Efter en flygtur, många skratt och en hel pöl med tårar av tacksamhet var det dags att ta sig till transferbussen. Hjälpsamma guider från vårt hotell välkomnade oss och visade oss till rätt buss. Där mötte vi…busschauffören. En kort, tunnhårig och stressad grekisk man. Jag vet inte om det nåt spännande på TV:n just denna afton eller om han bara var trött och ville avsluta sitt pass så han fick komma hem till sängen. Med en ruskig fart och mer eller mindre helt utan försiktighet hävde han in bagaget i lastutrymmet och så bar det iväg på en riktigt berg- och dalbaneresa. Och tyvärr menar jag inte det i positiv bemärkelse, han körde som en biltjyv! Plattan i mattan, pjäxan i pannrummet, störst går först! Vi höll i oss för glatta livet, ett av barnen på bussen blev så åksjuk att det resulterade i en plaskig kräka och busschauffören fick mer än en gång stampa på bromspedalen för att undvika att krocka med andra fordon. Hastighetsbegränsningar tror jag inte han förstod att läsa, eller så struntade han blankt i vad som stod på skyltarna.

Vi tog oss i alla fall till hotellet helskinnade… Där möttes vi av ännu fler trevliga och glada guider, fick våra nyckelkort och kunde styra kosan mot våra rum. Det var mörkt ute, kolsvart faktiskt, och den belysta poolen lyste som norrsken och hälsade oss välkomna. Trötta men glada letade vi oss fram till vårt rum och kröp ner i sängarna.

Måndagen var ingen vanlig dag, det var nämligen någons födelsedag!! Tuva fyllde 8 år!
Det blev födelsedagssång och grattis dagen lång, och självklart present vid uppvaknandet och sedan igen vid frukosten! Nya solbrillor och en tvådelad baddräkt med långa armar. Glad som en lärka var hon, Fjärilen, fast inte riktigt nöjd. Än. Hon hade varken tid eller lust att vänta på oss medan vi käkade frukost; hon ville till poolen. Helst nyss!

Mycket badande blev det. Vi gick i princip mellan matsalen, poolen och solstolarna hela dagarna och vi älskade det! Frukost, lunch och middag serverades i bufféform i restaurangen, där fanns nåt för alla. Blev man hungrig mellan måltiderna gick man till snackbaren som serverade lättare mat, både varm och kall. Där blev grabbarna (Anton, Hugo, Isak och Dennis) frekventa besökare. Minst en pita gyros om dagen!
Läsk, glass, popcorn och slush hämtades i obegränsad mängd i poolbaren (för vuxna fanns även drinkar och öl). Där trivdes pojkarna så bra att det proklamerade ett av borden som sitt eget. Där satt de varje dag när de njöt av förfriskningarna. En dag hade en familj satt sig vid just det bordet när Dennis och Hugo kom, men de gick helt sonika och hämtade en varsin stol och slog sig ner i sällskapet, haha!

Anton var nog mest i poolen, jag är förvånad att han inte blev rynkig som ett russin. Med jämna mellanrum kom han upp för att få sig något till livs och bli insmord med ett nytt lager solkräm, sen bar det ner i poolen igen. Han har bra pigment, eller så är jag en jäkel på att smöra in honom med solskydd, för han brände sig inte. Jo, en antydan till bränna kom under ögonen men då var jag rask där med ännu mer solkräm. Jag var strykande nära att bränna axlar och rygg men klarade mig. Det gjorde inte Hasse. Han spenderade hela första dagen i poolen med barnen, endast axlarna stack upp. Och blev ordentligt svedda. Det var solkräm + t-shirt som gällde resten av veckan.

Alldeles jämte hotellet låg det nybyggda vattenlandet som vi spanat in redan när vi bokade resan. Det var vi ju tvungna att utforska!
Jag, som är lite harig av mig, gick med Anton till barn-delen av vattenlandet och agerade glad semesterfotograf medan Anton åkte i rutschkanorna. De i sällskapet med starkare nerver gick till de större attraktionerna från vilka vi hörde glädjeblandade ångestskrik redan innan vi kommit in på området. Tuva och Hasse tog en stillsam tur i vattenbanan som lugnt gick runt hela området, åh som hon njöt!
Sen…var det min tur. Jag vet inte riktigt hur det gick till, antagligen var det min mun som glappade innan hjärnan hann tänka klart, för på något sätt lyckades jag lova att prova de större attraktionerna. Kolsvarta rutschkanor som gick fort och runt runt, den jättestora och läskiga tratten. Dom klarade jag med ett milt ”aaaah”. Sen var det dags för…Väggen. Åh herre min get, hur kunde jag vara så stursk när jag travade uppför alla trapporna med min stora badring? Det var ju skithögt, rent ut sagt! Och själva rutschkanan sluttade i vad som verkade vara en rent hälsofarlig vinkel, rakt ner, för att sedan ändra riktning och stiga uppåt omöjligt snabbt för att skicka upp åkaren på ”Väggen”. Alldeles för högt upp vände man (precis när man tänkte ”shit, nu åker jag över kanten och landar på gatan utanför”) och for iväg mot bassängen som utgjorde attraktionens slutstation.

