månadsarkiv: augusti 2008

Trumvirvel, tack!!

Mina damer och herrar…trumvirvel…nu är boken på tryckeriet!

Därifrån och hit

Jag har en fruktansvärd huvudvärk, så det blir inget långt inlägg idag. Vi tar det i korta drag:

12/8 kl.23:45 Går och lägger mig efter sista medicineringen

13/8 kl.03:05 Vaknar. Migrän. Aj.

Sover dåligt, skallen värker.

kl. 05:45 Anton vaknar och vill att jag ska ligga lite i hans säng. Skallen värker fortfarande.

kl. 07:30 Har just lyckats somna trots skallebangen, då Anton blir hungrig och vill ha frukost. Pronto!

kl. 07:45 Vaknar Tuva och vill ha frukost. (I knappen). Huvudet värker inte längre, men jag är trött.

Tänker hela dagen att jag ska gå och lägga mig. Ska bara dammsuga först. Och gå ut med hunden, frisk luft är ju alltid skönt. Sen kom det främmande. Men dom stannar nog inte så länge. Joho, det gjorde dom visst det. Guuud va trött jag är. Och osocial, när jag är trött. Till slut åker dom i alla fall. Tuva är också trött, vi lägger oss lite på soffan vet ja. Oj, klockan är redan 17.00, då ska ju inte Tuva sova. Måste aktivera oss så vi håller oss vakna. Ut och cykla lite med Tuvas cykel. Äta middag. Puh, en timma kvar tills ungarna ska lägga sig. Hur fördriver man en timma? Städar tvättstugan! Får meddelande om att min bok är på tryckeriet, då kan man ju inte sova hur trött man än är, blir ju jätteglad! Nu ligger barnen i sina sängar, Hasse kan ta sista mat/medicinpasset så jag kan sova. Men kan jag sova? Nähä då!! Till på köpet så gör huvudet ont igen, men inte av migrän. Nu har jag ont i skallen för att jag är så jäkla trött plus att jag blev uppjagad för boken. Suck.

Boken beräknas komma varm ur pressarna 25/8, det ni. Lönedag, ni har ingen som helst ursäkt att inte rusa ut och köpa den!!

Aj…huvvet. Måste lägga mig ner. Tjipp!

Hon äter igen!!

Åh halleleluja, Tuva äter igen! Länge, länge har hon inte kunnat stoppa nåt alls i munnen utan att kräkas. Jo, saft och cola har hon kunnat dricka, men hon har inte haft lust att vare sig dricka eller äta. Men se igår gick det! Först lite morotspuré (hemgjord förstås, den där man köper smakar inte det minsta som morot), sen två teskedar fruktpuré till mellis. Idag blev det tre teskedar fil till frukost och två teskedar fruktpuré till lunch. Det är ju alldeles fenomenalt fantastiskt!! Tuva såg till och med ut att tycka att det smakade gott!

Hon provade på nåt läbbigt och spännande igår också, lilla damen. Hon höll i en kräfta! Förvisso en som mist bägge klorna i nån vild sjöbotten-fajt, men ändock en kräfta. Anton var alldeles hispig, han tycker alla kräftor är rätt läbbiga, med eller utan klor. Men Tuva hade helkul, den viftade ju med benen och killades i handen. Efter en stund blev kräftan förbannad och slog med stjärten varpå Tuva brast ut i ett gapskratt som inte var av denna värld, hon skrattade så härligt att det smittade av sig.

– Mamma! Titta. Kräfta. Gööör’an? (Mamma, kolla jag har en kräfta. Men vad gör han?)

