Till kärleken

Vi har en vägg här i vardagsrummet som har gapat tom länge. Vi har liksom inte vetat vad vi ska göra med den. Vi har tre gråa väggar i vardagsrummet och en svart fondtapet. En grå vägg pryds av de nya fönstren vi satte in i somras. En annan pryds av stora canvastavlor av de bilder Juliana Wiklund knäppte på oss. Och en vägg har bara gapat tom.
Så, häromveckan när vi var förbi Gallerix, så såg vi det. Väggordet.

Amor Vincit Omnia. Kärleken övervinner allt. Lite klyschigt, månne. Men just här, på vår vägg, hänger det alldeles rätt. För utan kärleken hade jag inte överlevt en sekund av det liv vi lever.
Kärleken till min son, min tappre krigare som snusförnuftigt förgyller varje dag med sina kloka tankar. Kärleken till min dotter, som lär mig något nytt varje dag. Om mig själv, om henne, om Livet självt. Mina barn har lärt mig vad kärlek är, vad den kostar och vad den ger.
Kärleken till min man, en kärlek som efter 10 år och många häftiga svängar på den väg som kallas Livet, fortfarande kan överväldiga mig så till den milda grad att jag brister ut i tårar.
Jag lever för dem, mina kärlekar. De, som alltid finns där för att trösta, stötta, dela skratt eller tårar, de som alltid ser det bästa i mig, alltid tror på mig och manar mig framåt som maka, mor och människa. De har aldrig delat på mitt hjärta, mina kärlekar. För var och en av dem har mitt hjärta växt till dubbel storlek, för att rymma ännu en kärlek.
Ibland frågar jag mig, hur ett enda, litet människohjärta kan rymma så mycket kärlek utan att brista? Svaret är förstås uppenbart och självklart. Det är DE som håller ihop mitt hjärta, med varsin hand mjukt  och varsamt kupat omkring det. Mina kärlekar.