Grattis till alla underbara pappor därute i cyberrymden! Idag är det eran dag vet ja!

Anton och Tuva har uppvaktat pappa Hasse med paket, han fick presentkort på en ryggmassage (ja, jag erkänner det var jag som köpte det, men det är ändå från barnen). Vi har uppvaktat svärfar också, svärmor bjöd på tacos och en härlig cheesecake till efterrätt. I hans paket låg en ask mörk choklad och en slips. Men inte vilken slips som helst! Det var en slips signerad av Tilde, till Gunnar. Han knöt slipsen om sin polokrage och gick omkring med den hela kvällen. Och så har jag skickat ett paket till min pappa också förstås! Fast utan slips, han fick två trisslotter istället för det kan bli en väldig massa slipsar om man har tur när man skrapar!

I förmiddags var vi på TV! Ja, i några sekunder alltså. Det var en liten ”teaser” inför nästa söndag. Tack snälla Tilde för den fina påannonseringen! Mamma och jag satt här i soffan med tårar i ögonen!
Mamma har varit här i helgen, Tuva och Anton blev så glada (ja, jag och Hasse blev också glada förstås)! Tuva har ju gått här i flera dagar och sagt:
– Längtar. Mommo!

Och så kom ju mormor! Hon fick förstärkning igår kväll av farmor och farfar, för Hasse och jag skulle på 60-årskalas. Det var jätteroligt, fast det tog ett litet tag för mig att slappna av alldeles. Jag började till och med plocka med disken på kalaset (jag är ganska dålig på att ”göra ingenting”)!
Oh, det var så härlig underhållning. Lurbo Stompers kom och showade, helt otroligt rolig barbershop-grupp på fyra man. Jag skrattade så jag kved när dom drog av sina roliga visor. Höjdpunkten var när dom framförde Tom Jones gamla hit ”Sexbomb”. Tjuren ifrån Lurbo svängde loss i sin slitna hatt och lite illasittande kostym!
Tack för en kanontrevlig kväll Ulla (födelsedagsbarnet)!

Nu måste jag gå och trösta min sorgsne son som sitter och bölar som en gris här bredvid mig för att mormor har åkt hem. Han är så ledsen så bröstet hoppar på honom när han berättar om allt han saknar som dom gjorde den här helgen! Skulle tro att det är lite trötthet som spelar in också, även om han själv hävdar att han inte är det allra minsta trött, bara sorgsen. Lille filosofgubben min!

…nej, inte jag alltså!! Det är en låt, helt hysteriskt roligt låt av Peter Carlsson och Blå grodorna om en karl som är utbränd! Den har fastnat i mitt huvud av nån anledning, det var ganska länge sen jag hörde den men ikväll ploppade den upp och vill inte försvinna. Jag tror det var när jag tittade på Idol, där alla sprang omkring som galningar och försökte vara rockiga (rock-tema ikväll) när ”Utbränd” dök upp i huvudet.
”Alla springer omkring, men jag gör ingenting för jag är utbränd.”
Hmm…det där lät inte så komiskt nu när jag läste det. Men om ni får möjlighet att lyssna på låten så gör det, den är oförglömligt rolig!

Själv är jag inte värst utbränd, lite skallavärk bara. Men det är ju bra, för om man har ont i huvudet så vet man i alla fall att det sitter på plats där det ska vara! Det gäller att tänka positivt vet ja!
Jag fick verkligen använda mitt positiva tänkande när vi var och kollade på en bil idag (vi är ute och sonderar terrängen lite, behöver större bil för att få med oss Tuvas maskinpark när vi ska ut och åka). Den var repig, hade två riktigt fula lackskador, invändigt var den otroligt skitig och såg inte ut att någonsin haft kontakt med vare sig en dammsugare eller en dammtrasa. Då får man plocka fram sitt positiva tänkande! Den var ju stor invändigt, hade inte gått så långt, och var runt den årsmodell vi tänkt oss, ganska kul att köra.
Men det är bra trist att kolla efter en ny bil tycker jag, för det går liksom aldrig att göra en bra affär. Man kan göra en dålig eller mindre dålig bilaffär, men aldrig en bra. Extra trist är det när man verkligen gillar den man redan har, men det verkar tekniskt omöjligt att få bagageutrymmet större på vår Avensis. Kanske om man lade hela bilen i varmvatten i en dag eller två, så den blev mjuk och lite formbar? Då kunde vi ju liksom dra ut den lite, så bagaget blev större och hela bilen lite högre, det borde väl kunna gå? Inte det, nähä…

