Tre dagar sen senaste inlägget, känns som om jag borde skriva nåt.

Havet är lugnt och allt är väl.
Jag har bara lite idétorka…

Vi andades nästan ut igår. Nästan. Tuva var feberfri flera timmar… men den kom tillbaks på natten. Alldeles hopplöst är det dock inte, hon har bara haft liiiite feber idag. Hoppet är det sista som dör, eller hur?
Nåväl, när man är liten och sjuk å hängig så är det skönt att ha världens bästa storebror, som låter lillasyster spela SuperMario Kart och låna den enda ratten vi  har till spelet. Hon skrattade så hon kved! Jag skötte gas och broms, och så hjälptes vi åt att styra, Tuva och jag. Hur kul som helst, även om vi aldrig tog oss i mål. Det passade storebror ypperligt, som är en urusel förlorare.

När vi spelat oss trötta på TV-spelet traskade vi in i köket och rev fram ur skåpen, här skulle bakas! Chokladbollar blev det, av prima sort! Jag gjorde smeten och barnen fixade bollar och rullade dem i kokos och pärlsocker. Nu har ju inte Tuva riktigt motoriken för att kunna krama en boll, men det kunde ju storebror. Han rullade en boll, gav den till Tuva som mosade den i handen (härligt kladdigt) och dängde den i kokosfatet. Voilá, prima fikabröd!
Sen återstod bara att ringa och bjuda in fikagäster och koka kaffe!
- Lilla? Tajje, bolla!
(- Nilla, vill du komma hit och fika kaffe och chokladbollar)

Tja, nu hade kanske lilla Fjärilen varit frisk lite för länge i ett svep. Flera veckor ju!
Det kom ett virus och svepte in i familjen i måndags likt stormarna och åskovädren som härjat här i krokarna. Först Linda, tätt följd av Tuva, sist hakade jag och Hasse på. Anton är än så länge symptomfri, tack och lov.
Feber och tropiskt väder funkar inge vidare ihop. Som väl är har vi vår luftvärmepump, som går att göra på kyla när inomhustemperaturen tangerar och ibland till och med går över utomhustemperaturen. Jag bävar för nästa månads elräkning, men det får det vara värt.
Igår kväll fick Tuva feberfrossa, riktigt rejält. Hon hade varit feberfri i två timmar när hon börjar skaka, först lite grann men snart helt hejdlöst. Jag satt med henne i famnen och försökte hålla om både armar och ben som bara ville hoppa omkring, snart började huvudet skaka så tänderna klapprade på lilla Frärilen. Jag fick försöka hålla hennes huvud stilla med min haka.
- Mmmaammmaaa…
- Ja, mitt hjärta?
- Llleeettt…buuuäää….
- Jag hjälper dig allt vad jag kan, allt vad jag kan.

Ont, ont i mammahjärtat. Klart jag vill hjälpa, ta bort, göra bra. Inte bara hjälplöst sitta och vänta på att febern ska böja sig för de febernedsättande preparaten. Badda panna, kyssa kind. Vyssja, sjunga, med en kräkspåse beredd i ena handen. Liten Fjäril som skulle få åka flotte igen idag, en sommarutflykt med assistenten innan semestern.
Hur länge ska infektionen bita sig fast den här gången? September? Oktober? Hoppas på att den blåser förbi snabbt som tusan. Drömma går ju.

Vi tog en liten mini-semester i helgen, Hasse och jag. Gick ut och åt, gick på bio och sov på hotell. Förvisso inte så vidare värst hemifrån, vi for till Borlänge, men avståndet var av ringa betydelse. Det var så varmt ute att vi lika gärna kunde ha befunnit oss i Grekland, så semesterkänslan kom liksom på en gång.
Barnen var hemma och hade myskväll med Linda, Anton hade lagt upp ett helt schema som skulle betas av! Först middag, tacos med alla tillbehör, sedan jordgubbar och grädde, en film (Lilla Jönssonligan på kollo), lite lek ute och sedan en film till (Alice i Underlandet) med chips och läsk. Puh!
Men barnen var som små helgon hela kvällen, Anton yttrade inte så mycket som en tillstymmelse till protest när Linda bad honom göra sig klar för sängen. Han och Tuva somnade snällt och sov som stockar hela natten. Vi kom hem dagen efter runt lunchtid och fortsatte med semesterkänslan. Hasse, jag, barnen och svärföräldrarna tog en tur på flotten som Hasses farbror byggt. En flytande brygga med räcken och en motor, helt enkelt. Och helt ljuvligt! Det var så varmt ute att kläderna klibbade mot kroppen, men mitt ute på sjön fläktade det svalt och skönt medan Anton och jag satt och doppade fötterna i vattnet. Solsken, jordgubbar, grädde och bullar till ljudet av vind och små vågskvalp. Det är balsam för själen det!

Igår var här alldeles barnatomt mitt på dagen. Tuva och Linda hade planerat en utflykt och de tog med sig Anton på äventyret.
- Vart ska ni då? undrade mamman.
- Stjoussa!!

