Tadaa!! Är det inte vackert?! Det är vårt pepparkakshus!
Anton valde designen, vi frångick det traditionella lite i år, hihi.

I lördags var det storbak här hemma, jag hade gjort egen deg (den blev helt perfekt!) och Anton hade bjudit hit två kompisar att baka tillsammans med. Egentligen hade jag inte alls ork att baka något pepparkakshus, jag har legat hemma förkyld sedan i torsdags. Hur trist som helst! Jag blir så vansinnigt rastlös när jag är sjuk! Det riktigt kryper i kroppen av tristess, men jag orkar liksom inte göra något. För varje aktivitet har jag varit tvungen att lägga mig ner en stund. Men, ett löfte är ett löfte och jag lovade i måndags att vi skulle baka pepparkakshus när det blev lördag. Så, det var bara att riva fram pepparkaksformar, kavlar, mmf (ja, fåglarna och grisarna är gjorda i mmf, mycket mer lättarbetat än marsipan när 9-åringar ska kreera) och bjuda in barnen i köket.
- Men alltså, vart är själva huset? frågade sonen när han kom in i köket.
- Det ska vi ju baka nu! svarade jag glatt och pekade på den enorma pepparkaksdegen.
- Nej, men alltså…du får baka huset. Vi gör djuren.

Jahapp… Det var bara att sätta igång det. Tid tog det, men sent omsider hade jag lyckats knåpa ihop ett pepparkakshus à la Angry Birds efter den bild Anton sett på nätet! Vi blev tvärnöjda!

Just nu sitter Tuva och jag å hänger i soffan, vi är helt slut och fullkomligt färdiga båda två. Hasse tog med mig och Tuva till Lekterapin på Falu Lasarett idag, för att träffa ett gäng av spelarna från LIF!
Vi är ju inbitna Leksingar här hemma, och Hasse hade fått nys om att LIF skulle komma till Lekterapin just idag. Det var inte tänkt att jag skulle följa med, jag är fortfarande hemma och är sjukskriven men ett erbjudande om något annat än hemmets fyra väggar att glo på en stund var alltför lockande. Jag hängde med!
Det blev lite fel för Tuva till en början, när vi parkerade utanför sjukhuset blev hon ledsen och grät stora tårar och ville inte riktigt tro på oss när vi lovade att vi inte skulle träffa någon läkare. Väl framme på Lekterapin var det väldigt mycket folk, både barn och föräldrar, blandat med Leksands-spelare. Tuva har ju aldrig sett en hockeyspelare utan utrustning förut, så hon kopplade inte riktigt vilka grabbarna i blå tröjor var. Det blev för många intryck för lilla Fjärilen, hon började tokgrina och ville åka hem, genast! Vi fick gå ut i korridoren ett slag, prata lite och lugna ner Tuva en stund. När hon samlat sig ville hon stå alldeles utanför dörren och bara titta in. Så vi stod där och kollade en stund. Massor av glada barn och glada hockeyspelare, Leksandströjor överallt. När vi stod därute i korridoren kom en av spelarna ut och ställde sig en bit ifrån oss och bara stod där en stund. Tuva blev nyfiken och hejade, varpå han kom och satte sig på huk intill Tuva. Mattias Timander. Han var jättefin mot Tuva, jag vet inte om han gjorde allting medvetet men han gjorde allting precis RÄTT! Du gjorde Tuvas dag, Mattias!

Eftersom det var så många intryck att ta in var Tuva inte särskilt kommunikativ rent verbalt, vilket kan stressa många vuxna. Förvisso en naturlig reaktion, vi vill ha respons på våra handlingar för att veta hur vi ska bete oss. Men Tuva gav inte så väldigt mycket respons, annat än att hon tog Mattias i handen. Och han bara satt där, lugn som en filbunke och tog det i Tuvas takt. Hans tålamod gav resultat, snart nog började Tuva småprata och Mattias satt kvar. Båda hans fötter måste ha somnat, det gjorde i alla fall mina där jag satt på huk på Tuvas andra sida, men han satt kvar. Och sen var det Mattias som gällde för hela slanten! Nu kunde Tuva våga sig på att rulla in på Lekterapin och kolla läget lite, när Timander brutit isen. Vi fick med oss flaggor, tatueringar, pins och posters att ta med hem. Och nya autografer på barnens tröjor, förstås!
Gissa hur nöjd Tuva var när alla spelarna klämde ner sig i soffan för ett foto med Fjärilen i centrum?! Ännu roligare blev det när alla barnen som var där klämde ner sig med spelarna i soffan för gruppfoto.
Så, det var värt att tömma alla krafterna på den där resan. Tack LIF, det var ett väldigt uppskattat besök som betydde otroligt mycket för barnen!