Igår hade vi en välförtjänt slappar-dag, Tuva och jag. Inga inplanerade aktiviteter. Nog för att Tuva tycker att det är roligt när vi far till sjukgymnast, specialpedagog, sjukhuset, förskolan, simning. Men ibland är det skönt att bara göra ingenting också!! Vi städade lite, jag dammsög och hon rullade efter med moppen. Urtjusigt! När Anton kom hem tog han över dammsugaren ett slag. Tänk ändå om barnen kunde minnas hur kul det är att städa när dom kommer upp i tonåren. Men det verkar liksom falla bort för de allra flesta. Väldigt få 15-åriga killar fladdrar med ögonfransarna mot sin mor och frågar med len röst:
– Får jag dammsuga lite, mamma? Snälla, snälla, snälla?

Nä, det där får man suga i sig och njuta av medans det varar. Men matlusten brukar ju få ett uppsving i tonåren! Just nu är Anton så vansinnigt petig med maten så jag tror jag blir galen. Grönsaker är väl det enda säkra kortet. Gurka, paprika och tomat går ner. Pannkakor, köttbullar och blodpudding funkar också. Och så broccolisoppa. Sen är det stopp. Till saken hör att jag precis köpt mig en ny kokbok och tycker det är lite kul att prova nya recept, och det är alldeles vanlig mat med köttfärs och potatis och jag vet inte allt. Men det går inte hem hos sonen.
– Mamma vad blir det för mat ikväll?
– Det blir S…
– Jag tycker inte om sån! Jag tänker inte äta det!!

Innan jag ens hunnit säga vad som står på menyn så kommer det svaret, varenda kväll. Det hann till och med slinka ur honom en kväll när det var pannkaka, för han var så inställd på att det skulle vara nåt fullkomligt oätligt till middag. Gah!!

Tuva är storebrors raka motsats, hon vill äta än det ena än det andra, men det går ju inte. Fast det är så kul ändå att hon vill smaka. Häromdagen ville hon smaka lite pressad potatis, som naturligtvis hamnade fel i halsen fastän det bara var en knivsudd. Hon blev alldeles blå om läpparna innan hon lyckades hosta lite, och så fort hon fått kontroll på andningen igen plirade hon på mig:
– Mera!!

Nu får ni inte tappa fattningen kära blogg-besökare, men datumet för inslaget i TV4 är ändrat – igen. Nytt datum är söndag 16/11.

Nej, nej tänk nu inte ”men det var då väl självaste f*n att det blir flyttat hela tiden”. För anledningen till att det flyttas är nämligen att vi ska till Stockholm i alla fall, och sitta där i soffan. Det inspelade inslaget sänds förstås ändå, men vi är där live – också! Så tänk istället ”men jösses va skoj att dom får åka till huvudstaden”!

För lite skoj ska det allt bli, kan vara nyttigt att se nåt annat än Långshyttan ibland. Även om Långsta är bra vackert!

Jag har varit duktig flicka och ringt till doktorn, nästa fredag ska dom ta sig en titt på trycket. När vi avtalat tid så sa sköterskan till mig:
– Då är du välkommen nästa fredag. Försök nu att ta det lugnt och inte stressa så mycket.

Jag kunde inte hejda skrattet som bubblade upp ur mig, det var ju så komiskt så det finns inte. Jag, inte stressa? Ha ha ha!!! Om jag skulle slå av på tempot skulle jag förmodligen dö av hjärtsnörp!

