt att lilla tummen blev alldeles knallblå. Vilken lycka, vilken smaksensation! Hon smackade och dreglade som om det var manna från himmelen som nådde hennes läppar! Jag är så lycklig och stolt att jag inte vet om jag ska spricka eller gråta, när hon sitter där och smaskar på klubban. Hon lyckas hålla den lilla pinnen kvar i sin osammarbetsvilliga hand, besegra sin överdjävliga stelhet och böja armen så att klubban når till munnen. Alldeles själv. Min stora, duktiga fjäril.
Jag behöver inte säga mer. Ni kan se själva!