Det var en härligt avslappnad lördag. Jag tog en joggingtur på morgonkvisten med Marit, tvättade lite, bakade lite. Barkis kom och hälsade på. En mysig lördag, helt enkelt. På kvällskvisten skulle hunden ut på en liten promenix, Anton följde med Hasse och Barkis ut. Hem kommer sedan en son i tårar, med skrapsår på knät och grus på hakan. Han hade, trots faderns uppmaningar att lugna ner sig och sluta flamsa, dragit en vurpa på plana asfalten och kysst gatan med framtänderna! Det gick en flisa ur ena framtanden i överkäken och sonen hade fullfjädrad panik när han steg in genom dörren.
Ty en trasig tand kräver tandläkarvård. Och tandläkare har mången läskiga tortyrredskap till sitt förfogande, till exempel den djupt fruktade borren!! Tänk om, gud förbjude, tandläkaren måste borra i tanden? Eller göra nåt ännu värre, som kräver bedövning? Oj, oj, oj, den strida strömmen av tårar tycktes oändlig.
Sonen småsnyftade sig igenom tandborstning och kvällstoilette, och slutade inte snyfta förrän han hade somnat bredvid mig på soffan och sovit en stund. Det är hårt att vara liten. Lika hårt som att kyssa asfalt.
Lill-Plupp!
Tur i oturen att det bara var en flisa och inte hela garnityret iaf :D
Jag hoppas att Anton mår bättre nu, och slipper tandläkar besök. Det är inte lätt att vara stilla när kroppen är full av energi.