Men nu är det vila ifrån kräftfisket i 14 dar, det kan behövas. Hasse var alldeles slut igår när kräftorna var kokade. Själv fick jag nåt städryck och storstädade Tuvas rum, sovrummet och vardagsrummet. Sen gick luften ur mig, som ur en ballong. Pfffft, slut!
Det tröstlösa med såna städryck, som liksom bara räcker till några rum, är att efter bara en dag så har ju all smuts blåst in från de rum som inte blev städade, till de rum som var skinande rena. Med våran planlösning så måste man ta alltihop på en gång om man ska få ett någotsånär synligt resultat. I alla fall alla rum på nedre plan. Så nu ligger här små grushögar och hårtussar på mitt nybonade vardagsrumsgolv…

Och nu till dagens allra roligaste nyhet, Tuva har fått plats i ridgruppen till hösten! Hurra va kul!! Först ska jag gå en hästhanteringskurs så jag vet hur jag ska bete mig med toto-pållen, sen får Tuva börja rida med mig som ledare till hästen. Jag är så spänd att man kan tro att det är jag som ska börja rida. Massor av bilder utlovas i galleriet, förutsatt att Tuva tycker lika mycket om hästar som jag gör, så att hon överhuvutaget vill sätta sig på hästryggen.

Kräftfiske

Japp, så har det då varit premiär för kräftfisket. Fast jag har inte fiskat nåt.
Visst är det mysigt med kräftfiske, att få packa på sig kläder och åka ut till den lilla stugan ute vid vattnet, lägga kräftburarna i vattnet, göra upp en liten eld och grilla korv, prata och mysa i väntan på att få vittja. Men så är det ju det där med myggen. Och kylan. Och fukten som skoningslöst smyger sig innanför kläderna. Tröttheten som verkar oövervinnerlig när det är dags att dra upp burarna på morgonen. Vetskapen om att det inte tar slut bara för att alla burar är tömda. Kräftorna ska fraktas hem, räknas och könsbestämmas för registrering, kokas, svalna av, packas i lådor, frysas in. Sen ska alla kastruller diskas.

Så det är faktiskt inte så tokigt att få ligga hemma på soffan, käka lördagsgodis och glo på nån halvbra film, höra barnen snusa och sova i sina sängar, och sen få krypa ner i sin egen varma, goa säng. Utan mygg och fukt innanför kläderna…

Hasse var ganska mör när de kom hem idag. Men han höll sig vaken, räknade kräftorna och kokade dem innan han for ut igen (det är ju fiske idag också). Anton och hans kompis Dexter var väldans fascinerade av de små krypen som viftade ilsket med klorna i plastbacken. När Hasse for ut för att beta om i kräftburarna fick Anton åka med. De for vid halv sju, Anton kom hem med farfar kvart över elva. Fullkomligt utsjasad! Han var hungrig och ville ha en macka innan han gick till sängs, men han var så trött att han började grina medan jag bredde smörgåsen. När vi gick upp till sängen hann Antons huvud nätt och jämt snudda vid kudden så sov han!

Jag är också lite småtrött får jag väl tillstå. Tuva väckte mig imorse. Klockan 04.50!! Hon hade ont i magen, försökte bajja. Länge, länge kämpade hon innan där blev nåt resultat. Jag blev tvungen att hjälpa henne, för det som ville ut var stenhårt, snustorrt och stort som en pingisboll. När vi var färdiga var Tuva sjöblöt i svett och alldeles iskall, hackade tänder och skakade i hela kroppen. Sådär har vi hållit på mest hela dagen, hon och jag. Lekt lite, klämt ut en pingisboll, lagt oss ner att hämta krafter igen, lekt, klämt ut en pingisboll, vilat. Stackars lilla stumpan, det måste göra så fruktansvärt ont! Har köpt katrinplommonjuice nu, som jag ska ge i knappen. Hoppas det hjälper.

Men nu får jag snart krypa till kojs, ska bara ge Tuva sista målet mat för dagen. Och mumsa i mig en premiärkräfta förstås. Jag har packat alla kräftorna och diskat alla kastrullerna, då är man väl värd att få smaska i sig en kräfta som belöning, och ingen kräfta är så god som årets allra första!

