Det gäller att palla trycket!

Gud i himmel vilken jädra dag jag har haft!

Den började ju i och för sig halvhyffsat med att jag vaknade i tid. Efter frukost började det. Jo, det är så här att Anton han har sina morgonrutiner. Först frukost, sen lite TV, sen klä på sig och borsta tänderna och åka till F-klassen. Det är bara det att när han har kommit till mitten på sitt ”titta på TV”, så borde vi redan vara färdiga med tandborstningen! Hans morgonrutiner funkar inte helt friktionsfritt helt enkelt. Det blir samma tjafs varenda morgon när jag säger att det är dags att klä på sig så vi hinner borsta tänderna också.
– Men mamma!!! Jag tänker inte klä på mig nu!!Jag SKA se färdigt på det här programmet!!!
– Det hinner du inte, vännen. Klä på dig nu är du snäll, du kan ju faktiskt titta samtidigt om så är.
– JAG TÄNKER INTE!!!!
– KLÄ PÅ DEJ UNGE!!!!!!

Hrm…ja, nåt sånt. Så fortsätter det tills han masat sig i kläderna, sen får vi borsta tänderna alldeles för slarvigt, kasta oss ut i bilen och slutligen ändå komma för sent till F-klassen.
Så idag ändrade jag lite bryskt på morgonrutinerna. Jag gömde TV-dosan (ja, det är lågt. Men inte lika lågt som Glocalnet!) och upplyste sonen om att TV:n sätts på i samma ögonblick som sista klädesplagget kommer på plats. Och så ska vi borsta tänderna också. Sen TV. Jösses, vilket liv det blev. Men det funkade faktiskt! Vi hade tid att både tjafsa och kolla på TV, och vi kom ändå i tid imorse! Halleluja!

Tuva hade tid på ögonkliniken idag, klockan 11.00. Det är en bra tid, vi hinner ut med hundarna i lugn ro innan det är dags att åka. Hasse hade lite jobb som låg och pockade på uppmärksamhet och med huset för sig själv kunde han arbeta effektivt (jag är expert på att störa diskret, be om hjälp med småsaker vilket är hopplöst för min käre make när han sitter begravd i miljoners rader med krånglig kod när hustrun ropar ideligen och fullkomligt omöjliggör allt koncentrerat arbete). Just när vi skulle åka så passade Tuva på att göra en stor och präktig ”nummer 2” i blöjan…och rullstolen, över kläderna. Ja, helsanering alltså. Rackarns, vi kommer nog blir lite sena. Ja ja, det är inte hela världen.
Efter vägen var det lite vägarbete också. Okej, vi blir lite senare än jag trodde. Väl framme vid sjukhuset var varenda handikapp-ruta upptagen! Och jag kollade alla rutor, runt hela sjukhuset. Smockat!! (Och vi behöver stå på en sån eftersom vi måste kunna öppna bildörren helt och hållet för att få Tuva i och ur bilen.) Nu börjar jag bli lite stressad. Och sur. Vi åkte upp i parkeringshuset med suuuupersmala parkeringsrutor. Där fanns en, en enda liten ruta att stå i. Och den var belägen i en djup vattenpöl! Blöt om skorna, stressad och vid det här laget riktigt förbannad småsprang jag med Tuva i vagnen mot entrén.

På ögonkliniken är man noga med sekretessen, så man måste ta en nummerlapp utanför själva mottagningen och sitta snällt där och vänta på sin tur. Man får inte gå in på eget bevåg. Vi väntade. Och väntade. Och väntade. Efter tio minuter tjöt det äntligen i den där skylten ”nu betjänas” och mitt nummer blinkade glatt på skärmen. Vid det här laget var klockan 11.40.
Vi registrerade oss i receptionen och gick till väntrummet. Och väntade. Och väntade. Och väntade. När klockan blev prick 12.00 provade jag att knacka direkt på dörren till den ortoptist vi skulle besöka. Inget svar. Gick till receptionen och frågade. Ortoptisten hade gått på lunch! Men va faaaan!!!
Tillbaks och vänta igen, för jag har inte åkt 4,5 mil bara för att vända och åka hem igen. Till slut kom hon, ortoptisten, märkbart irriterad för att vi inte var på plats vid avtalad tid. Jag försökte förklara vad som hänt, och tillade att det inte gick att ringa för att meddela att vi var sena (dom har en sån där telefonsvarare där man får lämna nummer så ringer dom upp när dom kan). Tuva fick sin undersökning i alla fall. Den gav väl inte så mycket, läget var oförändrat (vilket alltid är bra förstås).
När vi var klara var klockan 13.00 och Tuva måste ha mat innan jag kunde åka hem och hämta Anton. Till saken hör att Tuva har fått lite svårare att ta emot maten, så det tar en himla tid att mata henne. Klockan 14.00 var hon klar, och avslutade med en härlig Nutrini-kräka på tröja och byxor.
Hem i flygande fläng och hämta sonen (som förresten skulle hem klockan 14, jag sprang över tröskeln till fritids kl 14.45), en snabb sväng förbi här hemma för att lämna av Tuva och byta kläder på Anton och mig, vi skulle ju till ridhuset!

Ridningen gick sådär, det är lite mycket att hålla rätt på och Anton blir frustrerad när jag försöker hjälpa honom. Med jättelånga tyglar hoppade han omkring på en häst som gick lite som den själv hade lust med. När ridläraren uppmanade barnen att ”korta tyglarna” så gav Anton längre tyglar, vilket jag kan förstå. Det är ett knepigt uttryck det där, åt vems håll ska tyglarna egentligen vara kortare? Vid ett tillfälle hotade Anton att släppa både tyglar och stigbyglar, men då blev mamma vass i tonen (mest för att man aldrig får göra så, det är som att släppa både pedalerna och ratten när man kör bil, livsfarligt!) och sonen blev ännu argare.
Men efter lektionens slut klappade Anton om sin häst för dagen (Pandy) och utbrast:
– Men Gud va bra jag är på det här, mamma. Tycker du inte det?!

Gosunge! Bäst är du! Inför nästa vecka tror jag att vi ska sätta upp en låtsashäst här hemma och öva lite på det här med tyglar och styrning i lugn och ro.

Appropå att palla trycket så är mitt förresten inget vidare. Mitt blodtryck alltså. Det uppdagades i söndags när vi var bjudna på mat hos goda vänner. Efter maten satt vi runt bordet och kollade varandras blodtryck med svärfars digitala blodtrycksmätare. Det visade sig att jag hade sämst blodtryck av oss allihop, och då hör jag ändå till de yngre i skaran runt det bordet. 146/100 hade jag. Det är inte bra alls… men vi hade ju precis ätit och jag hade just lagt in en snus. Så jag lånade hem den där blodtrycksmätaren för att kolla i lugna och ro. Jag gjorde precis som det stod, lät det gå en timme efter frukosten, jag drack inget kaffe och tog ingen snus, vilade i 15 minuter innan jag satte på maskinen. Lite bättre blev det ju, men inte bra. Fortfarande högt… 142/95. Men jag lovar att gå till farbror doktorn. Fast just när jag skulle ha tag i farbror doktorn så satt han i möte så jag får ringa imorgon bitti.  Jag lovar. Heders!