Anton blev också nöjd, trots att han gick i skolan och inte kunde följa med. Han skickade med oss en hälsning i alla fall.
- Om Hanses är där, så hälsa honom att han är världens bästa målvakt!!

Och Hanses var där, vi framförde hälsningen och fick med oss ett helt lass LIF-prylar till Anton.
- Vi skulle hälsa så mycket till dig från Hanses, han tyckte att det var synd att du inte kunde följa med.
- Va?! Säkert?! Hälsade han tillbaka? Wow!

Det får nog bli en tripp till Tegera Arena med barnen snart….

När snön lyser med sin frånvaro får man försöka ordna med julkänslan bäst det går. Vi satte vår enda julskiva i cd-spelaren, rev fram alla pepparkaksformar vi kunde hitta och skapade loss! Det doftar fullkomligt himmelskt här hemma just nu!

Anton, Linus och Tuva  bakar för glatta livet!

Många pepparkakor blev det!

Efter att ha kavlat en stund övergick Tuva till att suga på kavlen istället. Mums!!

Det är Tuviska för Globen, det. Boolee!!
Redan i torsdags började hon ledsna på att vänta, lördag verkade liksom ligga så himla långt bort… Eftersom hon börjat smårossla har hon ju inte heller fått gå på några aktiviteter den här veckan eftersom det med största säkerhet hade satt stopp för resan till Globen. Men det blev lördag till slut i alla fall, trots att Tuva började tvivla på att det någonsin skulle bli lördag, hihi. Det första hon sa när hon slog upp sina bruna ögon var förstås…
- Boolee!
- Jajamensan, idag ska du till Globen!

Det är tur att flickebarnet har öron, ty annars hade smilet gått ihop i nacken varpå halva huvudet skulle ha trillat av! Medan Tuva fick frukost packade jag hennes väska, medan den lilla Fjärilen konstant manade mig att packa lite fortare.
- Öta, ötaaa!!!

Vi mötte Linda vid tågstationen och stannade för att vinka av dem. Det var en spänd och förväntansfull Tuva som för första gången fick åka lift upp på tåget för att påbörja sin allra första tågresa. Jag beundrar Linda stort för att hon ville göra den här resan med Tuva. Tåg, tunnelbana och Globenbesök, sen tunnelbana och tåg igen. Lite stressigt blev det vid T-banan när det blev kö till hissarna (det var nåt alldeles gröndjävulskt med folk ute och reste igår) men de hann i alla fall i tid till showen. Och de hann med tåget hem igen. Tuva hade fått en peng med sig av farfar att köpa nåt gott för och något minne från shoppen, men det hann de tyvärr inte. Tuva hängde inte läpp för det, när jag mötte dem vid tåget i Hedemora igår kväll sken hon som en stor sol!
- Hej älskling! Har du haft roligt?
- JAA!!! Boolee, boolee, HÄTTA!! Loolit, loolit. Tåaj!! (Globen, hästar, roligt, tåg.)

Hon log och skrattade hela vägen hem och bubblade om så mycket att jag inte hann förstå hälften. Men summan av kardemumman förstod jag. Tuva hade haft hur roligt som helst!

Anton åkte på utflykt åt andra hållet i vårt avlånga land. Han och Hasse for på hockey i Leksand! Det var trötta, men nöjda barn som slappade i soffan igår kväll och berättade vad de varit med om, hihi.
Själv for jag till Kupolen, solokvist som jag var, för att införskaffa lite julklappar. Vad tänkte jag på? Lönen kom i fredags, julen nalkas. Kupolen var smockfull med folk!! Jag hittade i alla fall några klappar till Tuva och några tröjor till Anton (pojken växer som ogräs, så de kan inte vänta ända till jul, han fick dem direkt när han kom hem). Jag kikade lite på julpynt, ljusslingor, stjärnor och gardiner men tänkte att jag har ju sånt hemma så några sådana attiraljer inhandlades inte. Väl hemma rev jag fram jullådorna från förrådet och skulle sätta igång att julpynta…