Tuva har varit på förskolan idag (ja, jag med såklart) och målat. Idag skulle barnen måla med ganska mycket och ganska blöt färg, för att sedan blåsa på färgen genom ett sugrör och skapa konstverk. Tuva hade just fått penseln i handen när hon snappade upp frökens instruktioner till ett annat barn:
– Och nu blåser du på färgen…

Tuva tittade på fröken, sen på penseln och funderade lite innan hon bestämt satte penseln till läpparna och blåste för liv och lust! Härligt mycket färg hamnade i och runt munnen, att blåsa färg var ju buskul!! När Tuva fick sitt sugrör att blåsa igenom, så blåste hon förvisso i det, men rakt ut i luften medan hon målade med penseln. Ganska snart provade Tuva att krama ur penseln i händerna, och övergick till att måla utan pensel. Åh, vad det är härligt med färg och kladd! Tuva njöt så hon visste inte till sig.
Efter förskolan hann vi bara hem och stoppa i oss lite lunch innan vi for till Datateket på Habiliteringen. Tuva tycker verkligen om att jobba vid datorn, men det är inte världens smalaste sak att styra en muspekare över skärmen. Tuva såg ju och förstod vad som skulle göras i programmet, men sen att få fatt i musen och styra pekaren rätt blev lite för mycket. Tuva kan ju inte sortera intryck som vi andra kan, så hon upptäckte ju tusen saker att kolla på på den lilla stund det tar för ögonen att flytta sig från musen till skärmen. Solen som sken in genom fönstret, våra jackor som hängde vid dörren, pedagogens vattenflaska som stod lite längre bort. Så vi ska få prova en pekskärm nästa gång! Då blir det mer direkt kontakt och respons, Tuva ser precis vad hon ska göra och behöver inte flytta blicken för att hitta musen utan kan klicka direkt på skärmen och se vad som händer där. Låter kanon tycker jag!!

Anton stapplade just i säng, trött men lycklig. Han fick följa med pappa Hasse till badmintonträningen idag! Dom var genomsvettiga båda två när dom kom hem.
Själv har jag tränat lite här hemma i vardagsrummet, Pilates. Antingen så fastnar man för Pilates direkt, eller så tycker man att det är urtöntigt. Jag har fastnat. Men jag kan hålla med om att det ser väldigt töntigt ut när man tränar, alla rörelser utförs sakta och kontrollerat, påminner lite om Yoga. Töntigt eller icke, effektivt är det. Och skönt, det är inte illa att kunna få både avslappning och fysisk träning i samma paket tycker jag!

Gud i himmel vilken jädra dag jag har haft!

Den började ju i och för sig halvhyffsat med att jag vaknade i tid. Efter frukost började det. Jo, det är så här att Anton han har sina morgonrutiner. Först frukost, sen lite TV, sen klä på sig och borsta tänderna och åka till F-klassen. Det är bara det att när han har kommit till mitten på sitt ”titta på TV”, så borde vi redan vara färdiga med tandborstningen! Hans morgonrutiner funkar inte helt friktionsfritt helt enkelt. Det blir samma tjafs varenda morgon när jag säger att det är dags att klä på sig så vi hinner borsta tänderna också.
– Men mamma!!! Jag tänker inte klä på mig nu!!Jag SKA se färdigt på det här programmet!!!
– Det hinner du inte, vännen. Klä på dig nu är du snäll, du kan ju faktiskt titta samtidigt om så är.
– JAG TÄNKER INTE!!!!
– KLÄ PÅ DEJ UNGE!!!!!!

Hrm…ja, nåt sånt. Så fortsätter det tills han masat sig i kläderna, sen får vi borsta tänderna alldeles för slarvigt, kasta oss ut i bilen och slutligen ändå komma för sent till F-klassen.
Så idag ändrade jag lite bryskt på morgonrutinerna. Jag gömde TV-dosan (ja, det är lågt. Men inte lika lågt som Glocalnet!) och upplyste sonen om att TV:n sätts på i samma ögonblick som sista klädesplagget kommer på plats. Och så ska vi borsta tänderna också. Sen TV. Jösses, vilket liv det blev. Men det funkade faktiskt! Vi hade tid att både tjafsa och kolla på TV, och vi kom ändå i tid imorse! Halleluja!