Anti-Anton

Herre min skapare vilket humör min son har haft idag, han måste ha svängt benen över fel sida sängen. Vilket i och för sig är omöjligt, eftersom det är en våningssäng som står emot en vägg. Det finns bara ett ställe man kan svinga benen över…
Arg som ett bi har han då varit i alla fall. Det började illa med att hans bästa kompis inte svarade i telefonen när Anton ringde och ville leka. Det är verkligen ingen bra början på dagen, för då duger det inte med nån annan kompis heller. Jo, han hade ett andra-handsval, men den kompisens telefon fungerade inte. Dom bor dock inte så hiskeligt långt härifrån så vi tog en promenad dit och plingade på dörren. Ute regnade det ihärdigt, men vi kunde inte ta bilen för den hade Hasse (som har jagat får hela dagen). Efter stök och bök med galonkläder så kom vi i alla fall ut på den där promenaden. Men ve och fasa, den kompisen var inte heller hemma!

Nu var Anton riktigt lack kan jag lova, när vi kom hem igen och bylsade av oss kläderna hamnade vi i ett riktigt praktgräl om X-boxen. Anton ville spela, men hade redan förbrukat sin dags-dos av speltid. Gud anåda, vi vrålade så finporslinet skallrade i skåpet! Och så blev vi sams. Bråkade. Blev sams. Ja, så där har vi hållt på hela dagen. Tuvas myshörna har vi inte hunnit sätta upp idag, vi har varit ute mest hela dagen och försökt få Anton på bättre humör. Lite glad blev han i alla fall av att baka (och äta) muffins med kanel & vit choklad. Ännu lite gladare blev han av långpromenaden till apoteket och tillbaka hem igen. Och nästan helt nöjd blev han när han insåg att det faktiskt är lördag (godisdag) imorgon.

Men jag har inte bara bråkat med Anton idag, jag har hunnit annat också. Som att torka spyor till exempel. Zingo var nämligen med Hasse hela dagen, de var ute vid fåren och skulle sätta upp en ny hage åt dem. Mattes lilla älskling såg till att äta både mycket och väl av all härlig fårspillning som låg och doftade i det regnvåta gräset. Sen kom han hem, till mattes nyskurade golv, och spydde upp allt fårbajs igen. Uäärk!!
Men nu verkar hans mage i alla fall vara tom. Hoppas jag.

Myshörnan är invigd!

Oj vilken trött liten tösabit vi har haft idag, men så har hon haft en tuff dag också! Jag väckte henne i arla morgonstund (med Tuvas mått mätt alltså), det vill säga före åtta på morgonen, så att vi skulle vara klara för avfärd klockan nio. Vi skulle till sjukgymnasten, den nya. Hon bär ett väldigt tjusigt namn tycker jag, hon heter Ida. Och har man ett sånt trevligt namn så är man per automatik en väldigt trevlig och kompetent person! En dryg timma jobbade dom, Ida och Tuva, sen var Tuva alldeles färdig. Men lika glad som alltid förstås!

Hårt arbete

När Tuva har varit på habiliteringen så är hon alltid trött hela dagen sen, det tar hårt på krafterna för hon jobbar ju så frenetiskt. När hon dessutom, som imorse, inte riktigt fått sova klart så kan man gå en tuff dag till mötes. Efter lunch var lilla damen dödstrött, men ville inte höra talas om nåt fult ord som börjar på ”s” och slutar på ”ova”. Dessutom hade vi ju besök, min kusin Nicklas och hans flickvän var här, och då kan man ju inte slösa en massa tid på att vila! Vid fem-tiden på eftermiddagen var Tuva i upplösningstillstånd, hon var så trött att hon var rosenrasande, hon gnydde och gormade, sade ajaj om varenda kroppsdel och slog hejvilt omkring sig. Vad göra?! Jag försökte hålla fast henne i min famn, för så illa kan det faktiskt vara i vår vardag, att Tuva helt enkelt måste få hjälp att hålla kroppen stilla så hon kan somna. Men idag funkade det inte, hon blev bara svettigare och argare. Jag gav upp och gick in med henne i hennes rum. Vi plockade lite med leksakerna, men Tuva var för uppskruvad och trött, hon orkade inte koncentrera sig på nånting alls. Hon blev bara arg.