Efter att ha grävt långt om länge i lådorna började minnet så smått återvända…jag storrensade i jullådorna förra året när julen var över. Slängde allt som var trasig och i dåligt skick. Som till exempel ljusstakarna, ljusslingorna som inte fungerade och julgardinerna som efter många år tappat formen och krympt så pass att de inte gick att sy om mera (jag har kortat av dem varje år eftersom de krympt i tvätten). Så här står jag, det är första advent och jag har inte just något pynt att sätta upp. Jo, fönstren på framsidan ser lite juliga ut ty jag hittade två stjärnor på fot som fungerade och därmed klarade sig undan förra säsongens storstädning. Anton har fått upp sina hängande julstjärnor i fönstret också. That’s it. Ljusslingan vi har ute lyser bara fläckvis, så den får vi ta och riva ner.
Ser ut som om jag måste ge mig ut i julhandeln en gång till och införskaffa lite julpynt. Hugaligen, hemska tanke. Önska mig lycka till…

Hela förra veckan gick i stort sett åt till att ha ont i både huvudet och magen, så någon inspiration till att sätta sig och blogga fanns inte alls. Tuvas hjärtmedicin höll på att ta slut och när jag förra fredagseftermiddagen skulle ta receptet med mig ner till apoteket för att beställa mer gjorde jag den fasansfulla upptäckten att vi inte hade något recept kvar. Det var slut och jag hade helt missat att beställa ett nytt!!
Det kanske inte låter som någon stor sak, men att få tag i en läkare på barnkliniken som kan skriva ut ett nytt recept är inte helt lätt. På måndagar har de ingen telefontid alls, så jag lämnade ett meddelande i internettjänsten Mina Vårdkontakter och hoppades på snabbt svar (och passade på att skriva AKUT med stora bokstäver i texten). Sen satte jag igång med att telefontrakassera apotekets kundtjänst för att kolla om något recept kom in. På tisdagen kom ett recept in på datorn och jag kunde beställa medicinen och bad apotekaren att skriva AKUT med stora bokstäver på beställningen, vilket hon gjorde. Därmed inte sagt att det gick fort att få fram medicinen… På onsdagen susade jag in strax innan stängning, helt övertygad om att medicinen skulle ha kommit. Tuva hade nämligen bara två doser kvar hemma, av en medicin som hon ska ha tre doser av per dag… Ingen medicin hade kommit, och nu brände paniken i bröstet och tårarna bakom ögonlocken. Men apotekaren tipsade om att det fanns samma typ av medicin (men i annan dos och inte avsedd att ges i sond) av fabrikstillverkad typ som kanske kunde fungera som ersättare tills Tuvas medicin anlände, det kunde nämligen ta upp till fem dagar att få fram den. Fem dagar helt utan hjärtmedicin luktar ambulansfärd lång väg, så i torsdags satte jag igång att jaga läkare igen. Jag hade tur och fick tag på Tuvas läkare snabbt, och han skrev ut medicinen.
Jag blev så lättad att huvudet höll på att explodera. Lugnad fortsatte jag jobba (jag var på jobbet när jag fick tag på läkaren). Jag hade varit duktig och överfört alla bilder från jobbets digitalkamera till en mapp på datorn. Över 300 stycken, det började bli trångt på minneskortet. Glad i hågen satte jag det nu tömda minneskortet i kameran, nu var den redo att knäppa nya, fräscha bilder. Sen öppnade jag mappen dit jag fört över alla bilderna, eftersom jag skulle skriva ut ett helt gäng av dem…och upptäckte att mappen var lika tom som minneskortet. Jag hade lyckats radera ALLA bilderna! Permanent!!
Hettan steg i ansiktet, jag skämdes så jag höll på att dö och migränen kom som ett brev på posten. Pangtjoff!

Jaja, det var ingen som blev arg på mig. Men å andra sidan har jag svårt att föreställa mig att någon av dem blev särskilt glad heller…klantarsle! Jag tog min migrän och min skam, gick hem och kröp ner under täcket. Bilderna var för evigt borta, men huvudvärken kunde jag ju åtminstone mota en aning med medikamenter..