Men men, jag var ju redan uppe. Kunde inte banga nu, det vore för pinsamt att asa ner den där stora ringen igen och trängas med alla som var på väg upp. Jag slog mig ner, bad en tyst bön och åkte iväg. Och skrek i dödsångest hela vägen ner! Knappt halvvägs kändes det som om vinkeln skulle bli för snäv, ringen skulle tippa runt och hamna på min rygg medan jag själv kanade vidare på mage. Naturligtvis tippade jag inte, men känslan var hiskelig. Fast det var roligt också. Tyvärr var det dåligt med luft i min ring, så när åkturen skulle börja gå uppför igen slog jag igenom och fick mig en smäll i rumpan som fortplantade sig hela vägen upp till nacken. Jag får erkänna att jag blev lite rädd, men det blev inga bestående skador. Förutom att jag var avskräckt från ett åk till, då.

Jag trivdes nog bäst i hotellpoolen…

Jaaa, jag vet. Det är evigheter och en vecka sedan jag skrev nåt sist… Men, den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge, vet ni!

Jag har haft en ganska långvarig skrivkramp. Vill ju liksom inte blogga om jag inte har något att skriva, då blir det mer som ett ”hej hej, hallå dagboken” och det är bara trist att läsa. Då låter jag helt enkelt bli att skriva. Vi har haft full huggning hela sommaren här hemma, med badrumsbygge och assistentjakt. Men förra veckan…då släppte vi precis allt och gjorde något som kändes både skitläskigt och alldeles, alldeles underbart. Vi packade ihop prylar och ungar och åkte till Rhodos!!

Det var ett spontant beslut. Ja, alltså det fattades ju redan i november när vi bokade resan. Hasse hade just pratat med Antons gudföräldrar som bokat en två veckor lång semesterresa till soliga Rhodos i augusti. Jag kom hem från ett möte och hann inte mer än säga ”hej” innan Hasse frågade ”Ska vi dra till Rhodos i augusti?”. ”Visst” svarade jag, bara sådär. Och så bokade vi resan. Bara sådär. Fast vi tog bara en vecka. Varken nerverna eller plånboken stod pall för en två veckor lång vistelse.

Så sedan november har jag pendlat upp och ner. Livrädd. Euforisk. Nervös. Lycklig.
Vi har blivit modigare att resa med Tuva, men det här var ju något helt i hästväg. Lämna landet. Dra till Grekland. Tänk om hon blev sjuk, så vi inte kunde ta oss iväg. Eller ännu värre, tänk om hon blev sjuk (alltså riktigt, riktigt sjuk) på Rhodos? Tankarna snurrade. Veckorna innan avresa var värst. Så, bara några dagar innan det var dags, släppte det. Om man hänger upp hela livet på alla jäkla ”tänk om” skulle man ju sitta inlåst i huset med skyddsdräkt och gasmask hela livet. Näe, fånga dagen. Carpe Diem!

Förra söndagen bar det av. Efter en hel veckas packande, kollande av packningen och en å annan dubbelkoll. Allt var med.
Världens bästa granne körde oss till Dala Airport i Romme där vi sammanstrålade med resten av gänget. Jo, för innan allt var klart var vi ett sällskap på 16 personer! Hasse, jag och ungarna, svägerskan (Nilla) med sambo (Anders) och dennes son (Hugo), sambons mamma (Karin) och hennes sambo (nu börjar det bli rörigt) Antons gudföräldrar (Kristin och Patrick) och deras tre barn(Isak, Niklas och Dennis), och så Hasses föräldrar (Gunnar och Britt-Louise). Puh!

