Häst!

Tuva har laddat hela helgen, kollat på bilder och pratat. Om hästar, om att rida, om vad man behöver ha på sig. Så var det äntligen dags! Vi klädde på oss och for mot ridskolan. Tuva var jättespänd där i baksätet, det har var spännande! Jag får erkänna att jag faktiskt var lite nervös, tänk om hon skulle avsky det? Jag var fullt beredd att sitta kvar på läktaren med henne medan de andra barnen red, om hon skulle tycka att det var för läskigt att komma nära hästarna. Men när har Tuva nånsin gjort som vi har förväntat oss?
Nä, Tuva hon var eld och lågor när vi väl kom in i ridhuset. Först gick vi in i stallbyggnaden och provade hjälm (men dom var för stora så vi fick köra med cykelhjälm). Där träffade Tuva en pojke som också skulle rida, dom har träffats förut för han simmar efter oss på torsdagarna. Tuva kände igen honom på stört och blev glad, och pojken blev lika glad åt att se Tuva. Sen stegade vi in i ridhuset, upp på läktaren där rampen finns. Tuvas häst var inte riktigt ”färdigklädd” så vi fick vänta lite, men det hade Tuva knappt tid med. Hennes ben fortsatte gå mot rampen fastän jag stannade, här skulle ridas!

Den snälla hästen kom och parkerade vid rampen (ja inte av sig själv förstås, han hade en ledare i änden på tyglarna) så att Tuva kunde klättra upp. Hon red utan sadel, istället spändes en sadelgjord med bara en bygel på runt hästmagen. Bygeln skulle Tuva hålla i, och sen fick vi hjälpa henne hålla balansen (hon hade på sig ett rött bälte med handtag, så vi hade någonstans att grabba tag om det skulle börja kana åt nåt håll). Men bygeln lutade mot Tuva, så hon kunde inte räta upp ryggen ens om hon hade velat. Nu har ju Tuvas sittställning blivit väldigt bakåtlutad på sistone, så att sitta med en bygel som tryckte henne ännu mer bakåt måste ha varit ganska jobbigt. Men hon var lika glad för det! Sjukgymnasten som ledde hästen frågade Tuva om vi skulle sätta lite fart på hästen och gå framåt lite sakta.
– Ja, sa Tuva. Sakta.

Så vi satte fart på hela ekipaget,  Tuva på hästen med en sjukgymnast på ena sidan, jag på den andra, och så en annan sjukgymnast som ledde (den tålmodige och vänlige) Pandy (hästen).
– Oj, sa Tuva när det började röra sig. Oj, oj oj!

När vi kom till kortsidan av ridhuset red vi förbi en spegel. Sjukgymnasten längst fram bromsade Pandy så Tuva skulle få se sig själv i spegeln, och vilken min hon fick! Jag kunde riktigt se hur hon tänkte:
– Men gud, det är ju jag! På en häst! Häftigt!!

Tuva satt där på hästryggen i goda 10 minuter. Men sen blev Pandy kissnödig, och då hukar sig hästar lite med bakdelen, det blev för mycket för Tuva. Huga, vad läskigt det blev att rida helt plötsligt. Hon vände sig mot sjukgymnasten längst fram och sade:
– Tack tack. Tack tack. Tack tack.
– Har du ridit klart för idag? frågade sjukgymnasten.
– Ja. Tack tack.

Vi gick till rampen så Tuva fick kliva av och klappa sin nya kompis lite, det är faktiskt ganska svårt att komma åt när man sitter där på hästryggen. Nästa gång får vi nog ta med en liten morot som hon får ge hästen och tacka för ridpasset.
Hon var så trött efteråt, Tuva. Alla intryck rusade väl runt i huvudet på henne, hästarna, alla människor, ridhuset, stallet. När jag satte henne i bilstolen började underläppen darra.
– Men vad är det, Tuva?
– Mamma. Dum. Rida. Mera.

Sen kom hela syndafloden i form av tårar. Tuva ville rida mera! Väl i bilen kom hon på att det där var ju faktiskt jättekul, hon ville göra det igen! Det hjälpte inte att jag försökte förklara att vi faktiskt ska rida flera gånger, redan om en vecka ska vi dit igen. Men vad är en vecka för nåt? Hon ville rida här och nu!!

På eftermiddagen har hon stolt berättat om sitt äventyr. Om häst, hjälm och Pandy. För grannarna, Hasse, Anton och farfar. Jag har fått bita mig i läppen sen vi kom till ridhuset för att inte börja lipa, jag blir så rörd. Min stora tjej, på hästryggen. Min stora tjej som så stolt kan berätta att hon minsann har ridit på en häst, och haft hjälm på sig. Och hästen heter Pandy. Näe, tametusan, nu gick det inte längre. Nu lipar jag…