Sen var allting frid och fröjd över helgen. Mamma och pappa kom upp, superdundermysigt! Älskar er!!
Nästa huvudvärk kom inte förrän idag när Linda ringde mig på jobbet och bad om råd. Det var totalstopp i knappen. Det gick varken att spruta in eller dra ut något överhuvudtaget. Toppen! Boven i dramat var medicinen Tuva fick i väntan på den beställda varianten.  Tuvas hjärtmedicin specialtillverkas, det är pulver i små kapslar som vi sedan öppnar och blandar pulvret med vatten. Ersättningsmedicinen är tänkt att sväljas hel. Den löste inte upp sig i vatten, utan föll sönder i små små kulor. Och en knapp på magen är inte tänkt att kunna släppa igenom ett helt gäng små kulor…kulorna kilade ihop sig till ett jättestopp. Skit också!!
Det enda råd jag kunde ge var att fortsätta försöka att omväxlande trycka i och dra tillbaka vätska för att lösa stoppet. Långt om länge släppte det! Idag är den ”riktiga” medicinen hämtad. Puh!!

Kommande vecka ska Fjärilen ta det väääldigt lugnt, för hon har nämligen börjat hosta och slemma så smått. Vi hoppas kunna mota Olle i grind, för det är ju äventyr på gång! I lördags bokade vi nämligen in en resa som Tuva och Linda ska göra kommande helg. De ska åka och titta på Stockholm International Horseshow!!!

Wow, vilken underbar helg vi har haft! Den började i och för sig lite halvstressigt på fredagen, jag hade bokat klipptid till båda barnen och planerat att göra lite ärenden efteråt. Jag behövde införskaffa en planeringskalender till jobbet, köpa hundmat, leta reflexband (till jobbet) och kika ut en bra Fars Dags-present till Hasse. Själva klippningen gick bra, över förväntan med tanke på att barnens ordinarie frisör var borta på semester så en alldeles ny förmåga fick äran att sköta friserandet. Hon har förvisso träffat barnen förut, men aldrig klippt dem. Anton är ingen konst att frisera, men Tuva kräver att man är frisör för sin sax, så att säga. Men Marion på Hårologi City klarade det med bravur! Tuva blev urtjusig i håret och fick som avslutning två flätor (hur Marion lyckades få till flätor i det relativt korta håret samtidigt som Tuva krängde av och an i rullstolen är för mig ett mysterium) som färgades lila. Gissa hur nöjd Tuva var?
Anton har ända sedan vi började gå till frisör varit väldigt bestämd med sin frisyr, inget kort och rufsigt, utan helst bara det yttersta på topparna. Jag har tjatat, jag har bönat och bett honom om att prova en lite kortare klippning (hans hår växer ju så fort att han börjar se ovårdad ut efter bara några veckor) men näe. I fredags frågade Marion hur han ville bli klippt varpå sonen svarade:
- Jag vill ha det som jag brukar ha det.
- Men jag har aldrig klippt dig förut, du kanske kan förklara hur du menar?

Anton beskrev den önskade frisyren och satt bestämd som en liten direktör i stolen.
- Hm…vet du, jag föreslår att vi klipper det lite kortare på sidorna och i nacken, sen sparar vi lite längre uppepå som du kan rufsa till eller ha det platt. Så kan du variera lite. Vad sägs?
- Låter bra. Kör på det.

Yes, äntligen! Han blev helt underbart snygg i den korta, pojkiga frisyren. Avslutningsvis snoffsade Marion till håret och sprayade en röd tuppkam. Sonen blev tvärnöjd. Synd bara att det är så in i bängen jäkla dyrt att gå till frisören. 440 riksdaler per barn, det ni!

Mina ärenden blev det inte så mycket med. När frisyrerna var i ordning var vi trötta, hungriga och jag var så pinknödig när vi kom till bilen att jag såg guldfiskar för mitt inre öga. Någon planeringskalender eller reflexband bidde det inte. Icke heller någon present, eftersom Hasse i sista stund bestämde sig för att det skulle vara trevligt att följa med in till Hedemora (från början var det tänkt att han skulle stanna kvar hemma). Hundmaten fixade jag dock, sen styrde vi kosan hemåt för att laga mat till våra inkommande gäster. Vi har haft besök av bästaste brorsan i sällskap med flickvän och bara haft det bra, helgen lång. God mat med ett glas gott vin (tack Annika, det var finfint), jättegod choklad (tack brorsan, det var RIKTIG choklad det!) gott sällskap och många glada skratt.
Det känns som om vi har tankat en massa må-bra-energi som borde räcka hela veckan, minst.

