Var det fler än jag som helgade vilodagen? Just på söndagar så är jag selektivt religiös. Jag går inte i kyrkan eller så, men jag helgar vilodagen. På söndagar gör man minsta möjliga! Det gäller däremot inte min son, som själv valt söndagar till städdag. Näe, det var inte så att han bönade och bad om att få städa på söndagar, utan vi kom överens om att en gång i veckan behöver rummet röjas så att jag kommer åt att dammsuga och torka damm. Arizona vill också ha städning en gång i veckan, och då valde sonen söndagar. Vilket han förtränger varje vecka och får ett vansinnesutbrott när jag upplyser honom om vilken veckodag det är. Igår var inget undantag, men utbrottet gick snabbt över när han insåg att han inte stökat till så värst mycket. Rummet blev städat i flygande fläng och sedan var det dags för hamsterburen, som stora killen vill lära sig göra ren helt själv. Igår räckte det med att jag fanns bredvid och gav muntliga instruktioner och lite tips så gick det som en dans! Gissa om han var stolt över sig själv när han stoppade ner Arizona i hennes tiptop-fräscha lya? Se bara så koncentrerat han tar bort det gamla, smutsiga spånet!

Anton var överhuvudtaget allt annat än söndags-slapp igår. På förmiddagen ringde farfar och undrade om Anton ville följa med ut på Kallbäck ett tag, kanske åka lite pulka och bara ha det bra. Ut?! Det var ju -23 grader igår på dagen?! Men Anton hängde glatt på och de var borta precis hela dagen, jag tänkte just skicka ut eftersökspatruller när de kom hem igen med vackra rosor på kinderna!

Tuva helgade inte heller vilodagen, även om vi höll oss inomhus. Vi vill inte gärna ta ut henne eftersom vi vet att hennes hosta blir sju resor värre om vi tar ut henne i kylan. Hon jobbade inomhus istället. I Teddy, som nästan har gått förbi Humlan i popularitet! I över en timme rullade hon omkring, vi lekte indiansmyg, Björnen sover, läste böcker, dansade och tittade på TV. Allt i ståskalet. Jag fick närapå bända loss henne, för se trött det var hon icke! (Trots att hon till slut blev askgrå i ansiktet av utmattning)
Idag är det dags att träffa Dr Underbar och Dr Hjärta, hoppas åtminstone en av dem vet råd mot den här j-vla hostan för den driver snart både oss och Tuva till vansinne. Hon är ju inte förkyld längre! Vi vet ju att det blir så här varje gång hon blir förkyld, att hostan och slemmet är mer eller mindre kroniskt, men det är till klen tröst. Jag skulle gladeligen hugga av mig högerfoten med en slö bordskniv om det tog bort hostan. Men jag är ganska säker på att min högerfots vara eller icke vara helt saknar betydelse i den frågan…

Nu säger Tuva åt mig att sluta, för det är Musse på TV. Mitt tangentknackande stör…tihi! Tjipp o’hoj då!

Jo, lite grann i alla fall! Vi har haft besök av världens bästa Leif! Dundermysigt!
Tomten hade visst glömt två paket utanför vår gamla lägenhet som Leif snällt nog tog med sig hem till oss, för de var till Anton och Tuva. Tuva fick två vackra klänningar som hon krampaktigt höll om när hon fått upp dem ur paketet och Anton fick en stor låda lego. Byggandet kunde icke vänta, han satte igång innan jag hunnit ställa fram kaffekopparna och sedan har leken varit i full gång hela dagen å hela kvällen. Tack snälla Leif, du é för go du!

Leif var här och kunde bevittna något ytterst ovanligt och anmärkningsvärt, nämligen mig med ett strykjärn i näven. Det är inte ofta, och jag menar verkligen oerhört sällan, som jag stryker. Det är tråkigt, trist och nästan aldrig riktigt nödvändigt. Jag brukar stryka Hasses skjorta vid större begivenheter, och så kan nya gardiner få sig en liten strykning om de har tur. Det händer att jag hängt upp nya gardiner och hoppats på att vecken skulle räta ut sig i sinom tid.
Men nu har jag ju slängt ut julen, granen är avklädd och nedklippt i molekyler, tomtarna har fått hoppa ner i lådan och ljusstakarna har släckts för i år, och då ville jag slänga upp lite nya gardiner som tålmodigt legat och väntat på sin tur sedan jag fick dem innan jul. Och dom var skrynkliga…ve och fasa, strykjärnet åkte fram. Gardinerna till vardagsrummet var dessutom för långa och behövde läggas upp, det gör jag med strykjärnet (älskar IKEA för deras smarta lägga-upp-gardiner-klister som man stryker fast). Det finns nog bara en husmoderlig tingest jag skyr mer än strykjärnet och det är symaskinen, men känslan är ömsesidig så där råder balans. Symaskiner får små ben och flyr skrikandes i panik om jag närmar mig med ett hot om raksöm!
Alla som hört historien om när jag skulle piffa lägenheten i Gävle och fått ont i magen av skratt förstår hur symaskinen känner sig…

