Snuvad på ett dygn

Det duggar inte tätt mellan inläggen, jag vet. Det har varit full upp i veckan, helt enkelt. Mycket tid har spenderats ute vid den enorma högen träd som ligger och väntar på att få kapas till ved. Det är faktiskt ganska kul, tycker jag, men det är antagligen för att jag inte spenderar hälften så mycket tid därute som maken och svågern. Jag har bara varit där medan Linda varit här.

Den här veckan har jag fått prova köra traktor (skiitroligt) och lärt mig hantera vedklyven någotsånär. Och så har jag blivit en jäkel på att rätta till veden i kubiksäcken så att det blir så få luftfickor som möjligt. Maken, som varit därute från morgon till sen kväll, är lite mer less på vedhanteringen. Idag blev det dock ingen vedkapning alls, dels för att det har varit ruggigt dåligt väder och dels för att maken fått hoppa in istället för mig här hemma idag. För igår kom herr Migrän och knackade mig på axeln.
Ja ja, tänkte jag och tog en Diklofenac. Dom har funkat förut, fast märkbart sämre på sistone. Igår bet den inte överhuvudtaget. Halv två tog jag tabletten, klockan två kom värken. Den höll sig hanterbar under eftermiddagen, antagligen dämpad av tabletten. Jag kunde i alla fall hålla mig upprätt. Kvällen blev desto sämre. Runt sju-snåret fanns ingen pardon, det var bara att krypa till kojs och dra täcket och en kudde över huvudet. En riktig helvetes-natt.
Normalt brukar jag vakna dagen efter med en underbar lättnad i hela huvudet sen värken gett sig. Slog upp mina blå imorse  och väntade på den där härliga känslan av en värkfri skalle…och kände att värken fortfarande var kvar. Toppen. Tog ännu en verkningslös tablett, fick iväg Anton till skolan och sen var det tack och godnatt igen. Först klockan ett i eftermiddags gav det med sig, så jag har varit rätt klen idag.
Nu sitter jag i soffan och fredagsmyser med barnen, mofflar chips och dricker läsk. En alldeles lagom aktivitet!

Provkör traktor – hur kul som helst!!