Fördömda förkylning

Typiskt…den tog om. Förkylningen alltså. Jag kände mig nästan lite bättre igår, så där som om jag skulle ha mått ännu lite bättre idag. Som om den var på väg bort. Men nähä då, så roligt ska vi inte ha det. Idag var huvudvärken tillbaka med besked. Ni vet sån där huvudvärk som kommer från bihålorna, det känns som om där finns tillräckligt med snor för att fylla Globen men ingenting kommer ut när man snyter sig. Sån huvudvärk. Hasse är inte heller ett dugg piggare idag, och då får vi liksom lite ångest båda två för att man vill kunna säga till sin äkta hälft att det är okej om denne vill gå och lägga sig och sova hela dagen. Men det går liksom inte, båda behövs om något ens ska bli halvgjort.
Anton verkar i alla fall ha tagit sig igenom förkylningen helt och hållet, han är på F-klassen om dagarna och leker och lär sig nya saker. Trivs som fisken i vattnet!
Tuva är fortfarande duven, men inte särskilt snorig längre och ingen feber, det är ju bra. Men hon är trött, så himla trött (men här ska då inte sovas!) och så svettas hon bara hon vinkar med ögonfransarna. Fast hon har gjort kraftansträngningar idag vill jag lova, gått flera meter med Rulle (jag fick hålla henne under armarna så hon kunde räta ut kroppen), ålat på sin lekmatta och lagt pussel. Imorgon ska vi hälsa på i hennes nya grupp på förskolan, hon har ju blivit stor dam nu och ska flytta upp en avdelning! Spännande tycker både Tuva och mamma å pappa!

I måndags var det ridning igen, Anton följde med och tittade på. Tuva fick prova att sitta i sadel den här gången, på samma tålmodiga häst som sist, Pandy. Tuva grät nästan hela tiden och klagade på att det gjorde ont än här, än där. Tacka för det, hon är ju stel som en pinne, tänk er då att gränsla en häst, ha vuxna på båda sidor som drar fram benen och rätar på ryggen och säger att man är sååå duktig fast det gör skitont. Fem minuter klarade hon, sen var hon så utmattad att hon kräktes på stackars Pandy. Han fann sig dock i situationen och lommade snällt iväg med Tuva till rampen så hon kunde kliva av, och lät sig sedan belönas med morot.
Tro nu inte att Tuva upplever det här som ren och skär tortyr, för det gör hon inte. Visst är det jobbigt och ansträngande, och det gör ont att töja benen och ryggen, men det är kuuul!! För så fort vi plockar av henne vill hon upp på hästryggen igen. Det var gråt och tandagnisslan hela vägen hem, precis som förra veckan. Hon skulle rida mera!!
Anton tyckte väl att det var lite väl kort ridpass, men gillade att titta på hästarna och vara med och ge Pandy en morot. Det kröp nämligen fram förra veckan, vad min son skulle vilja göra på fritiden. Vi hade ett litet samtal i bilen som pekade i helt annan riktning än vad jag var inställd på.

– Anton, skulle du vilja vara med på nåt i höst? Som du var i våras? Jag tänker på kören, eller gympa, kanske fotboll eller innnebandy, judo eller nåt annat?
– Tjaa…jag vill ju fortsätta på kören förstås. Och sen…jo, jag skulle vilja…om det går alltså…
– Ja?
– Jag skulle också vilja rida. Som Tuva.

Oj, det anande jag faktiskt inte. Nog för att Anton har provat att sitta till häst hemma hos Bojan, men jag trodde inte att han tyckte det var så roligt. Klart grabben ska rida! Det är ju mamsen som är helt inkörd på köns-stereotypiska fritidsintressen. Alla grabbar måste inte spela fotboll eller hockey! Ridning har fått en oförtjänt fjoll-faktor tycker jag. För tänk efter nu, vad som är häftigast och mest macho? Ett gäng grabbar iklädda kilovis med skyddskläder som struttar runt på skridskor efter en gummibit, beväpnade med träpinnar (hockey alltså), eller ett gäng grabbar med knästrumpor och dojjor med piggar under som fjantar runt efter en boll klädd med läderlappar, eller en kis som blott når 116 cm över havet som kan kontrollera en best på över 200 kilo endast med hjälp av sina händer och två läderremmar? Mmm…sug på den karamellen!

Klart grabben ska rida!