Huvva, nu tågar hösten in med stormsteg. Barnen har hjälpt mig att höststöka lite i trädgården. De sista äpplena låg som en matta av äppelmos, utemöblerna gapade tomma utan dynor och studsmattan står oanvänd sedan flera veckor. Så vi tog tag i det. Anton växlade mellan att vara arbetsledare och leka superhjälte, det var bitvis lite svårt att hänga med i svängarna. Tuva var min hjälpsamma assistent, körde på mina ben när jag försökte flytta ihop utemöblerna så att jag senare kan dra en presenning om dem, körde runt i äppelmoset på gräsmattan och drog i krattan närhelst hon kom åt. Tvättäkta teamwork, alltså!
När lilla damen fick ha krattan för sig själv förskonades mina smalben från frontalkrockar med fotstödet på rullstolen för en stund.
På kvällskvisten belönade jag mig själv för väl förrättat värv med att gå på ett pass Afrodans! Har aldrig provat på något dylikt tidigare men var väldigt nyfiken. Redan ankomsten till omklädningsrummet bådade gott, det var knökfullt med folk som såg upprymda och förväntansfulla ut. Jag lade märke till att minst hälften av alla i rummet var barfota, så jag följde deras exempel och lämnade träningsskorna i väskan. Det skulle jag inte ha gjort. Jag är så öm i fötterna nu att jag överväger att lägga mig raklång i tvättstugan för att kunna stoppa in dem i frysen!
Nåväl, uppvärmningen började. Instruktören upplyste oss om att det inte finns något rätt och fel i afrodans, huvudsaken är att man rör på sig. Man behöver inte spana in grannarna eller tänka på huruvida de spanar in dig och alla fel du gör, här gör alla som de vill och känner. Lät ju himla schysst.
Så fort passet började förstod jag varför man inte behöver oroa sig för att någon annan tittar på dig och tycker att du ser fånig ut. Det finns nämligen inte en chans att du KAN titta på någon annan i mer än en sekund, för då drattar du omkull eller hoppar in i din passgranne! Afrodans visade sig vara en precis lika stor utmaning fysiskt som mentalt! Det var steg och armar, höfterna hit och höfterna dit, snabba fötter, runt runt och så alltihop från början igen! Jag kan fortfarande inte avgöra om jag tröttast i kroppen eller knoppen. Men kul var det, herre min je så kul det var! Jag ska garanterat dit nästa vecka också!