Godmorgon och godnatt

Det är höstlov! Vi verkar ha etablerat en sorts tradition på loven, nämligen…att vara hängiga. Ingen vidare trevlig tradition, tycker jag. En vi gärna kunde hoppa över, men likförbaskat följer vi den.
Linda har varit på kurs idag och igår, så vi har fått ”klara oss själva” så att säga. Igår tog vi bara en riktig slapp-dag, gjorde inte många knop alls. Kändes rätt bra faktiskt. Men på kvällskvisten började Anton se väldigt hängig ut, hade ont i huvudet och kände sig allmänt olustig.
Idag var det habiliteringsbad för Tuva och gruppteori på ridningen för Anton. Jag vaknade och kände mig så outhärdligt trött, så där så att man funderar på om nåt är på tok. Men vi pallrade oss iväg till badet, Tuva och jag. Härligt, roligt, underbart. Som alltid. Men fem minuter innan vi skulle gå upp kom det. Trycket bakom ögat. Fasen också, migrän på gång. Ett rejält anfall, kändes det som. I Tuvas skötväska finns alltid en liten medicinburk innehållande två panodil, två ipren och två diklofenac (migränmedicin). Men idag hade vi ju inte skötväskan med oss. Vi hade badväskan. Tabletterna låg kvar hemma. Bråttom hem, alltså. När trycket i ögat kommer har jag ungefär en halvtimme på mig, sen kommer smärtan. Vi hann hem, jag tog av Tuva ytterkläderna, bytte blöjan, tog en diklofenac och gjorde i ordning hennes mat. Sen var det godnatt.
Anton var fortfarande hängig, han också. Så det blev ingen gruppteori för honom idag.
Nån som aldrig haft migrän kan nog inte riktigt förstå hur ont det gör. Det känns som om huvudet ska explodera, precis när som helst. Jag håller tryck emot pannan, för det känns som om den skulle spricka om jag släppte. I totalt mörker i sovrummet ligger jag medan Migränmonstret bankar skiten ur mig, rent ut sagt. Efter tre timmar hade inget förändrats. Tabletten tog inte. Minsta rörelse kändes som ett maratonlopp, varje dunk i huvudet kändes som om den skulle döda mig. Masade mig upp, tog en till diklofenac och två panodil.
Ingen effekt. Maken, min riddare i skinande rustning, stod inte ut med att se mig ha så där ont. Ringde vårdcentralen. Stängt i växeln. Då tog han hjälp av grannen som passade barnen medan han själv åkte till vårdcentralen och vägrade åka därifrån utan ett recept på starkare medicin. Och han fick tjafsa för det. Läkaren tyckte jag skulle åka till akuten, det kunde ju vara nåt annat än migrän. Jo, tjena. Jag har haft migrän i 27 år, jag kan symptomen rätt bra vid det här laget. Det enda som har förändrats är att diklofenac inte hjälper längre. Och en helkväll på akuten är inte det första man längtar efter när skallen håller på att gå i bitar.
Till slut fick han receptet i alla fall. Men då fanns inte medicinen på apoteket här i byn utan måste hämtas i Hedemora. Svärfar tog sin vita springare (eller sin silvergrå Passat) och gallopperade till undsättning. Klockan sex kom han med medicinen.
Då låg jag i sängen och funderade på om det var fysiskt möjligt att leva med bara ett halvt huvud, för  i så fall kunde ju Hasse kanske hugga av den halvan som gjorde så jävla ont åt mig. Klockan sju släppte värken. Hallelujah!
Nu sitter jag i soffan och känner mig som Tomas DiLeva, jag bara älskar hela världen. Och särskilt Elin, som passade barnen medan Hasse jagade bot för smärtan. Och Gunnar, som hämtade den åt mig. Och Hasse, som alltid är en klippa när det blåser och stormar.
Älskar, älskar älskar.