Den här kylan verkar ju hålla i sig, vilket börjar bli enerverande. Tuva klättrar snart på väggarna här, det är liksom lite ogynnsamt för henne ute nu särskilt som hon fortfarande hostar (tror hon har hostat sen första veckan i december). Igår fick hon i alla fall en liten utflykt när Linda tog med sig bägge barnen på en bilutflykt till Granngården. Anton köpte saker till både Arizona och hundarna, Tuva köpte en hel burk hästgodis till sin älskade Pandy. Vi får väl ta en fika hos faster imorgon om väggarna börjar krypa inpå oss (eller hur Nilla?).
Just nu ligger Tuva och övar på att stoppa pekfingret i munnen och pratar om Dr Underbar som vi ska träffa på måndag, hon vill visa honom allt hon lärt sig och alla gaddar som trillat ut!

Det var inte värst varmt i ridhuset idag, vill jag lova. Jag var rejält klädd och frös ändå lite grann. Endast tre tappra ryttare dök upp idag, idel killar. Det var lite skoj, att det blev en liten killgrupp. Det kan låta lite stereotypt, men tjejerna är bättre än killarna att rida. Idag blev killarna lite modigare, när där inte fanns några ”duktiga” tjejer att jämföras med. Eftersom det var så rackarns kallt så var det barbacka som gällde idag, på så vis fick barnen lite värme ifrån hästarna. Skritt gick alldeles utmärkt, men när fröken föreslog trav bleknade två av ryttarna. Inte Anton.
– Okej, kom igen då! hojtade han åt ryttaren framför som ängsligt tittade efter sin pappa.

Till en början gick vi föräldrar bredvid, beredda att hugga tag i våra barn om de började halka av hästarna, som är ganska hala när man rider barbacka i täckbyxor. Men grabbarna gjorde ett sådant strålande jobb att vi snart backade in i mitten av ridbanan och bara njöt av åsynen av våra små ”cowboys”. Anton satt alldeles rak i ryggen, så rak att fröken var tvungen att fråga om jag kört ner en pinne i jackan (för det är inte lätt att ha en bra sits barbacka, särskilt inte när man är liten och inte har ridit så länge). Näe, ingen pinne. Bara en duktig son! Oj oj, så stolt mamsen var! Än stoltare blev jag var gång hästarna ryckte till av rädsla (dörren till ridhuset hade frusit till så det lät hemskt var gång den öppnades), Anton satt lugn som en filbunke och höll sin häst i schack.
Jag berömde och berömde på vägen hem från stallet, till slut stånkade Anton.
– Men mamma, nu har du sagt att du är sjuuukt imponerad av mig, minst 20 gånger. Jag fattar, okej?!
– Okej. Men jag vill bara att du ska veta att jag är sjuuukt imponerad!
– Jo, jag har liksom förstått det…

Jacka på! Idde tycker den är pinsam att bära, men den värmer gött!

Idag var det lite väl kallt får man väl tycka…hundarna var inte ett dugg sugna på någon morgonpromenad. Idde pinkade praktiskt taget i farten för att slippa stå still i kylan.
Jag begåvades idag med en fantastiskt fruktansvärd huvudvärk, så det blir nog inte många knop gjorda idag. Just nu sitter ungarna och jag i soffan och bara slappar. Anton spelar DS, Tuva är förhäxad av Playhouse Disney och i kaminen sprakar en härlig brasa. Känns som ett bra tempo för dagen!
Tuva är piffad för festliga begivenheter, ni skulle se så märkvärdig hon var när Linda klätt henne och gjort henne iordning för dagen. Glittriga tights, en lila tröja med vita prickar och ett stort, glittrigt tryck med Mimmi, Hello Kitty-hårspännen, äppeldoftande balsamspray i håret och så lånade de lite av min härliga handkräm som luktar alldeles underbart. Hon är ju redo för vilken slottsbal som helst!
Vi får väl dra på lite musik och blinka med julgransbelysningen när hon är så festklädd. Det är ju trettondag jul och allt!

