Boksläpp!

Sådär ja, nu har jag haft mitt livs första boksläpp. Det var underbart!
Jag hade bara ett litet, slutet boksläpp för folk jag kände. Blotta tanken på ett öppet boksläpp där vem som helst får komma och gå som dom vill skrämde slag på mig! Och så fick jag inte knöka in mer än 100 personer i lokalen, av brandsäkerhetsskäl. Men fullt så många var vi inte heller förstås, nånstans runt 40 tror jag vi landade på.

Jag började förberedelserna redan igår med att baka rulltårtor, Hasse hjälpte mig med chokladkrussidullerna som jag skulle dekorera med (han är ju ändå i grund och botten utbildad konditor!). Bäst som jag stod där och bakade hörde jag att Tuva grät, men mamma (alltså min mamma) gick in och kollade läget så jag kunde fortsätta baka. Plötsligt ropade hon på oss med en sån där röst så man liksom hör att nu jäklar är det bråttom, även om om bara sa ”kom”. Jag släppte allt jag höll i och sprang mot Tuvas rum och krockade nästan med Hasse som också var på väg in dit. Tuva hade snudd på skrämt mormor till tårar och hjärtsnörp på sena kvällskvisten! Tuva har ju ataxi, alltså ofrivilliga skakningar i armarna (ibland också huvudet), men på sistone har hon haft några rejäla episoder där hela kroppen rycks med i skakningarna. Armar, ben och huvud. Det ser i ärlighetens namn skitläskigt ut, men Hasse och jag har ju sett det förr. Vi hade dock glömt upplysa mamma om det, så jag förstår att hon blev rädd!
Det är förkylningen som bråkar med vår lilla fjäril. Snoret sprutar och krafterna är inte riktigt vad som skulle vara om Tuva varit frisk (från förkylningen alltså).

Nåväl, jag bakade mina rulltårtor i alla fall (och det blev ursnygga bakelser på boksläppet idag!!). Imorse klev jag upp tidigt och gjorde snittar till välkomstbubblet och sen vet jag inte vad jag gjorde för tiden bara försvann. Helt plötsligt var klockan över tolv (boksläppet började klockan ett) och vi for iväg i hejdundrande fart mot församlingshemmet för att ställa allt iordning. Vi hann inte riktigt klart innan dom första gästerna kom, så dom fick helt enkelt hjälpa till att duka!!

Ett särskilt tack till Hasses faster Bojan med maken Ragnvald och sonen Isak, som hjälpte oss att ställa iordning och även stannade efteråt och hjälpte till att röja upp. Tack!!
Bojan tog också med sig några vackra skulpturer som ögongodis för gästerna, tack Bojan!
Jag hängde upp alla tavlor jag fått av min svägerska (Nilla) också, dom är jag jättestolt över och visar gärna upp dem!

Själva boksläppet gick superbra, fastän jag var förkyld och var tvungen att snyta mig var 5:e minut. Jag läste tre stycken ur boken, ganska känslosamma sådana, men jag lyckades hålla mig ifrån att gråta. Det lyckades inte gästerna med, jag såg både en och två tårar trilla. Det tar jag som en komplimang!
Lite lustigt var att varje gång jag klirrade med kaffekoppen för att få gästernas uppmärksamhet blev Anton kissnödig! Anton ja, han kom in till mig i köket när jag läst högt ur boken och grät.
– Det var så sorgligt, det du läste mamma. Jag vill inte höra nåt mer sånt sorgligt….
– Nej, nu har jag läst klart. Men det var ju lite sorgligt då när Tuva var så dålig, minns du det?
– Ja…jo…men jag vill inte höra det läsas nåt mer.

Jag lovade att inte läsa nåt mer sorgligt så Anton hörde det. När boksläppet var över kom Anton susande och sa:
– Det var kul med boksläpp, mamma. Det får du göra igen. Men då får du allt skriva en lite roligare bok!

Jag fick blommor av flera gäster, och av mamma och av Hasse. Tack så hemskt mycket, de var alla fullkomligt underbara!! Och ett jättetack till min mamma som tog hand om både Anton och Tuva, så att Hasse kunde hjälpa mig med allt (jag var ju helt fokuserad på allt jag skulle hinna göra och säga och läsa). Tack mamma!!

Så snart vi städat ihop och fått hem alla våra grejor igen satte vi oss i bilen allihop (Hasse, jag, Anton, Tuva och mamma). Alla utom mamma visste vart vi skulle. Mamma har ju fyllt år nyligen, så vi lurade i henne att vi skulle hitta på nåt tok för att fira henne lite! Men det skulle vi ju inte…vi for till Skinnskatteberg för att hämta… Idefix!!

Japp, det är nyaste tillskottet i familjen. Idefix, nio veckor gammal Jack Russel Terrier! Han har varit en hemlis, ända tills idag. Mamma smälte som en smörklick (vem gör inte det, när man får gosa med en oemotståndlig liten hundvalp). Idefix ylade nästan halva vägen hem (skitläskigt att åka bil för första gången) sen toksomnade han i mitt knä. Väl hemma var det dags för nästa chock, nämligen att här redan bodde en hund. En stor en! Som väl är så har Idefix bott ihop med två hundar i Zingos storlek (och så med sin mamma och syskon såklart) så han tog snart mod till sig att fräsa ifrån när Zingo blev för närgången. Dom har kivats hela kvällen, Idefix har följt efter Zingo men så fort Zingo vänt sig om så har det blivit tvärsom. Då har Idefix försökt smita iväg, tätt följd av Zingo. Dom verkar funka jättebra ihop. Idefix har redan hunnit pinka både ute och inne, och blivit hemmastadd nog att käka middag.

Anton och Tuva är alldeles till sig förstås, med en liten valp i huset. Anton har tittat på ”Välkommen valp” – en instruktions-DVD från Svenska Kennel Klubben, för att friska upp minnet om hur det är det här med att ha valp i huset. Vi fick den DVD:n när vi köpte Zingo, den är kanonbra! Och det märks att Anton lyssnat på vad som sagts på den. Han sätter sig ner och låter Idefix komma till honom, och släpper taget när Idefix vill gå iväg. Min stora, förståndiga son!

Nu är vi helt slutkörda, allihop. Anton och Tuva har törnat i säng, mamma och Hasse sitter och halvsover i var sin soffa och hundarna ligger helt utslagna på var sitt håll. Jag tror jag ska följa deras exempel och slappa lite jag med.

Tack för idag!