Helgens enda fadäs står jag för. Det är Fars dag idag. Och jag har inte ringt till pappa. Inte för att jag glömde bort, utan för att jag tappade kollen på klockan. När jag tänkte ringa insåg jag att han gått och lagt sig för länge sedan! Och att bli väckt mitt i skönhetssömnen kan man väl få slippa, åtminstone på Fars dag? Men du vet väl att jag älskar dig, pappa? Och att jag tycker att du är den bästa pappa jag någonsin kunnat få? För det är du!

Puh, här sitter jag i soffan med mitt stora huvud och pustar ut efter en heldag i Uppsala. Ja, alltså mitt huvud är väl inte större än vanligt men det känns helt enormt… Jag fick ett migränanfall idag som kuvades med medikamenter, men kvar blir en luddig, avtrubbad värk och känslan av att mitt huvud är stort och tungt som en medicinboll och en nacke som känns som en konstruktion av svajig ståltråd. Ungefär som en sån där liten figur man kan klistra fast på instrumentpanelen i bilen, ni vet! Och så när man kör bilen så svajar figurens huvud omkring lite lealöst.

Maken och jag styrde kosan mot Uppsala i förmiddags, vi for väl omkring elva-snåret. Kl 14.30 hade vi tid på avdelningen för Klinisk Genetik och tänkte att eftersom vi åkte i så god tid skulle vi hinna med att käka lunch innan besöket. Jo, eller hur….
Som dom får vi är knappade vi in adressen i Hasses GPS och tänkte att den skulle lotsa oss till målet, Rudbecklaboratoriet i Uppsala, alldeles bredvid Akademiska sjukhuset. Det gick ju alldeles lysande, tills vi kom till Uppsala. GPS:en talade och vi gjorde lydigt som den sade, trots att den avvek från skyltarna mot sjukhuset…
Jag blir alltid nervös av större städer, tycker de känns opersonliga och allmänt förvirrande. Att åka bil i främmande, större städer är hemskt. Ingen aning om vart man ska, hur långt åt skogen det barkar om man råkar ta fel väl och livrädd för att bli påkörd av någon annan stressad bilist eller råka bumpa till nån stackars cyklist. Lägg då till en GPS som tydligen inte har den blekaste aning om var Rudbecklaboratoriet ligger, men som håller god min och pratar på i alla fall. När vi befann oss mitt inne i centrum började vi ana att vi var ute på villovägar. Sjukhus är sällan placerade alldeles intill större shoppingstråk… Till råga på allt dök det upp skyltar om förbud mot dubbdäck, när vi befann oss i mittenfilen på en trefilig väg, omringade av lastbilar och bussar.
Spänningshuvudvärken som legat och ruvat i bakhuvudet på mig hela dagen klev fram och bytte om till migrän-kostymen. Plopp, sa det i huvudet! Medicin hade jag i bilen, men inget att svälja ner den med. Munnen var torr som en öken av stress, trots att det inte var jag som körde.

Nåväl, när vi svängt fel ett antal gånger, hittat Akademiska sjukhuset och sedan Rudbecklaboratoriet var det ju det lilla abret med att hitta en parkering. Det blev ganska klart för oss varför så många Uppsala-bor väljer att ta cykeln…det dräller inte precis av parkeringsplatser i Uppsala…
Långt om länge blev en ruta ledig, som vi knep fortare än kvickt. Utsvultna och båda två med sprängande huvudvärk lommade vi in i rätt byggnad och köpte oss av det lilla som den fjuttiga kafeterian hade att bjuda på. En svampig skinkmacka och en kopp kaffe. Bättre än inget.

Mötet gick i alla fall kanonbra. Vi fick träffa en läkare som är specialist på mitokondriella sjukdomar, för att prata om Tuvas sjukdom, hur den uppkommit hos just Tuva och eventuell återupprepningsrisk om vi skulle bli gravida igen. Det blev ett låångt samtal, men Dr Dahl var utomordentligt duktig på att förklara så att man förstod (mitokondriella sjukdomar är helt sjukt invecklade att förstå sig på, så jag tänker inte ens försöka förklara vad som sades på mötet).

Nu ska jag ta mitt enorma huvud och försöka välta ner det i soffan utan att nacken går av, hihi. Pussåkramheladan!!

