Nu så…

Nu börjar det ordna till sig lite här hemma igen. Lagom när barnen började repa sig så smått så blev hunden hängig!
Varför blir husdjur alltid sjuka under jourtid? Jag bara undrar! Varför blir de sällan sjuka en vardag, på förmiddagen när veterinären jobbar? Näe, det måste ske på jourtid, så att man uppepå oron för det älskade djuret får lägga till magsåret över vad räkningen kommer att hamna på! Som ansvarsfull djurägare han man förstås sitt husdjur försäkrat, men det kan dra iväg och bli rätt dyrt i alla fall…

Som väl var behövde vi bara telefonkontakt med veterinären. Zingo och jag tog en långpromenad i förrgår, under vilken han var hur pigg och glad som helst. Men så fort vi kom hem började han bete sig märkligt, ville vara nära oss precis hela tiden, kutade med ryggen och drog in bakbenen under sig och började till slut halta väldigt på höger bakben. All belastning på bakre delen av kroppen verkade smärta. Höfterna, var det första jag tänkte. Han har fått nåt generalfel på höfterna. Den rara jourveterinären gav oss anvisningar om hur vi kunde testa höfterna på hunden själva, så att vi kunde pusta ut. Det var inget fel på dem. Förmodligen en sträckning.
Ah, lättnadens suck. Men vi hann bli ganska oroliga! Framför allt Anton. Han satt här på soffan och var alldeles grå i ansiktet. Blicken var riktad mot TV:n men han tittade inte på den. Vår förra hund, Poppe, och hans plötsliga bortgång är fortfarande alldeles glasklar för sonens inre öga. Poppe var en glad JRT som levde livet i full gas. Under en helt vanlig promenad rasade han bara ihop, tuppade av. Hos veterinären kunde man konstatera en tumör på hjärtat. Det fanns inget vi kunde göra annat än ta farväl.
Och jag tror att det där satte sig väldigt hårt hos Anton. Så när Zingo började bete sig märkligt och inte ville göra annat än bara ligga stilla blev sonen livrädd. Genom tårarna snyftade han fram:
– Jag är bara så himla orolig!

Det är inte lätt att vara liten och ha så stora känslor i sitt lilla bröst. Men nu är ordningen återställd, Zingo är sitt vanliga, flamsiga, hoppiga jag igen och alla är nöjda och glada.