Jag tror att min son har blivit utbytt. Det måste ha skett nattetid. Nåt troll tog min goa lilla lintott och lämnade ett fullfjädrat monster däruppe i våningssängen.
Monstret har ingen som helst hörsel, eller så är den ytterst selektiv för monstret reagerar bara på ord som ””Nintendo”, ”godis” och ”pannkaka”. Alla andra ord väcker monstrets vrede, vilket får till följd att monstret sparkar och slår hejvilt omkring sig, räcker ut tungan och gör fula miner eller ger ifrån sig ett första klassens skräckfilms-skrik av modellen ”blondin”, högt och outhärdligt pipigt. Vi har försökt att nå fram till monstret, prata med det och försöka utröna vart tusan vår linblonda solstråle blev av, men monstret ger ingen respons på milt tilltal om det inte inkluderar något av orden jag nämnde innan. Situationen är hopplös!
Om man ämnar yttra ordet ”nej” i monstrets närvaro så sker det med ett säkerhetsavstånd på minst en meter i den händelse att monstret börjar veva omkring sig.
Nej men allvarligt, blir alla 6-åringar så här? Griniga, sura, smått elaka, döva för alla frekvenser av föräldraröster, lättretliga, kraftiga humörssvängningar? Jag skulle tippa på att svaret är ”ja” (vilket för övrigt är ett ord som kan få monstret vänligt sinnat), men det känns himla tröstlöst att det här är något helt normalt. En trots-fas, som heter duga. Varför ska det vara så himla lätt att ge råd till andra vilsna föräldrar (vilket jag gjort många, många gånger i mitt yrke som förskollärare), men så fullkomligt omöjligt att finna råd själv? Men det är väl så, att åt sina egna barn är man bara förälder.
Just nu ligger mitt linblonda lilla monster i alla fall och sover, alldeles slut av kvällens bråk. Jag låg en stund hos honom när han lyssnade på musiksaga, han kröp nära och lade täcket om oss båda. I ett trollslag försvann allt skrikande och alla hårda ord som flugit genom köket under kvällen. Åh, vad jag älskar dej, trollunge!