Häpp! Så var hela höstlovet förbi, svisch!
Tja, jag har ju inte märkt så mycket av själva lovet eftersom jag har jobbat…men Anton och Tuva har ju varit lediga! Tuva tycker att det här med lov och ledighet är fullkomligt överflödigt, hon skulle helst vilja att skola, simning och ridning varade varje vecka året runt. Fast jag tror att den här veckan kom alldeles lägligt för henne, hon har varit trött och slö så en veckas vila var på sin plats.
Anton, däremot, har njutit av ledigheten. Bara vara hemma och ha det bra! Under veckan har han inte gjort något särskilt, varit hemma och haft det gott bara. Förra helgen var ju kalas för hela slanten och den här helgen har vi lagt alla måsten på hyllan och ägnat oss åt varandra och våra nära och kära. Smutstvätt och dammråttor har fått härja fritt! Det kommer väl ikapp mig nu i början av kommande vecka…

Idag har vi varit ute hos svärföräldrarna och försökt knäppa lite höstbilder på barnen. Skomakarens barn, ni vet… Det gäller för fotografer också. Fotografens barn är hopplösa att fotografera. Vi for ut till svärföräldrarna för att de inte har hunnit kratta upp sina löv ännu, så där är sceneriet helt perfekt för höstbilder! Redan när vi började kratta ihop löven till en hög (som ungarna skulle ligga i sen) började sonen tjura. Han vill gärna regissera. Allt. Hela tiden. Och blir det inte precis som han vill kan han bli surare än en citron inlagd i ättika.
Så när alla löv var på plats i den fluffiga bädden var det mungiporna rakt ner… Eftersom vi kom igång ganska så sent på dagen var vi tvungna att skynda oss lite med fotograferandet, innan ljuset blev för dåligt. När det är lite bråttom tenderar Anton att bli sur och tvär fortare än om vi har gott om tid på oss. Lägg till detta en golden retriever som får fullständigt glädjefnatt av alla härliga löv, som far omkring som ett yrt troll helt utan kontroll på vare sig hastighet, riktning eller eventuella hinder i vägen (så som rullstolar, fotoutrustning och barn). Där har ni receptet för totalt kaos!

Fast…eftersom det råkade vara en helt fenomenal fotograf som plåtade så tror jag nog att det blev rätt fina bilder ändå!
Imorgon är det åter till vardagen som gäller, så nu ska jag passa på att turbonjuta av sluttampen på helgen!

Jag blev sådär lite entusiastisk idag…kände mig lite pysslig och bestämde mig för att testa göra Cake Pops! För den oinvigde är Cake Pops precis vad det låter att vara. Kaka på pinne. Som Lollipop. Fast med kaka. Jag har sett otaliga varianter när jag surfat runt på diverse bakbloggar och receptet var ju löjligt enkelt. Ett paket kakor med fyllning, typ Ballerina eller Oreos, mixa till smulor och blanda med 50 gram färskost (philadelphia, tex). Forma bollar, sätt dem på spett och doppa i smält choklad. Sen är det bara att garnera efter fantasin. Och min fantasi är det ju som bekant inget fel på, i synnerhet inte när det gäller att baka. Jag tänkte göra Pops med Halloween-tema! Döskallar, mumier, läskiga fingrar och små spöken med lakan av mmf. För cake pops är ju såååå enkelt. Jo jävlar du.

Mixa kakorna var inga problem, jag gjorde en sats av Ballerina Kladdkaka och en sats Singoalla Blåbär. När färskosten var i blev det busenkelt att forma små bollar. Smälta choklad kan jag också. Ungefär här började det gå utför. Den vita chokladen till mina döskallar och mumier klumpade sig, den ljusa chokladen rann som vatten och ville inte stelna. Och som grädde på moset blev bollarna så tunga när de var doppade i choklad att de allihop kanade ner för spettet… Och mitt vita lakan av mmf blev liksom spiken i kistan för den stackars boll som fortfarande stolt satt kvar i toppen av sitt spett. Skit. Jag gör härmed officiellt slut med allt vad blockchoklad heter, det går ju inte att jobba med. Nästa gång jag ska baka får jag investera i lite såndära non-temp… Men de kanske smakar okej ändå? Näe. Mina pops var så sliskigt söta att tungan krullade ihop sig i munnen och gömde sig i gommen… Vilken flopp.
Det blev Cake Flops…helt enkelt.