När vi bokade resan hörde vi oss för om det fanns någon form av specialsele för handikappade att ha på planet. Tuva har ingen vidare styrsel i kroppen och behöver stöd för bålen för att inte tippa omkull. Niklas, som också är handikappad, behövde ett likadant. Det fanns det, men det var av yttersta vikt att vi noga bokade rätt storlek så att bältena kunde monteras innan vi kom ombord på planet. Då skulle allt klart!
Vi kom till flygplatsen i god tid, incheckningen på den lilla, lilla flygplatsen tog ingen tid alls och våra tre resväskor gled snabbt iväg på transportbandet. Vi tog våra fyra aptunga handbagage (sondmat för en hel vecka väger bly) och gick till väntsalen för att sammanstråla med alla andra. När det blev dags att borda planet fick vi och Kristins familj gå ombord först, eftersom familjer med handikappade i sällskapet måste på för alla andra. Väl ombord upptäckte vi att det inte alls fanns några specialbälten monterade. Smått kaos uppstod när bältena väl kom fram, för ingen visste hur de skulle monteras. Tuvas bälte hamnade halvtaskigt på plats, det krånglade så mycket att Kristin och Patrick inte iddes krångla med Niklas bälte. Det visade sig att han satt bekvämt ändå, skönt.
Tuva, däremot, satt som en påse nötter i sin sele. Jag bad om kuddar att bulla upp bakom ryggen så hon slapp halvligga hela resan, vi fick fyra stycken ytte-pytte-små flygplanskuddar som inte gjorde någon skillnad alls. Hon satt fortfarande illa. När maten skulle serveras var det dags för alla som skulle ha mat, att fälla ner sitt brickbord. Tuva grinade illa och sjönk ner ännu längre i sin stol. Flygvärdinnan hade nämligen spänt Tuvas bälte över brickbordet för passageraren som satt bakom. Världsklass. Suck, nåväl passageraren och jag krånglade långt om länge innan jag gav upp helt och kopplade loss Tuva. Det gick inte på annat sätt.

Själva flygresan gick kanon! Anton darrade som ett asplöv när vi lyfte, och kramade min hand tills den blev blå. Sen blev han lugn som en filbunke. Tuva såg bara ut som en fågelholk när det killade till i magen. Och sen var vi i luften. Jag var så lättad. Och så lycklig. Självklart började jag böla. Som en gris.
Flygvärdinnorna började rulla ut vagnen med dryck och snacks.
– Får det vara något att dricka? frågade de vänligt.
– Öl. Pliiit! svarade Tuva glatt.

Näe, hon fick varken öl eller sprit. Taskigt va?
Maten var i alla fall kanongod, en glad överraskning och en liten distraktion från den långa resan (ja, fyra timmar är skitlångt om man är barn). Tuva roade sig med att bläddra i TaxFree katalogen och när middagen serverades spetsade hon min färsbiff med bläckpennan hon fått låna att rita med. Vips så kontrollerade hon hela min matbricka och fick ett hysteriskt skratt-anfall när jag försökte fånga brickan och rädda läsken samtidigt som jag skulle lirka loss biffen från pennan, haha!
Tiden gick fort och så plötsligt var vi där. På Rhodos. I paradiset. Vår familj och Kristins fick gå av sist, men då blev vi också hämtade med specialtransport, superbekvämt! Medan vi stod på trappan utanför flyget och väntade på vår transport kände vi värmen slå emot kinden. Den salta doften av hav. Och jag började böla. Igen.
Vi var verkligen där. Vi tog oss iväg. Tacksamheten jag kände går inte att beskriva i ord. Bara i tårar, lika varma som luften utanför planet, som tyst och stilla fann sin väg ned för mina kinder och landade i Tuvas hår. Jag kunde knappt tro att vi var där, var tvungen att hålla Fjärilen tätt, tätt intill mig och känna hennes andetag mot min bröstkorg för att kunna tro att det var verklighet. Älskade barn, som jag velat ge dig det här. Ge hela vår familj det här minnet. Och nu var vi där…  Fasen, nu grinar jag ju igen…

Jag får fortsätta imorgon, nu måste lipsillen snyta näsan!

Jag har haft lite svårt att sova nu när jag är gräsänka, eftersom det är för tyst här hemma om natten. Igår åkte Tuva och jag å hämtade hem Zingo från farmor och farfar, i hopp om att hans snarkande skulle göra det lättare att sova. Men i natt hade min sömnbrist helt andra anledningar…

Tuva har gurglat som en perkulator hela natten. Inte så pass att jag behövt ta upp henne i soffan, men tillräckligt för att jag inte skulle kunna sova. När hon gurglade låg jag på helspänn och väntade på kräk-ljud och när hon slutade gurgla var jag vid hennes säng snabbare än blixten för att kolla att hon fortfarande andades.

Sommarassistenten Elin har haft ett tufft pass idag, men hon skötte sig jättebra. Jag kunde gå och slumra medan hon tog över och fångade kräkorna. Det enda Tuva fått i sig idag är vatten och det kommer hela tiden på retur… Hon är trött och less, men fyrar ändå av ett leende lite nu och då. Starka, finaste lilla du!

