Isvindar och varmkorv

Fy tusan vad kallt det har blåst idag! Det var väl uthärdligt under dagen, men kvällspromenaden med hunden var en pina! Vinden kröp in i varenda liten glipa och kylde ända in i benmärgen.
Vi trotsade vädergudarna idag, struntade i isvindarna och drog iväg för lite skridskoåkning/fyrhjulingsrace/permosladdning på sjön! Tja, drog och drog… Den som lever med ett multihandikappat barn som dessutom sondmatas vet att det sällan är att ”bara dra iväg”. Det är ett smärre företag. Det ska planeras, packas och på med en jäkla massa kläder. Tuva kan ju inte röra sig för att hålla värmen, så det gäller att packa på henne kläder anpassade för ett besök i Arktis! Varma brallor, linne, kofta, termobyxor, fleecetröja, ullstrumpor, åkpåse, tjock vinterjacka, halsduk, mössa, fingervantar, elvärmda tumvantar. Och en filt.
Ett aber så här års är sondmaten. Det är svårt, för att inte säga snudd på omöjligt att sondmata utomhus om temperaturen kryper under +5 och det finns minsta tillstymmelse till vindpust. Slangarna fryser på nolltid och blir stenhårda. Så jag fick ”klä på” väskan med Tuvas sondmat också! Jag virade in den flera varv i en tjock filt och när jag skulle bära den från bilen till viken där vi skulle fika, gjorde jag det med filten hårt tryckt mot bröstet. Och kopplingen (slangen som man sätter i Tuvas knapp, där kopplar man sedan fast sondmatningsslangen) lade jag innanför mina egna tröjor för att hålla den varm. Jag fick vara snabb som en vessla när jag kopplade ihop alltihop, och sedan stå stilla och hålla filten om väskan och se till att slangen var helt inbäddad i filt under hela matningen. Det tar minimum 30 minuter att mata Tuva, svärfar har aldrig sett mig stå stilla så länge förut, haha. Men det gick, kors i taket!

Tack vare den nyinförskaffade bilen blev i alla fall bilresan en fröjd! Bara att köra in Tuva, på med bältet och iväg. När vi sedan ska hem igen är det bara att starta bensinvärmaren 30 minuter innan avfärd så har Tuva en varm bil att åka hem i. Jag har inte riktigt smält det än, men jag ÄLSKAR det! Och det gör Tuva också! Vi hade en helt underbar (om än ruskigt kall) dag där på isen med farmor, farfar och Hasses farbror! Det åktes långfärdsskridskor, fyrhjuling, spark och självklart permobil! Med så mycket yta och inget i vägen kunde Tuva ratta själv. Mest runt, runt, men vad gör väl det?!

Underbar dag på isen

Hunden var väl den enda som inte uppskattade utflykten. Det ligger ju ingen som helst snö på isen, vilket Zingo tyckte var skitläskigt! Han stod vid strandkanten och skällde som en galning för att få oss att kliva av det där läskigt, halkiga, svarta som vi glatt knallade omkring på. Först när vi tog fram grillkorven trevade han sig ut på isen, nån kunde ju tappa en bit eller två!
När alla var mätta och glada, frusna om kinder och händer men varma i hjärtat vände vi stegen mot bilen igen. Då skulle Zingo plötsligt gå med oss. Eller nästan på oss. Vi hade slagit en stor filt om Tuva och den hängde ner lite baktill över handtagen så det bildades en liten ”koja” ovanför bakdäcken och DÄR skulle Zingo promt tassa. Farligt nära däcken, men det kvittade. Där i ”kojan” behövde han ju inte se så mycket av det läskiga och inte heller se hur långt det var kvar att gå. Jag fick köra sakta och spikrakt (det är inte lätt med permobil) för att inte mosa hans framtassar. Allt medan jag skrattade så jag hoppade, det såg ju hysteriskt roligt ut. Måttet var rågat när hunden bestämde sig för att kojan inte var säker nog, bättre att försöka stoppa in huvudet helt under själva permobilen (det får inte plats ett hundhuvud där). Föreställ er synen när han försöker förflytta sig krypandes medan han försöker stoppa huvudet under permon! Ha ha ha!!! Det är min stora, modiga best, det!