Vad är motsatsen till en flopp då? En flipp, kanske?
Veckans flipp har nog Anton haft. Hans helg, och början på höstlovet, har varit helt kanon. Halloween-disco i fredags, födelsedags-disco igår och idag: hans allra första judo-träning!! Sonen har långt om länge frågat om han kan få prova judo, men tyvärr har klubben haft vattenskada i lokalen och all verksamhet har legat nere. Men nu är den alltså äntligen igång igen!
Antons grupp (barn 8-12)var liten men naggande god, 3 pojkar. Klubben satsar på ganska tajta åldergrupper istället för att klämma ihop alla barn 6-13 år i samma grupp. Så det finns en grupp för 6-7 år, en för 8-12 och en för 13-16. Eftersom Hedemora inte har någon egen judoklubb längre kan det nog komma lite tillskott därifrån också, så grupperna växer antagligen vartefter terminen går. Men just idag var de alltså tre tappra kämpar, som hade tokroligt tillsammans. Anton var eld och lågor när vi kom hem igen och längtar redan efter nästa söndag.
Jag kan inte förneka att det kliade lite i fingrarna efter att få prova själv…Jag har aldrig tränat judo förut, men ju-jutsu och kickboxning har jag tränat så helt grön är jag inte i kampsportsvärlden. I och för sig har jag inte tränat på…låt oss säga ”väldigt länge” (om jag skriver hur länge sedan det var kommer jag känna mig snudd på förhistorisk) så jag räknar mig själv som fullkomlig nybörjare.

Näe, nu ska vi mysa till det med en kopp te här i TV-soffan! Flipp på er!

På måndag är det Halloween, hörni! Fast…eftersom det inte är en särskilt etablerad tradition här i vårt avlånga land får man nog räkna med att det kan knacka på dörren från och med ikväll och en hel vecka framåt och där utanför finna ett gäng bus-eller-godis-sugna barn! Vi har haft en påhälsning ikväll. Jag kunde inte motstå att busa lite med dem, så jag drog på mig en monstermask innan jag öppnade. Tre töser var där, utklädda till tjusiga häxor! Den ena häxan backade när jag öppnade dörren och skrattade lite nervöst när hon såg masken, men jag tror inte att jag skrämde dem till några bestående men.
Den officiella dagen för ”bus-eller-godis” är förresten på måndag. Om nån undrade. Alltid 31 oktober.

Ikväll var Anton på månadens andra halloween-disco. Förra veckan var han ju liemannen, men den här veckan var det dags för paradnumret; zombien!! Hasses rara syster kom hit och sminkade Anton, och Antons kompis Hugo lånade ut zombiekläderna han hade på sig på förra discot. Utstyrseln och sminket blev helt perfekt. Faktiskt så perfekt att sonen kammade hem första pris i kvällens tävling ”bästa utklädnad”!
Det var en nöjd liten gosse jag hämtade hem efter partajets slut. Men illamående…han hade druckit så mycket läsk att hans zombie-vita ansikte var snudd på grönt av illamående när vi kom hem…

Tuva då? Hon var trött som få idag, somnade kvart över åtta! Jag vet inte än om det är bra eller dåligt…å ena sidan kan det ju bara vara så att hon är trött och kommer sova hela natten. Å andra sidan kan det lika gärna innebära att hon vaknar om ungefär 30 minuter och håller låda fram till småtimmarna… Jag hoppas på alternativ nummer ett!
Själv är jag också ganska mör, måhända är Tuva och jag trötta av samma anledning? Vi var nämligen och vaccinerade oss igår, mot säsongsinfluensan. Jag började känna mig mosig och matt redan igår och har varit trött som tusan hela dagen. Fast jag vet ju att det går över, så det är bara att bita ihop. Hellre lite trött några dagar än dyngsjuk i influensan!
Tuva tyckte inte att jag spelade riktigt rent när vi for till vårdcentralen för att ta sprutan. Jag frågade nämligen bara om hon ville ta en sväng med bilen, vilket hon gärna ville, förstås. Men…när det gick upp för henne vart vi parkerat någonstans anade hon ugglor i mossen.
- Mamma? Hem. Nu!
- Näe, vi ska in här förstår du.
- Nej. Hem. Nu!

Sköterskan fick onda ögat och krokodiltårar, och så fort sticket var över siktade Tuva på dörren.
- Tack. Klart. Hejdå. snörvlade hon fram mellan snyftningarna.

Lilla gumman, om jag bara kunde förklara för dig varför jag utsätter dig för de där sprutorna… Influensan skulle med all säkerhet betyda sjukhusvistelse. I bästa fall på barnkliniken, i värsta fall på intensiven… Men jag kan inte förklara, så jag får nöja mig med att trösta dig och tala om hur otroligt modig du är!