Själv sitter jag och ber att det är magsjuka och inte förkylning. Magsjuka går ju över på nåt dygn, medan en förkylning kan hålla Fjärilen i ett järngrepp ända in i september/oktober…

Men solen visar sig i alla fall från sin bästa sida idag. Alltid något.

Tuvas rosa period är över, tror jag. Det är en ny färg som gäller nu: blå!

För mer än en månad sedan började hon prata om Antons jacka (som är blå), vilken hon tycker är ruskigt tjusig. Gång på gång har hon upplyst oss om att hon vill ha en ny jacka. Och den ska vara blå. Eftersom hon fyller år om mindre än en månad har vi börjat spana efter födelsedagspresenter och farfar tyckte att en jacka var en perfekt födelsedagspresent.
– Du ska få en blå jacka av mig, Tuva. Fast mamma får köpa den åt dig, så det blir rätt och bra.

Ah, tack för den passningen. Vad har Tuva gjort sedan farfar sa så? Just det, tjatat hål i huvudet på mig… I lördags började hon bli desperat och lyckades på något sätt få mig att lova henne en shoppingrunda på söndagen. Så i söndags var vi på plats i Falun runt lunch, när affärerna öppnade. Här skulle jagas jacka! Och av Tuvas förväntan att döma skulle det inte bli någon hemfärd innan vi hittat Den Blå Jackan, om vi så skulle bli tvungna att åka via Borlänge, Gävle och kanske rent av Stockholm hem.
Att hitta blåa jackor var inga som helst problem, jag hittade flera stycken i varenda butik vi besökte! Varje gång blev jag lika glad och höll fram jackan så Tuva fick se.
– Är det en sån här jacka du vill ha?
– Hmm…näe.

Så höll vi på. I otaliga butiker och 2½ timme. Nu började jag bli desperat! Vad i hela friden var det för jacka hon ville ha då?! Förvisso köpte vi andra kläder också, både Tuva och Anton har ju växt som tusan och jag hinner knappt med att uppdatera deras garderober innan de växt en hel storlek igen. Men det var bara 1½ timme kvar tills alla affärer stängde för dagen och vi hade fortfarande inte hittat den där jackan…
Vår sista anhalt var Stadium. Jag hittade en turkos-blå jacka som hängde lite för högt upp för att Tuva skulle uppmärksamma den, så jag plockade ner den, höll den framför henne och frågade, något trött nu:
– Är det här en sån jacka som du tänkt dig?

Tuvas ögon blev tefats-stora och hakan tappade hon i knät.
– Åh…JAA!! Den, den!!

Hallelujah! Glädjen var total! Det var ett helt set, den turkosblå jackan och ett par lila byxor. Regn- och vindtätt, perfekt till hösten! Vi rusade till kassan och köpte det. Jag önskar ni kunde ha hört tacksamheten i Tuvas röst när expediten räckte ner kassen åt lilla Fjärilen.
– Tack, tack tack. Åh. Åh, tack. Fin. Min. Blå!!

Tuva var nöjd och glad, och jag var nöjd och glad. Fast jag kom på att det vore nog en god idé att kolla efter en bikini till den stundande Rhodos-resan innan butikerna började plocka bort badkläderna för att göra plats för alla höstkollektioner.
– Tuva, orkar du en stund till? Jag skulle behöva en bikini.
– (Stooor suck). Jaajaa….

Haha. Tja, utbudet var inte monstruöst, men jag hittade i alla fall tre bikinitoppar att prova. Hade nog tänkt mig en sån dära tankini, som döljer lite, men det hittade jag ingen. Så jag provade en svart bikini-bh.
– Nå Tuva, vad tycks?
– Bra.

Så provade jag en blå.
– Den här då?
– Bra.

Sen provade jag den som jag tyckte var läckrast, en grön- och vitrandig sak som var jätteärtig! Jag hann inte be om Tuvas åsikt, för hon kikade upp på mig och bröt ihop i skratt.
– Hahaha…mamma. Roooolig! Hahaha!!!

Näe, det blev inte den gröna. Hon var svidande ärlig i fråga om hur den passade på morsan…

Här kommer lite livstecken från byggröran! Det går framåt, sakta men säkert. Eftersom vi bor i ett hus som inte har en enda pinal i byggväg som är rak och riktig tar det lite extra tid. Vi spikar, skruva, sågar och kliar oss i huvudet. Men det blir nog bra i slutändan!
Jag beundrar Hasse, själv skulle jag inte komma särskilt långt om jag gav mig på byggandet…. Du är super, älskling!