Tuva hade tid på ögonkliniken idag, klockan 11.00. Det är en bra tid, vi hinner ut med hundarna i lugn ro innan det är dags att åka. Hasse hade lite jobb som låg och pockade på uppmärksamhet och med huset för sig själv kunde han arbeta effektivt (jag är expert på att störa diskret, be om hjälp med småsaker vilket är hopplöst för min käre make när han sitter begravd i miljoners rader med krånglig kod när hustrun ropar ideligen och fullkomligt omöjliggör allt koncentrerat arbete). Just när vi skulle åka så passade Tuva på att göra en stor och präktig ”nummer 2” i blöjan…och rullstolen, över kläderna. Ja, helsanering alltså. Rackarns, vi kommer nog blir lite sena. Ja ja, det är inte hela världen.
Efter vägen var det lite vägarbete också. Okej, vi blir lite senare än jag trodde. Väl framme vid sjukhuset var varenda handikapp-ruta upptagen! Och jag kollade alla rutor, runt hela sjukhuset. Smockat!! (Och vi behöver stå på en sån eftersom vi måste kunna öppna bildörren helt och hållet för att få Tuva i och ur bilen.) Nu börjar jag bli lite stressad. Och sur. Vi åkte upp i parkeringshuset med suuuupersmala parkeringsrutor. Där fanns en, en enda liten ruta att stå i. Och den var belägen i en djup vattenpöl! Blöt om skorna, stressad och vid det här laget riktigt förbannad småsprang jag med Tuva i vagnen mot entrén.

På ögonkliniken är man noga med sekretessen, så man måste ta en nummerlapp utanför själva mottagningen och sitta snällt där och vänta på sin tur. Man får inte gå in på eget bevåg. Vi väntade. Och väntade. Och väntade. Efter tio minuter tjöt det äntligen i den där skylten ”nu betjänas” och mitt nummer blinkade glatt på skärmen. Vid det här laget var klockan 11.40.
Vi registrerade oss i receptionen och gick till väntrummet. Och väntade. Och väntade. Och väntade. När klockan blev prick 12.00 provade jag att knacka direkt på dörren till den ortoptist vi skulle besöka. Inget svar. Gick till receptionen och frågade. Ortoptisten hade gått på lunch! Men va faaaan!!!
Tillbaks och vänta igen, för jag har inte åkt 4,5 mil bara för att vända och åka hem igen. Till slut kom hon, ortoptisten, märkbart irriterad för att vi inte var på plats vid avtalad tid. Jag försökte förklara vad som hänt, och tillade att det inte gick att ringa för att meddela att vi var sena (dom har en sån där telefonsvarare där man får lämna nummer så ringer dom upp när dom kan). Tuva fick sin undersökning i alla fall. Den gav väl inte så mycket, läget var oförändrat (vilket alltid är bra förstås).
När vi var klara var klockan 13.00 och Tuva måste ha mat innan jag kunde åka hem och hämta Anton. Till saken hör att Tuva har fått lite svårare att ta emot maten, så det tar en himla tid att mata henne. Klockan 14.00 var hon klar, och avslutade med en härlig Nutrini-kräka på tröja och byxor.
Hem i flygande fläng och hämta sonen (som förresten skulle hem klockan 14, jag sprang över tröskeln till fritids kl 14.45), en snabb sväng förbi här hemma för att lämna av Tuva och byta kläder på Anton och mig, vi skulle ju till ridhuset!

Ridningen gick sådär, det är lite mycket att hålla rätt på och Anton blir frustrerad när jag försöker hjälpa honom. Med jättelånga tyglar hoppade han omkring på en häst som gick lite som den själv hade lust med. När ridläraren uppmanade barnen att ”korta tyglarna” så gav Anton längre tyglar, vilket jag kan förstå. Det är ett knepigt uttryck det där, åt vems håll ska tyglarna egentligen vara kortare? Vid ett tillfälle hotade Anton att släppa både tyglar och stigbyglar, men då blev mamma vass i tonen (mest för att man aldrig får göra så, det är som att släppa både pedalerna och ratten när man kör bil, livsfarligt!) och sonen blev ännu argare.
Men efter lektionens slut klappade Anton om sin häst för dagen (Pandy) och utbrast:
– Men Gud va bra jag är på det här, mamma. Tycker du inte det?!

