Som vilken storasyster som helst

Om du, liksom jag, har haft ynnesten att växa upp med ett syskon så vet du vad det innebär. På gott och ont, förstås. Ingen kan retas, störa vid helt fel tillfälle eller driva dig till vansinne som ett syskon. Och ingen kan ge dig samma glädje, samma underbara känsla av att vara betydelsefull, ge så mycket kärlek som ett syskon kan. Ni delar en samhörighet som inte liknar något annat, som ingen kan nå eller påverka.
Jag har en storebror. Han var föremål för en hel del attacker från min sida under vår uppväxt; jag retades, sprang in i hans rum när han hade kompisar där, övade på min blockflöjt så hans öron närapå blödde. Och nog vill jag minnas att vi tufsat till varandra ett par gånger också?
Och han var min trygghet. Min idol. Min brorsa var helt enkelt det ballaste, underbaraste, snällaste och mest omtänksamma som någonsin gått i ett par skor. I vuxen ålder kan jag bara konstatera att han fortfarande är allt det.
Därför kändes det underbart när vi gav Anton ett syskon, en Tuva. Även om det inte riktigt blev den syskonrelation vi sett framför oss när vi låg där på BB med vår nyfödda tösabit i famnen, så blev den ändå precis som vilken syskonrelation som helst. De har retats, kivats, skrikit åt varandra men också kramats, lekt, haft fredagsmys i soffan. Som alla andra syskon. Jag minns en gång när Anton var en smula irriterad på sin lillasyster som hängde efter honom som ett plåster. Han fick nog och började snöra på sig skorna för att ”gå ut och få vara ifred nån gång” när Tuva tog sats med rullstolen och körde rakt in med sin fotplatta i storebrors smalben. Anton vrålade rakt ut:
– Aaaaaj!!! Gud, vad du är IRRITERANDE!!!

Ett smärtsamt ögonblick för min son, men ett underbart ögonblick för mig som mamma. Småsyskon i rullstol klarar minsann av sitt jobb att driva större syskon till vansinne lika bra som alla ”normalstörda” småsyskon!

Under Lovisas spädbarnstid var jag lite orolig för hur hennes relation till Tuva skulle bli. Tuva har under det senaste året blivit drastiskt sämre och förutsättningarna för den där syskonrelationen har försämrats i takt med att Tuvas kropp blivit stelare, svagare, tröttare och att hennes tal och teckenförmåga helt försvunnit. Men hon är ju fortfarande samma Tuva där inuti, trots att det blivit väldigt svårt att förmedla det. Vi ser fortfarande pliret i ögonen, glädjen, buset. Skulle Lovisa kunna se det också? Eller skulle storasyster bli förbisprungen i jakt på vildare lekar och kompisar som kan kommunicera med ord?
Idag undrar jag varför jag ens oroade mig!

För i Lovisas ögon är Tuva som vilken storasyster som helst. En storasyster som man kan retas med, störa vid helt fel tillfälle och driva till vansinne, men också en storasyster att umgås med, leka med, beundra och älska. Lovisa är så medveten om att Tuva inte kan komma till leken, utan att leken måste komma till Tuva om det ska bli någon lek överhuvudtaget. När Lovisa stökar med alla mina matlådor i plast ser hon alltid till att skyffla upp ett gäng lådor i knät på Tuva i rullstolen, när vi läser en bok ser hon till att peta in en bok under händerna på Tuva också. Och förra helgen, när vi löste Melodikrysset, reagerade hon på ett sätt som fick hela mitt hjärta att ömma. Hon stannade upp mitt i sin lek när hon hörde musiken på radion, ropade högt ”TUUUVVVAAA” och rusade fram till sin syster, tog båda hennes händer i sina och bjöd upp till dans.
Är det en liten tår jag skymtar i din ögonvrå, kära Läsare? Skäms inte för det, jag bölar som en gris här på min sida skärmen!

IMG_2598

Varje dag gör Lovisa dylika saker, som får mig att inse att för henne är Tuva bara hennes storasyster. Inte sjuk, inte klen eller handikappad. Bara Storasyster.

Som idag, till exemepel! Då bjöds storasyster på prima kaviarsoppa som lillasyster tillagat i sin gummistövel och ömt serverade med en orange plastsked.

 

IMG_2672

 

8 reaktion på “Som vilken storasyster som helst

  1. agneta

    Det är inte bara en liten tår i ögonvrån. Båda ögonen svämmar över totalt. Kram

  2. Annika

    Oj, tårarna svämmade över! Fantastisk läsning! Så glad att du börjat skriva igen!!!

  3. Annelie

    Fantastiska kärleksfulla bilder. Spännande läsning.
    Godjul . gått nytt år.

  4. Karoline

    Vi känner inte varann. Men jag har läst din blogg sen första gången ni var med på tv 4. Ni tog mitt hjärta med storm.
    Och nej, ingen liten tår, det blev fulgrin;)

  5. Caroline

    Men visst var det en tår ;)

    Syskonkärlek är det finaste.

    Här är det också syskonkiv. Efter att de små studsat runt och gastat ganska högt hördes irreterade ”UUUUUUT från mitt rum!” igår inne från Melvins rum! Ingen lydde, förstås.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *