Ibland vill man inte vakna…

Jag drömde en så härlig dröm häromnatten. En sån där dröm som får en att vakna med ett ”NEJ!” när klockan ringer, för att man vill få drömma den lite, lite till.

Vår goa vän Kristin ringde (i drömmen, alltså) och talade om att hon vunnit en tre-dagars vistelse på Selma Lagerlöf Spa för två och undrade om jag ville följa med henne. Såklart ville jag det! Kristin är en riktig turgumma, så att hon skulle vinna något dylikt är föga förvånande.
Vi for iväg och blev ompysslade och bortskämda i dagarna tre och när vi kom hem hade gänget från TV-programmet Välkommen Hem varit här!
Det första som mötte mig var en nyrenoverad hall! Fräscht i svart och vitt, precis som Hasse och jag pratat om. Borta var det kaotiska virrvarret av skor och jackor, ersatt av skräddarsydda lösningar för ordning och reda.
I badrummet var Tuvas väggskötbord borta (hon har växt ur det, benen hänger långt utanför) och istället stod där ett höj-och sänkbart skötbord, badkaret (som omöjligen får plats jämte ett höj- och sänkbart skötbord) var ersatt av välvda duschdörrar i glas med frostat mönster. Där vår hemska, ovala spegel suttit fanns nu en rektangulär spegel i kaklet, det anskrämliga skåpet med tvättställ var väck och nu stod där ett sånt där tvättställ som jag är så svag för, rektangulärt som liksom står uppe på själva skåpet. Nya, fluffiga handdukar hängde på den elektriska handdukstorken som nu satt mellan den bedårande duschen och den sprillans nya toalettstolen. Våra två fula lampor (den ena är trasig) var nu ersatta med både punkt-, mys- och allmänbelysning.
Men det tog inte slut där! Nej då, på övervåningen fanns mer att skåda!
Hallen uppe hade piffats och målats och försetts med den TV-spelshörna vi länge tänkt göra däruppe. Kronan på verket var toaletten uppe, vår lilla gästtoalett med snedtak och den där fruktansvärda duschkabinen jag avskyr så innerligt. Den var nu ombyggd till en oas att koppla av i. Hela rummet var ombyggt till full takhöjd, i hörnet stod ett stort bubbelbad, kakelklätt, jämte det en skön rottingfåtölj och ett litet bord med sköna blaskor att vila ögonen på, nytt handfat med skåp och spegel och så lite gröna växter som gav rummet den där sista välkomnande touchen.
Så här långt in i drömmen hade jag fortfarande inte fattat att jag drömde…

Vänner och bekanta stod samlade i mitt vardagsrum, alla hade de varit med och hjälpt till (precis som i programmet) och längst fram stod Anton och Tuva med en enorm teckning de målat på vilken det stod ”Välkommen hem, mamma”.
Jag grät naturligtvis som en gris av lycka och tacksamhet medan programledaren förklarade för mig vilket hästjobb alla gjort för att hinna få det klart innan jag kom hem.
Hon (programledaren alltså) plockade upp en champagneflaska och sa:
– Nu skålar vi för familjen Kroghs nya, fräscha hem!

Glada tillrop och mumlanden utbröt, och just när korken flög ur flaskan med ett ”popp” samtidigt som samtliga i rummet utbrast ”välkommen hem” ringde min väckarklocka och ryckte mig ur min härliga dröm med ett:
– NEJ!!

Jag stängde snabbt av väckarklockan, kastade mig ner på kudden och slöt ögonen igen. Bara fem minuter till, jag ville bara njuta en liten, liten stund till av drömmen…men den var borta. Ville inte komma tillbaka. Så jag svängde benen över sängkanten, knatade ut i min orenoverade hall, in i badrummet och tittade in i den anskrämliga spegeln som fortfarande hängde på sin plats. Skit också. Jaja, drömma går ju…