Då slog det mig att vi inte provat våran flyttbara avslappningshörna. När vi gjorde Tuvas rum så köpte vi en vit sänghimmel. Från början ville vi ju göra en vit myshörna i Tuvas rum, där hon kunde slappna av och komma ner i varv. Men det tog liksom slut på hörn… Så då köpte vi den där sänghimmeln och tänkte att vi kunde sätta en krok i taket och sätta upp sänghimmeln när Tuva behövde koppla av lite, bädda med vita filtar och kuddar därinne och mysa till det lite. Men hittills har vi inte ens fått upp kroken i taket!

Idag var det dock hög tid att testa den där avslappningen. Jag pillade upp en krok, häktade fast sänghimmeln och bäddade med kuddar och filtar, allt i vitt. Sen släckte vi i taket, satte på lite avslappningsmusik och tände Tuvas mysnalle (en fluffig vit sak med inbyggda lysdioder som skiftar i färg). Och reaktionen kom direkt! Hon gick från smått obstinat till kavlugn! Vi kröp in i det lilla tält som sänghimmeln bildat, lade oss på kuddarna och bara låg där, en lång stund. Sen vände sig Tuva mot mig, lade sina händer om mitt ansikte och sade:

– Mamma? Mys…

Åh, mamma smälter som en smörklick! Efter ytterligare några minuter började Tuva dra i sin tröja, den skulle promt av. Jag begrep inte riktigt först, men tog av henne tröjan. Sen skulle allt utom blöjan av, jag hajjade fortfarande inte riktigt. Ville hon sova, eller? Men Tuva gjorde sina avsikter klara som korvspad när hon tog mina händer, lade dem på sina ben och återigen sade ”mys”. Hon ville ha massage! Det är jättelängesedan hon ville ha det! Massage av ben och mage får hon ju varje dag, men det är ju mer i sjukgymnastiskt syfte. Mys-massage har hon inte velat ha sen i våras, då vi var på Hästberg (där en av aktiviteterna är massage). Länge länge fick jag sitta där och massera, Tuva visade och talade om vart hon ville bli masserad. Ryggen, kinderna, axlarna, örsnibbarna, fötterna. Det var så underbart mysigt! En hel timma var vi där, i mys-hörnan. Tuva var inte riktigt nöjd, hon ville ligga längre. Men Zingo ville ut, middag skulle lagas och sen måste barnen i säng. Först efter många upprepade löften om mera myshörna imorgon gick Tuva med på att låta mig plocka ner sänghimmeln och ta bort kuddarna. När jag senare lade henne i sängen tittade hon med sina stora, bruna ögon på mig.

– Mamma? Mys. Mojjon. (=Mamma, vi ska mysa mer imorgon)

Tuva och Anton myser i tältet

Tuva och Anton myser i tältet

Snuset

Godmorgon vet ja! Fast för mig är det ju redan förmiddag, eftersom jag vaknade strax efter fem imorse. Jag har fått allvarligt ballhugg på min dygnsklocka. Vi är ju uppe rätt sent inpå nätterna eftersom Tuva ska ha mat och mediciner där runt midnattsstrecket, sen har vi sovit till 8-9 på morgonen nu under sommarlovet. Men nu har jag alltså börjat vakna okristligt tidigt. Jag är fortfarande trött när jag vaknar så där tidigt, men jag kan inte somna om hur jag än beter mig! Ligger där i sängen och vrider mig runt, runt. För jag vill ju inte gå upp och stöka så jag väcker resten av familjen!

