Tandläkar-terror!

Det gick bra med tanden. Antons, alltså. Det var inga andra skador än den lilla, lilla flisan som hade trillat loss och den lagade tandläkaren så fint. Men inte särskilt finkänsligt…
Maken till opedagogisk tandläkare har jag nog inte träffat på tror jag. När man behandlar ett barn är det viktigt att inge trygghet, förbereda barnet på vad som kommer att hända och ske. Munnen är ändå ett väldigt intimt område, där låter man inte vem som helst pilla omkring. I liggande ställning under tandläkarens redskapsbräda känner man sig ännu mera utsatt.

Anton gjorde sitt bästa för att vara tapper, babblade på för fullt för att dölja nervositeten. När tandläkaren började gräva omkring i munnen gick det ju inte att pladdra längre, då kom spänningarna. Jag såg hur han sköt rygg och såg ut som en ostkrok varje gång han blev rädd, och det var mer än en gång.
Först skulle tanden undersökas. Ingen förvarning, bara in med redskapen och grotta runt. Livrädd pojke. Sedan skulle det röntgas. Ingen förklaring, bara in med den lilla plastplattan och klämma ihop munnen på den rädda lilla pojken som blev ännu räddare när vi gick ut ur rummet (som man ju ska göra när det röntgas). Nu till lagningen, först ett starkt smakande medel för att rengöra, sedan på med lim, plast, ”föna” med den där lattjo torkpistolen dom har. Inte ett ord som förklarade vad tandläkaren höll på med. Tandsköterskan gjorde sitt bästa för att försöka lugna gossebarnet, men hon hann ju inte förklara innan tandläkaren skred till verket.

Värst av allt var när lagningen skulle poleras. Den maskinen låter ganska illa, känslan är smått obehaglig när den där lilla poler-saken far fram för tänderna och om tungan eller läppen råkar komma i vägen svider det utav bara h-lvete, dessutom sprutar den vatten hela tiden.
Om JAG hade varit tandläkare, hade jag först visat mitt polerar-verktyg för barnet i fråga, kört lite med det så barnet fick höra hur det lät och sedan förklarat vad jag skulle göra på tanden och ungefär hur det skulle komma att kännas. Men inte denna tandläkare, inte. Han bände upp Antons mun, höll den öppen med ett finger och stampade på gaspedalen så polerverktyget skrek för fullt och sprutade vatten. Anton blev förstås livrädd och reagerade med att smälla ihop käkarna och kröka rygg.
– AAJJ!!! vrålar tandläkaren.
– Det kan du gott ha…viskade jag för mig själv.
Jag vet inte vad vår lokale tandläkare hade för ursäkt för sitt beteende. Haft en lång dag, jobbat lite för länge kanske, jag vet inte. Oavsett så finns det ingen ursäkt som duger. Jag beundrar min son för att han inte skrek och grät under hela undersökningen. Det hade jag gjort i hans ställe!
Tanden blev jättefin, inget snack om saken. Men jag överväger starkt att låta Anton gå till min tandläkare i Hedemora istället. Den tandläkaren är till och med pedagogisk med mig, jag som är vuxen och inte alls rädd för tandläkare.