Premiär!

Premiär av det grandiosa slaget har det varit idag, Tuva har varit på sin allra första hockeymatch! Och det i Tegera Arena till på köpet!
Hon har hört oss prata om Leksand och hockey många gånger, så när vi kungjorde för lilla damen att vi denna gång skulle åka hela familjen blev hon eld och lågor. Äntligen!
Men…det finns ju väldigt viktiga detaljer som inte får förbises när man går på hockey… Den viktigaste detaljen började hon prata, eller tjata, om redan igår och påminde mig flera gånger idag medan jag gjorde henne klar för avfärd.
– Mamma?
– Ja?
– Hocki!
– Mm, nu ska du få gå på hockey.
– Aa..töja!
– Tröja? Vad för tröja?
– Letsa´!

Damen ville naturligtvis ha en egen matchtröja i lagets sköna färger! Under resan till Leksand var hon tvungen att kolla ungefär var femte minut att vi inte glömt att vi skulle köpa en tröja åt henne när vi kom fram.
Sagt och gjort, det första vi gjorde vid ankomst var att styra stegen in på Starshop. Gissa om Tuva sken upp som en sol när vi lyfte ner tröjan från väggen? Näe, en sol räcker inte. Hon lyste som en hel jäkla supernova!
Fast…helt nöjd var hon ju inte…det fanns ju Leksands-mössor också…så det fick bli en sån också.

Jag hade rustat oss väl för matchen. Lite för väl kanske. Tuva var klädd för att klara en resa genom Lapplands mörkaste skogar en blåsig decembernatt, men vad gör väl det? Lättare att plocka av kläder när det är för varmt än att stå där och frysa utan möjlighet att ta på sig mera kläder! Hörselskydd var också nedpackade, men dem dissade Tuva direkt. Då hörde man ju inte allt tjo och tjim!
Spelet fängslade inte Tuva så värst mycket, men allting runt omkring fullkomligen trollband henne. Lamporna som tändes och släcktes, musiken, Leksands-klackens skönsång. Och isbilen. Eller vad det nu heter, den där maskinen som slätar till isen. Den var målad för att föreställa en buss, vilket Fjärilen fann hysteriskt roligt att titta på. Denna buss förknippade Tuva med det tutande ljudet som uppstod varje gång det blev mål, varpå Tuva stelnade till som en pinne, sprack upp i ett smil utan like och utbrast:
– Bussen! Tuuutaaa!!
Själva matchen var väl inte mycket att hänga i julgranen, Leksand var på hugget första tio minuterna, sedan falnade glöden. Men sista tio minuterna av tredje perioden tände Leksand till. Med samma imponerande kraft som hos en femöres smällare…
Fast resultatet är inte det avgjort viktigaste, ändå. Visst känns det lite extra skönt att gå ifrån arenan med en vinst för laget, kunna sträcka lite extra på sig så att matchtröjan syns ordentligt. Men vi hängde inte läpp idag. Det var en jättemysig kväll i alla fall. Det är hela grejen som gör det: myllret av människor, doften av popcorn och varmkorv, Leksands-klackens outtröttliga heja-ramsor och framför allt att få gå på en tillställning med hela familjen. Det var alldeles ljuvligt.
En eloge till arenan för handikapp-läktaren, som jag tyckte var kanonbra. Finfin sikt, lätt att både ta sig till och ifrån, gott om plats för både rullstolar och ledsagare. Dagens enda minus var väl att 80% av alla besökare betedde sig som om de aldrig sett ett barn i rullstol förut. De var tvungna att glo så ögonen höll på att ploppa ut när de såg Tuva, och när de sedan höjde blicken och såg att hon ledsagades av ett närapå skalligt kvinns trillade de nästan omkull. Suck.
Men de uppvägdes av de andra 20%, som förvisso också tittade på Tuva, men med samma blick som de tittade på alla andra barn. Pluspoäng till er.

Nu är det två små troll som har somnat hårt och snabbt här i huset. Till synes väldigt nöjda med sin popcorn-och-läsk-familje-hockey-kväll. Och två nöjda och glada föräldrar som tänker följa barnens exempel!