Måndag igen, då. Vi börjar komma in i vår nya lunk, hela familjen börjar hitta in i vårt nya mönster. Jag trivs superbra på jobbet, börjar känna att allting (som jag faktiskt var rädd att jag glömt) börjar komma tillbaka. Pedagogen i mig har bara slumrat, inte försvunnit.
Mina kollegor och jag kom idag att tala om min anställningsintervju, ett samtal som fick oss alla tre att kvida av skratt eftersom deras version och min var så långt ifrån varandra att det inte kunde vara annat än komiskt!
Hur jag upplevde det har jag ju skrivit, att jag mer eller mindre kände mig som ett lallande pucko utan koll på nånting. Särskilt när det kom till så ( i en stressad situation) svåra ord som ”barnsyn”.
Kollegorna, å andra sidan, hade fått berättat för sig att jag var helt rätt person för tjänsten och att jag hade sååå braaa barnsyn!! Haha, vi skrattade så tårarna sprutade!! Jag var visst ingen lallande idiot i alla fall. Men det var väldigt roligt att höra båda sidor av samma händelse, tänk så olika man kan uppleva en och samma situation!

Och min barnsyn är det inget fel på. Jag ser varje barn som en kompetent liten människa, med alla möjligheter framför sig. Utmaningen för mig som pedagog ligger i att erbjuda utmaningar, uppmuntra varje barn att tro på sig själv och sin egen förmåga, och häftigast av allt är att få vara med när utmaningar övervinns. När ett nytt ord upptäcks och uttalas, första gången den envisa pärlan hamnar på tråden, första gången barnet själv klarar av att dra upp dragkedjan, när bokstäver och siffror erövras… allt, från litet till stort. Det är grymt!!

Tuva fann sig ju tillrätta med den nya situationen direkt, att få ha Linda ännu fler timmar i veckan var inget som Fjärilen hade minsta lilla invändning emot! Nu rullar alla rutiner på också; ridning, simning, skola, simning igen och så skola. Något varje dag! Hennes envisa hosta har varit väldigt beskedlig idag och vi håller tummarna för att det är kortisonet som utövar magi i trötta luftvägar.
I fredags var Tuva ryyysligt avundsjuk på sin bror…han gick nämligen på disco. Det bestämdes lite hastigt och lustigt, planen var nämligen att han skulle gå på disco nästa fredag…men så visade det sig att det var disco i fredags. Också.
Själv jobbade jag och kom hem strax efter fyra.
- Hej mamma! Du, H kommer och hämtar mig tjugo över fem, vi ska på disco. Han ska vara zombie och jag liemannen!

Shit. Knappt en timme på mig att få maten på bordet och sonen färdig för disco. Lägg till en dotter som passar på att göra nr 2 som heter duga, mitt i matlagningen. Resultatet blev en väääldigt hastigt ihopsvängd Biff Stroganoff vilken serverades kl kvart över fem medan Antons skjuts satt vid köksbordet och väntade… Herrejösses!
Nåväl, jag fick iväg pojken i alla fall, och skickade med honom en peng som räckte både till inträde och en hel del gotta. Men…jag lade den i fel ficka. Det fanns nämligen både ”vanliga” fickor och sidofickor på byxorna. Jag tänkte att eftersom hans dräkt är lång är det smartast att stoppa sedeln i sidofickan, som sitter längre ner. Jag lade den där och talade om för Anton vart jag lagt den. Han glömde lyssna.. Väl framme och i kön, hittade inte Anton sedeln utan trodde att jag glömt stoppa den i hans ficka… Åh, vad jag fick ont i magen när han berättade det. Jag kände hur jag skulle ha känt, om jag var nio år, på disco. Fullt med barn både framför mig och bakom mig i kön…och så har morsan inte stoppat ner några pengar!! PINSAMT!!!
Nioåriga Ida hade förmodligen känt sig så förödmjukad att hon börjat lipa….

Som väl var hade Anton schyssta kompisar som lånade honom pengar. Både till inträde och gotta. Puh!
Han hade en toppenrolig kväll och jag fick hämta hem en svettig, rosig och glad liten lieman på kvällen. Nästa fredag är det dags igen. Då ska Anton vara zombie. Med sår i ansiktet och allt. Jag börjar redan känna pressen över hans sminkning…önska mig lycka till!