Plommonfejset

Ah, vilken dag! Solen har gassat och vi har pysslat om våra bilar. Tvättat, städat och svirat om däcken. Läs mer om däckbytet på Busmamman
Tuva fick ta lite sovmorgon idag eftersom den där nedrans jäklarns hostan kom tillbaka i natt och störde Lilla Fjärilen ideligen. När hon mornat till sig blev det en tur med Linda och cykelkärran ner till kiosken för att köpa glass!

Plommonfejset, det hade jag igår. Det var ju joggingdag igår, så jag slog två flugor i en smäll och klarade av rastning+motion av hunden samt joggingtur i ett svep. Först fick Zingo göra det han behövde och sedan sprang vi. Det var längesen han var med på en joggingtur nu och jag tror han glömt bort mycket sen sist. Han förstod inte alls varför vi sprang och försökte spana om vi månne sprang mot något intressant. När han inte kunde upptäcka nåt framåt som var värt att springa för började han kolla bakom oss, vi kanske sprang bort från någonting? Näe, inte det heller. Då övergick han till att fundersamt titta på mig och fråga med blicken varför i hela friden vi sprang hela tiden. Till slut accepterade han att springa för springandets skull och lät sig distraheras både en och fjorton gånger av spännande dofter i vägkanten. Vilket resulterade i att min axel fick visa vad den gick för. När 35 kilo hund vill tvärstanna gäller det att ha en axel som står pall för lite knyck i kopplet. 35 kilo hund däremot, märker inte särskilt mycket av när en klen liten matte inte hinner stanna för alla intressanta dofter. Varje gång han stannade rycktes jag tillbaka och fick en sån där idiotförklarande blick som sa:
– Vad håller du på med? Dansar? Varför sprätter du till och hoppar ett steg bakåt varje gång jag stannar?
– Jag hoppar inte, hund, jag flyger tillbaka av rekylen!

När jag var en halv kilometer hemifrån mötte jag en annan joggare, som oroligt tittade på mig både en och två gånger. Jag glömmer ju bort hur mitt ansikte ser ut när jag springer, men när jag skulle hoppa in i duschen hemma såg jag en glimt av mig själv i spegeln och var bara tvungen att fotografera så att även ni förstår varför andra motionärer undrar hur det är fatt med mig när jag är ute och springer. Jag ser ut som om jag ska tuppa av eller explodera, vilken sekund som helst. Plommonfejs.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *