Bad-ungar!

Ni vet när man är sådär trött så att man inte riktigt vet vad man gör och blir arg för minsta lilla? Så trött var Anton ikväll. Han somnade på soffan och när det var dags att bära upp honom väckte jag honom försiktigt för att föreslå att han skulle pinka innan han kröp till kojs. Oj, va arg han blev! Viftade med armarna och mumlade nåt osammanhängande, hade han inte varit för trött hade han förmodligen stampat med fötterna också, hihi.
Anledningen till sonens väldiga trötthet är att vi har varit på äventyrsbadet idag! Från början var det bara Hasse och Anton som skulle åka, men dagsplanen förändrades så Tuva och jag kunde också följa med. Härligt!

Till både glädje och förtret var vattenrutschkanan avstängd. Den är Antons stora fasa, fast jag tror att han gillar den lite också. Det är ju just känslan av att det är lite läskigt som gör det så himla kul! Nåväl, eftersom den inte var åkbar vågade Anton beklaga sig över att han inte fick åka. Men det blev en massa lek bland vatten och vågor!
Tuva var verkligen ute på äventyr i badhuset, hon åkte Vildforsen med Hasse. Det är en ganska lagom tur, lite svängar hit och dit och så tre ”vattenfall”, där vattnet forsar så häftigt att det inte går att hålla emot. Man sveps med, vare sig man vill det eller inte. Tuva drog några ordentliga kallsupar, men skrattade så snart hon hämtat andan och ville åka mera! Vi varvade med att värma oss i barnpoolen, men Tuva vilade inte långa stunden innan hon ropade på pappa!
– Pappa! Hiiiit! Mera roligt!!

Tihi, tre gånger tog hon sig an den vilda forsen och tre gånger fick hon näsan under vattnet. Men oj, så kul det var! I barnpoolen upplevde jag ett sånt där tårdypande ögonblick  som jag skulle vilja spara i en burk för att kunna plocka fram en grå dag och få le åt. En liten flicka, knappt stadig på benen, rultade med sin mamma i barnpoolen. Tuva låg på mina ben och bara vilade, för trött för att orka nåt annat. På håll lekte andra barn och plaskade vatten. Tuva gillar när det plaskar, gärna nära henne men barnen höll lite avstånd för att inte snava på mina ben. Den lilla flickan såg Tuva, drog resolut med sig sin mamma och började knata åt vårat håll. Hon gick nära, nära innan hon stannade för att betrakta Tuva som låg slak som ett bananskal på mina utsträckta ben. Flickan fnissade till, som för att bjuda in till lek, och hukade sig så hon nådde vattenytan med ena handen. Ett litet, litet plask. Tuva sken upp som en sol och fick nya krafter som precis räckte till att plaska tillbaka en gång och så var leken i full gång. Flickans mamma skulle just till att hejda sin dotters vilda stänkande när hon såg glädjen i Tuvas ansikte och hejdade sig.
Tack, lilla tösabit! Om du visste hur glad Tuva blev att leken kom till henne, när hon inte orkade jaga efter den själv. Det värmer mitt modershjärta, länge och väl. Efter nästan tre timmars badande drog vi oss mot duschen, Anton var så trött att han började fräsa och gnälla, Tuva orkade knappt hålla upp sitt eget huvud men ingen av dom ville åka hem…