Gosunge! Bäst är du! Inför nästa vecka tror jag att vi ska sätta upp en låtsashäst här hemma och öva lite på det här med tyglar och styrning i lugn och ro.

Appropå att palla trycket så är mitt förresten inget vidare. Mitt blodtryck alltså. Det uppdagades i söndags när vi var bjudna på mat hos goda vänner. Efter maten satt vi runt bordet och kollade varandras blodtryck med svärfars digitala blodtrycksmätare. Det visade sig att jag hade sämst blodtryck av oss allihop, och då hör jag ändå till de yngre i skaran runt det bordet. 146/100 hade jag. Det är inte bra alls… men vi hade ju precis ätit och jag hade just lagt in en snus. Så jag lånade hem den där blodtrycksmätaren för att kolla i lugna och ro. Jag gjorde precis som det stod, lät det gå en timme efter frukosten, jag drack inget kaffe och tog ingen snus, vilade i 15 minuter innan jag satte på maskinen. Lite bättre blev det ju, men inte bra. Fortfarande högt… 142/95. Men jag lovar att gå till farbror doktorn. Fast just när jag skulle ha tag i farbror doktorn så satt han i möte så jag får ringa imorgon bitti.  Jag lovar. Heders!

Ja, jag vill inte säga att jag stinker för det gör jag verkligen inte. Men jag luktar. Inte alls som jag brukar. Jag har nämligen varit på Ljuskväll hos en väninna. Ett sånt dära home-party ni vet, och på just det här partyt så var det ljus man kunde köpa. Doftljus och doftfria ljus. Åh, jag har så svårt att motstå doftljus. Först fick vi lite visning och information om varför just dom här ljusen var sååå himla bra (och det lät ju faktiskt bra, giftfria ljus som inte blir mer än 65 grader varma, så man bränner sig inte om man råkar få stearin på sig) sen fick vi sniffa på doftprover! Oh, jag var som ett barn i en godisbutik! Det luktade så gott om alltihop!! Efter 5-6 prov-luktningar skulle man lukta på pulverkaffe för att neutralisera näsan så den inte blev yr och förvirrad av alla dofter. När jag hade luktat mig igenom hela sortimentet och extra-luktat på dom jag gillade mest, hade jag luktat så många gånger på pulverkaffet att jag var skakis av kaffesug!

Det är så rackarns dyrt bara, på såna där partyn. Jag hade kunnat köpa säkert 10 underbara dofter, men ljusen (den storlek och modifjang jag ville ha) såldes i 12-pack för 85 kr, så snåljudas klev och sa ”två paket inte mer!”. Så jag fick begränsa mig till två ynka dofter. I och för sig så kan man inte elda så många doftljus åt gången, inte jag i alla fall för då får jag skallebang. Blir yr i näsan helt enkelt.

I förmiddags var jag på ett annat ”godis-ställe”, nämligen Hud & Kroppsboden i Hedemora. Om ni är i stan så måste ni bara gå in där. Där finns så mycket att pyssla om sig själv med! Jag handlade lite (ja lite, det är inte som Rätt Pris direkt) och när vi gick till kassan och betalade så fick Tuva en present av expediten. I en gul, fin påse, inslaget i rosa prassel-papper. Jag tänkte att det var väl nån liten tvål, eller gullig tvättsvamp eller nåt. Tuva blev alldeles chockad och viskade fram ett tyst ”tack tack”, sen höll hon hårt i påsen. Väl ute i bilen var vi båda för nyfikna för att vänta längre, tillsammans rev vi upp det rosa pappret och kollade ner i påsen. Där låg en skinande, vinröd…karbinhake!
Jag blev så förvånad att jag började storskratta, Tuva skrattade hon också, bara för att jag gjorde det. Jamen, det var inte riktigt vad jag förväntade mig att hitta i en presentpåse från ett dagspa faktiskt. En tvål, en liten tvättsvamp, en hårklämma, nagelfil, ja vad som helst som har med kroppen att göra. Men en karbinhake? Det var ju i och för sig reklamtryck på den, men det brukar man väl sätta på sånt som kan förknippas med företaget? När jag tittar på en karbinhake så tänker jag ju inte osökt på ett spa…