Hem, ljuva hem. Jag skulle kunna kyssa min underbara garageuppfart, i mitt härliga Långshyttan, i mitt fantastiska Dalarna!

Vi har varit i Stockholm i helgen…det har fått mig att älska Dalarna och Långshyttan som aldrig förr. Vi har max två filer i varje riktning, i Långshyttan bara en åt varje håll. I Stockholm finns det hur många som helst. Kör man fel i här hemma är det bara att ta första bästa avfart och vända. I Stockholm kan det innebära att man hamnar precis vart som helst, och det går inte alltid att åka tillbaka åt det håll man kom ifrån. Tack, snälla fina Hasse för att du körde till Stockholm! Jag blev ju gråtfärdig bara av att sitta i passagerarsätet…

Men målet för vår resa var i alla fall väldigt trevligt! Vi såg Disney On Ice (tack, mormor för världens finaste julklapp!). Anton blev alldeles tagen och har pratat om det, lekt det och läst sitt program från showen om och om igen. Jag måste säga att jag också tyckte om det, alla de bästa bitarna ur flera av Disneys storfilmer i en enda stor, färgsprakande isshow! Jättehärligt!

Ljudet var stundvis väldigt högt, så jag var lite orolig att Tuva inte skulle gilla det men hon njöt lika mycket som storebror. Musse var ju där! När Tuva hörde Musses röst och sedan såg honom nere på isen var hon tvungen att försäkra sig om att mannen i rullstolen bredvid hennes också hade uppmärksammat den stora, skridskoförsedda musen.
– Titta!! utbrast hon och närapå kravlade över i grannens rullstol. Musse! Titta!!
– Mmm…Musse. bekräftade mannen

Själva arenan och allt folk imponerade nog lika mycket på dottern som själva showen. Hälften av tiden satt hon bara och tittade sig omkring, kollade på alla människor, alla lampor och ljus. Bäst av allt var när publiken skulle klappa i takt, då fattade jag Tuvas händer och hjälpte henne klappa varpå ett enormt smil spred sig över hennes ansikte i takt med att fnittret bubblade upp i bröstet på henne.
Själva resan var också en upplevelse för lilla Fjärilen, hon har inte sett så värst mycket flerfiliga bilköer förut. När vi hamnade i en sådan vid ett rödljus roades hon kungligt av alla bromsljus som tändes och släcktes.
– Titta, pappa. Bilar. Många! följt av ett sådant där skratt som bara Tuva kan skratta

Vi var väl inte fullt lika roade, men hennes entusiasm smittade liksom av sig.
När vi skulle ut ur Stockholm, hem från Globen, då fick vår GPS spatt eller stroke eller nåt. Hon upplyste om att det var dags att svänga först sedan vi passerat korsningarna. Vi hamnade fullkomligt fel och var närapå inne i själva stadskärnan till slut. Vi blev tvugna att stänga av åbäket och leta rätt på en taxichaufför. Tack gode gud för välorienterade taxichaufförer! Chauffören i fråga måste ha fått sig ett gott skratt när han såg oss följa hans instruktioner. Vi skulle ta vänster, sedan höger och under en viadukt för att hamna på rätt väg. Men efter viadukten fanns det två valmöjligheter och vi såg för sent att vi valde fel, varpå vi återigen kom körandes förbi ”vår” taxichaufför. Mäkta irriterande, men ingen större orsak till panik, det var ju bara att ta samma vända igen och välja rätt väg i slutändan…men fy för att köra eller ens åka bil i Stockholm. Heja tunnelbanan, tycker jag!

Det är två trötta men nöjda små gryn som har slocknat efter helgens äventyr. Anton ligger och håller hårt om en ny men ack så kär ägodel som han fick på Globen. Ett gosedjur i form av Stitch från filmen ”Lilo & Stitch” (dom var med på showen). När han skulle borsta tänderna ikväll kom han alldeles blank på ögonen och kramade om sin Stitch.
– Mamma….snyft….
– Ja?
– Jag är verkligen glad för den här…buääää!!!

Han verkar ha ärvt sin mammas benägenhet att gråta av lycka…

Galet glad tösabit på vinterpromenad med farmor och farfar

Galet lycklig Golden!