Respekt!

Anton var nog lite trött idag. Eller nåt. Vi fick hämta hem honom från fritids, han kände sig hängig. Han anlade sitt allra hängigaste ansiktsuttryck när han såg mig i dörröppningen och behöll det i cirka 6 minuter. Sen glömde han bort sig och for runt som ett torrt skinn härhemma! Men är man sjuk så är man, inget TV-spelande om man är så hängig och absolut ingen ridning! Vila, det är vad man behöver när man är sjuk. Föga poppis hos sonen.

Just som Bollibompa var slut skulle Hasse åka ut till Kallbäck en sväng, Anton ville följa med och önskan beviljades. Först ville pappan bara prata lite med sonen om beteenden som sonen uppvisat under dagen och andra dagar som inte är önskvärda, till exempel uppkäftighet och ignorerande av vuxna och allt de säger. Sonen började med att ignorera sin far för att sedan svara honom med ren och skär uppkäftighet. Pappan och sonen munhöggs en stund, varpå fadern ber sin son att be om ursäkt och upphöra med sitt beteende om det skulle bli någon Kallbäcks-tur. Sonen slutar icke. Fadern drar tillbaka Kallbäcks-turen, sonen ballar ur och får skrik-utbrott på vardagsrumsmattan. Fadern försöker förmå sonen att inse hur fullkomligt meningslöst det är att skrika och ber honom gå upp på sitt rum innan fadern brinner ur. Sonen lyssnar inte på det örat.

Under tiden sitter modern i soffan och försöker lägga band på sig, det här är pappans strid. Han har inlett den, han måste få avsluta den. Inte lägga mig i…inte lägga mig i…inte lägga mig i. Jag har så svårt för det, men jag höll mig bra länge. Till slut gick det inte längre. Jag anlade en, i mina öron, lagom skarp ton och tilltalade sonen:
– Nä, nu går du upp på ditt rum innan JAG brinner ur!

Sonen pep iväg som om jag eldat honom i baken med en flamkastare! Raka vägen upp på sitt rum, utan att klampa i trappen eller smälla i dörren. Kvar satt en snopen mamma i soffan bredvid en pappa som knep ihop munnen så hårt att läpparna började vitna.
– Vad är det? undrade jag
– Respekt!
– Mmm, man retar inte upp Mamman!

Sen brast han ut i det tysta gapskratt han försökt kväva tills sonen var utom hörhåll. Jag började fnissa hysteriskt jag också, ni skulle sett Antons min! Han såg ut som om jag varit Hin Håle själv, med treudd och horn i pannan! Och jag som tyckte att jag bara lät liiite bestämd. Vanligtvis lyssnar inte Anton om jag så står och skriker för full hals. Men idag måste jag ha låtit väldans allvarlig. Respekt, alltså!

( Vi har kramats och blivit sams nu allihopa, förresten )