Varför vaknar jag då så tidigt? Svaret är enkelt: abstinens. Jag håller nämligen på att lägga av med snuset! General-dosan har varit min kamrat i många herrans år, ända sen 1999 närmare bestämt. Två gånger har jag lyckats sluta helt och hållet, men trillat dit igen. Första återfallet kom av förklarliga skäl när Tuva hamnade på intensiven. Något var jag tvungen att lugna nerverna med, och snus verkade rätt harmlöst. Men jag lyckade alltså sluta igen. Andra återfallet berodde på ren jäkla dumhet, vi (hasse och jag) fick för oss att köpa en dosa i julas. Bara sådär, en liten dosa bara. Men ett tu tre så var vi fast igen.

Så nu ska jag sluta igen. Jag skriver ska, för jag ska verkligen sluta. Inte försöka sluta. Jag ska sluta. Tänkte vara sådär macho och bara lägga av helt tvärt när det var slut i dosan, men det gick ju inte riktigt som jag hade tänkt mig. Igår var jag tvungen att köpa en dosa till, så jag kan trappa ner istället och jag har verkligen trappat ner. Från en dosa om dagen, till två prisar om dagen. (Jag tror en dosa innehåller 20 portioner). Alltså, tobaks-abstinens låter inte så farligt förrän man har upplevt det själv. Igår var jag trött, hela dagen. Inte vanligt slö, utan sjukt trött, sådär så jag höll på att somna om jag inte höll mig i rörelse. Men sen kan det vända på två sekunder, så jag blir fullkomligt speedad och far runt som en liten iller här i huset. Vid lunch, när jag varit helt utan snus i 14 timmar, så började hjärnan bete sig mysko. Jag sluddrade när jag pratade, och det som kom ut ur munnen var inte alls det som jag hade tänkt säga. Jag skulle fråga Tuva om vi skulle hämta mys-filten (vi låg på hennes lekmatta och lyssnade på musik), men istället hoppade det här ur munnen på mig:

– Tänk om lill-pilten skulle få snuva?

(Jag hade tänkt säga: Ska vi hämta mys-filten, Tuva?)

Sådär höll det på, jag sluddrade och pratade goja som den värsta alkis. Det var faktiskt pinsamt, tur att det var lugnt på besöksfronten igår, annars hade jag skämts ögonen ur mig. Det var min kloka man som förslog att jag skulle trappa ner istället för att tvärsluta. Ha en dosa hemma så jag kan ta en snus när jag börjar bli sådär konstig. Vilket tydligen inträffar efter 14 timmar i mitt fall.

Jag tänkte att jag ska vara snusfri när min bok lämnar pressarna, så hejja mig! Hejja, hejja!

Bok på gång!!

Måste bara göra ett litet inlägg om min stundande bok! Den är nu insänd till förlaget och under bearbetning, så leta fram joggingskorna, lägg fram penning-pungen och förbered er för att rusa ut och köpa den så fort den lämnat pressarna! Datum för exakt boksläpp kommer senare. Oh, va spännande!!

Och vet ni, om man trycker en bok i mer än 30 exemplar, så måste förlaget sända ett pliktexemplar till Kungliga Biblioteket i Stockholm och till Lunds universitetsbibliotek, där verken lagras för alltid. Ha ha! Min bok kommer finnas kvar forever and ever för kommande generationer. Hur häftigt är inte det då?!

Det kliar!!

Åh, det kliar så jag håller på att gå upp i atomer! Fast det gör inte så ont som igår, det är ju skönt förstås. Matte och husse pysslar om mig, ger mig (smaskiga) mediciner och tvättar såren. Sen hittar matte på nåt kul med mig, för att jag ligger så snällt när de ska pilla med klorhexidin och salva. Idag lekte vi sök, det är en av mina absoluta favoriter. Jag har en jätterolig leksak som luktar gott, den gömmer matte när jag inte ser, sen får jag lukta mig till den. Tokroligt!