Japp, målet för färden var Sahlins Strutsfarm i Borlänge! Märkliga djur det där. En fågel med odugligt fåniga små vingar och överdrivet långa ben. De är vackra att se på (tycker i alla fall jag) men jag håller mig på betryggande avstånd. Näbbarna ser väldigt farliga ut. Och med den halslängden lär de kunna få till en redig knack på närgångna besökares huvud. Fast bebis-strutsarna är ganska gulliga. Linda tog kort på ”struts-dagiset”:

Tuva tyckte det var helkul att titta på både folk och fjäderfän. Det var ju ett tag sedan Tuva och Linda vågade sig ut på några utflykter på grund av den där envisa hostan som äntligen verkar ha gett med sig. Men mest fascinerad av strutsarna var Anton. Han ville gå flera varv runt området, frågade och funderade om de stora fåglarnas liv och leverne. Han uppförde sig, enligt Linda, som ett skolboksexempel på ett väluppfostrat barn. Va? Inget farande och flaxande likt en pingpong-boll? Inget fräsande, inget tjat och inga protester? Imponerande!
Så här nöjda kan två små trollungar bli när de får åka på utflykt med världens bästa Linda, käka lunch och fika på strutsfarmen!

Jag klarade det!!

Simning: 375 m

Cykling: 20 km

Löpning: 5 km

Det blir lite si och så med bloggandet när vädret är vackert…men jag tror och hoppas att Ni, mina kära läsare, har lite överseende med det! Ni har väl också bättre saker för er än att sitta framför datorn?

Imorgon smäller det. Säters Triathlon… Ida ”Ironman” Krogh (som min bror kallar mig) tar sig an utmaningen. i 30 gradig värme… hoppar de har ställt ut mycket vatten längs banan! Men det ska bli roligt, alltid kul att testa vad man går för!  Jag kommer antagligen vara ganska slut i minst ett par dagar, men jag återkommer med en rapport så fort orken har återkommit någorlunda.

Pussåkramheladan!

Jag har verkligen blivit bortskämd ikväll! Magen är så full att den står i fyra hörn.
Goda vänner (Richard och Susanne) missade min 30-årsskiva och ville fira mig i efterhand så i afton kom de hit och barrikaderade mitt kök. Vi bjöds på en 3-rätters middag som sent skall falla i glömska! Chili- och koriandermarinerade räkor med rostad baugette, grillad biff med fantastisk hemslungad potatissallad och tzatziki och avslutningsvis en himmelsk variant av smulpaj, med linfrön och mandel. Gud i skruven, om jag lyckas rulla min trinda mage ur sängen imorgon så är det ett rent under. Tack, underbara ni!

Eller undergång, kanske. Det har varit väldigt dåligt med bilder här på bloggen på sistone, för mitt j-dra bildhanteringsprogram (ja, nu får alla datanördar ursäkta mig om det inte heter så) har ballat ur totalt!
Men bilder kommer…vilket århundrade som helst….

Förra året fick jag för mig att slänga in en anmälan till Tjejmilen i Stockholm. Bara för att se om jag klarade det. Få ett konkret mål med min träning. Det blir ganska trist i längden att träna utan att ha nåt att sikta på.
Och jag klarade det ju, över förväntan till och med! Jag hade räknat med 70-72 minuter på milen ungefär, eftersom jag aldrig hade sprungit så långt förut, men gick i mål på 66 minuter!
Knappt hade jag hunnit över mållinjen innan jag bestämde mig för nästa utmaning: Säters Triathlon!

Fast sen kom vintern, soffan blev bekväm och latmasken var stundvis ganska envis. Tänkte skjuta på det där med Triathlon till nästa år. Men så föll det sig att en bekant anmälde sig till denna tävling och tyckte att jag skulle hänga på. Klart jag gjorde! Det är ju ännu mer peppande om man är två som åker!
Nu börjar det dra ihop sig. På lördag kl 14 går startskottet. Jag borde vara i absolut toppform…

Visst, löptränat det har jag gjort. Och cyklat. Lite grann. Men simmat…det har jag inte gjort sen förra sommaren och det blev inte mer än ett par dopp då! Hasse är övertygad om att jag kommer få kramp och sjunka som en sten.
Själva simningen är 375 m, vilket inte låter särskilt långt. Jag kollade in banan förra veckan när jag var i Säter. 375 m SER jättelångt ut!!

375 m simning i en stor, kall sjö följt av 2 mil på cykel och avslutningsvis 5 km löpning (som förresten är förlagd i en jäkla uppförsbacke, 3 gånger ska jag upp och ner för den där backen). Vad tusan har jag gett mig in på?
Nu ska jag ägna resten av veckan åt att vila musklerna och samla ihop all jävlar-anamma jag kan hitta, för har jag gett mig tusan på något så brukar det oftast gå vägen. Mer eller mindre.