Både blåst och lurad

Jag tror jag kan ha snytit ut lite för många hjärnceller på sistone. Borde nog inte ta i så när jag snyter mig, kanske?
Eller så är jag bara lite trött. Nåt är det i alla fall, för idag har jag lyckats göra bort mig två gånger, tungan har snubblat innan tanken kommit ikapp och så har jag blivit rejält blåst. Vi tar det i tur och ordning.

Jag skulle baka en paj och bjuda grannarna på fika. En jättegod paj enligt min brors recept, en sån där som smälter i munnen och får tungan att krulla sig av välbehag. Färska hallon från grannens häck skulle i sällskap med björnbär agera fyllning. Nåväl, jag började med att röra socker och smör poröst, som det stod i receptet. Smeten/degen ska bredas ut i formen och lite upp på kanterna innan man häller i bären och till sist smäcket (vispad grädde rört med ägg) som blir kronan på verket. Efter 30 minuter ringde klockan, pajen hade helt rätt färg och luktade ljuvligt! Men när jag tog formen ur ugnen visade det sig att pajtäcket flöt omkring! I en sjö av smör och socker…
Hjärnan försökte snurra igång för att komma på vad som var fel, men jag blev tvungen att läsa receptet för att poletten skulle trilla ner… jag glömde mjölet. Smör och socker, oavsett hur pösigt och fint man rör det, blir till soppa om det får mumma i 30 minuter i 175 graders värme…

Jaja, jag svängde ihop en smulpaj istället och kollade varje ingrediens tre gånger, fastän jag kan receptet utantill. Den blev kalasgod!
På kvällskvisten var det så dags att göra middag. Pannbiff med lök! Jag passade på att göra en dubbel sats så det skulle räcka till några matlådor också. De stekte så fint i pannan, allihopa. Men när de sista tre skulle ner i pannan fick jag den där konstiga känslan av att ha glömt något igen. Kollade receptet. Aha…salt och peppar…skulle det visst vara i…
Det fick bli till att krydda i efterhand istället. För min del kvittade det i och för sig lika eftersom jag inte känner nån smak, förkyld som jag är.

Vi håller på att kolla efter en nyare andra-bil också. Hasse visade en annons för Anton idag, bara på skoj, av en limousin modell Hummer.
– Den här kanske vi ska köpa, Anton?
– Ska vi det mamma?
– Näe, det är en väldigt opraktisk färg…

Va? Färg? Som om bilen är så jäkla praktisk i sig själv! Det tog tanken över en minut att hinna ikapp vad jag just sagt.
– Näe, bil menar jag. Opraktisk bil.

När vi satt och avnjöt pajen lånade Tuva Antons gula ByggareBob-hjälm och Hasse prydde den med orange sydväst, för att skoja lite.
– Oh, så fin du blev i gult och rosa! säger blåsta mamman.

Alla runt bordet var tysta en stund innan grannen till slut vågade fråga om jag menade orange. Suck. Hjärncellerna, kom tillbaka jag saknar er!

Ja, så var det lurendrejeriet. Vi hittade en annons på Blocket på en bil vi gärna ville ha. Den fanns enligt annonsen i Sundbyberg och hade gått lagom långt och låg dessutom inom vår budget. Nästan lite för bra för att vara sant. Det fanns inget telefonnummer, så vi mailade och fick svar efter ett drygt dygn. Annonsören hade flyttat till England och hade bilen med sig dit. Verkar det misstänkt? Ja, jo så här i efterhand. Men mina få hjärnceller tyckte att det ändå lät som en god affär, priset inkluderade ju transport till Sverige!
Jag ringde numret som fanns i svarsmailet för att ställa lite kompletterande frågor men kom till en telefonsvarare. Som väl är har min man sina hjärnceller intakta, så han började forska lite på nätet om bilen. Det visade sig vara en total bluff!!

Bilen fanns, och var utannonserad. Men damen som ägde bilen bodde i Sverige och hade begärt nästan det dubbla mot vad som stod i annonsen… Någon hade alltså lyckats ”kapa” annonsen, ändra pris och mailadress. Nu sitter jag här och gruvar mig för hur mycket det där telefonsamtalet kan ha kostat…man har ju hört skräckhistorier..
Damen som faktiskt skulle sälja bilen blev både förfärad och glad när vi luskade rätt på hennes telefonnummer och talade om hur landet låg. Förfärad över vad som hänt och glad för att vi ringde och upplyste henne om det. Hasse hjälpte henne plocka bort annonsen. Obehaglig historia.

Men nu är det snart läggdags så nu kan väl inte så mycket mer gå fel…hoppas jag. Jag tror jag gör bäst i att dra ett täcke över huvudet och överlämna rodret till min käre make!