Mindre rolig är ju den här tratten alltså. Inatt, när jag skulle gå upp och dricka lite vatten, så fastnade jag i två kökstolar som jag försökte gå förbi! Den är så svårt att veta hur långt tratten sticker ut på sidorna! Jag har försökt och försökt ta kål på tratten idag, flera gånger. Jag har lyckats tugga ett litet hål i den, och faktiskt så lyckades jag buckla till den rätt så rejält i eftermiddags. Jag tog liksom sats och gjorde ett krumsprång på gräsmattan som jag avslutade med att landa på sidan och liksom glida en bit. Då bucklade sig tratten! Men det såg ju såklart matte, så hon bucklade ut den igen. Rackarns!

Jag förstår ju att den här fåniga tratten har nån slags funktion, annars skulle inte matte och husse trycka på mig den överhuvudtaget, men den sätter liksom käppar i hjulet för de mest dagliga saker. Som att tvätta sig till exempel, det är ju fullkomligt omöjligt att hålla rent kring de kungligare kroppsdelarna när vägen blockeras av en tratt. För att inte nämna att klia sig på baken, det är stört omöjligt! Idag har jag fått vara utan tratten lite då och då, men så fort jag kliat mig så har den åkt på igen. Jag försöker verkligen koncentrera mig på att inte klia, men idag somnade jag en stund utan tratt och kliade mig visst i sömnen, för jag vaknade av att matte sa att nu åker tratten på igen. Suck!

Ja ja, jag får försöka stå ut.  Voff voff!

Livet i en tratt

Åh fy vad det suger att vara hund ibland. Det började för några dagar sedan, med att det kliade under örat. Sen började det klia på halsen, på kinden, ja lite överallt. Fukteksem sa matte. Ja, ja vad gör väl det. Fast igår kliade det nåt alldeles hemskt. Matte och husse brottade ner mig på golvet och trodde visst att de skulle få raka bort lite päls, dom mumlade nåt om att det skulle sluta klia då, om dom fick raka och tvätta. Men då gjorde faktiskt eksemen så ont att jag var tvungen att be matte å husse lägga ner alla planer på att raka mig. Det sved så jag höll på att bli elak på dem, och det vill jag ju inte!

Så idag åkte vi till hund-doktorn. Han skulle fixa kliet. Han klämde och kände lite, gav mig godis (mums!), sen kom där en jätterar sköterska och gav mig mera godis, och ett litet stick i låret. Sen blev jag sååå skönt trött. Jag liksom försvann in i dimman där på golvet och somnade. Underbart. I sömnen hörde jag minsann att dom rakade mig, och jag försökte klia mig men tassarna sov ju dom också. Sen stack det till i låret igen, och så blev det svårt att sova. Jag började bli pigg igen, fast jag hade gärna sovit lite till. Sen fick vi åka hem igen, jag får ha en sån där löjlig plasttratt på mig. Så jag inte ska klia på eksemen. Men dom kliar ju som tusan!! Jag håller på att bli galen!

Igår när husse satte på mig tratten tyckte jag att det var skoj, jag trodde ju det var en lek. Att jag skulle ta mig ur tratten. Men se det gick ju inte alls! Den ska visst sitta där ett tag. Tack och lov tar mamma av den när vi ska ut och gå, annars skulle jag sjunka genom jorden om vi träffade på nån snygg tik. Det är rätt pinigt utan tratten ändå, jag ser ut som en skabbräv. Det impar inge vidare på donnorna…

Doktorn sa i alla fall att med medicin och tratt så kommer de här fula eksemen läka ut vad det lider, det låter ju lite tröstande. Fast vet ni, det fina med att vara lite sjuk och ömklig, det är att matte och husse tycker så synd om mej så dom skämmer bort mig lite. Idag fick jag en hel skinkskiva, bara  genom att höja ögonbrynen lite sådära sorgligt. Hehe, kanske inte är så dumt att vara sjukling ändå!

Zingo - iförd tratt