Igår tog vi oss en välförtjänt paus i renoveringen, svidade om till lite snyggare kläder, packade in barnen och grannarna (tack för att ni ville dela vår dag med oss, och tack för den jättefina bröllopsdagspresenten!!!)  i bilen å styrde kosan mot Högbo Brukshotell. Hasse och jag firade nämligen tenn-bröllop igår! Tio år som man och hustru, inte illa pinkat och värt att uppmärksammas! Vi avnjöt en oförskämt god middag och hade supertrevligt!

I tio år har vi haft en var sin slät guldring på handen och igår fick de sällskap! Hasse och jag hade skrivit ner några ord till varandra som vi läste upp under middagen, sedan satte vi (precis som för tio år sedan) ringarna på varandras fingrar. Så nu har våra ringar sällskap av silverringar också!

Det var inte lätt att plita ner sina känslor på ett papper och sedan läsa dem högt för sin hjärtans kär. Ännu svårare var det att hålla tillbaka tårarna när jag fick höra Hasses ord till mig…

Ida

Vi har gått igenom mer än man kan begära under dessa tio år som gått.
Du har alltid funnits där, för att dela både min glädje och min sorg.

När jag behöver en axel att gråta mot, så får jag gråta mot din axel.
När jag behöver någon som lyssnar, så lyssnar du.

När jag är rädd, så får du mig att känna mig trygg.
När jag är upprymd så finns du där för att dela min lycka.

När jag behöver dig, när jag behöver en vän
så finns du alltid där och ger mig villkorslös kärlek.

Jag älskar dig, mitt hjärta. Tills döden skiljer oss åt.

Mina ord till Hasse:

Min älskade.

Tretton år har gått sedan vi träffades. Jag trodde inte på kärlek vid första ögonkastet, själsfränder, livslång kärlek och allt sånt för tretton år sedan. Och så plötsligt en dag stod du där och jag fick tänka om. När du frågade om jag ville dela resten av mitt liv med dig behövde jag inte tänka alls.

Idag är det på dagen 10 år sedan vi sade ”ja” till varandra. En av de lyckligaste stunderna i mitt liv! Vi har upplevt mycket tillsammans. Lycka, glädje, skratt. Men också prövningar. Vi har fått törnar som skulle ha kunnat skilja oss åt. Men jag har aldrig tvivlat. Så länge min hand får ligga i din klarar jag vad som helst. Du är min styrka, mitt hjärtas enda kärlek, mitt allt.
Tillsammans har vi skapat två fantastiska, underbara barn. Vi har gjort ett hus till ett hem och fyllt det med liv, värme, glädje. Och kärlek. Massor av kärlek.

Hur jag än försöker kan jag aldrig riktigt berätta med ord hur mycket du betyder för mig, de räcker inte till. De kan inte förklara hur mina känslor för dig växer och blir starkare för varje dag som jag får vakna bredvid din sida, för varje kväll som jag får somna i din famn. Om jag säger att jag fortfarande blir svag i knäna och får fjärilar i magen när du kysser mig, förstår du då? Att mitt hjärta fortfarande slår dubbla slag när du ser mig i ögonen. Att min hud fortfarande darrar en lång stund efter att du rört vid den. Att utan din hand blir min hand hemlös…

 ”Jag älskar dig” känns inte tillräckligt, men något större ord finns inte. Jo, Anton uppfann ett eget ord, ett som var starkare än ”älskar”, minns du? ”Älskar-pälskar”.

För 10 år sedan gav jag dig ett löfte, ett löfte jag bär i mitt hjärta varje dag. Idag upprepar jag det löftet till dig: Hans Magnus Krogh. Jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen, tills döden skiljer oss åt.

Jag älskar-pälskar dig!

Badrum med felaktig golvlutning…

Hasse går lös på kaklet!

Så här långt är vi komna!
Badrummet är väck!

Här var det arbetsbyxor på som gäller! Vi har äntligen kört igång med badrumsrenoveringen!

För den oinvigde kommer här en resumé:

Hösten för två år sedan började Tuva bli snudd på för lång för sitt fina, vägghängda skötbord. Blir man längre så blir man ju som regel också lite tyngre, så det var dags att installera ett höj- och sänkbart skötbord för att spara våra ryggar lite. Vi har ju haft badkar sedan vi flyttade in här och även det lyftet började bli tungt, från badkaret och upp på skötbordet. Alltså måste badkaret bort, så att Tuva kunde få duscha sittandes i en hygienstol i bättre arbetshöjd. Förresten var det inte så skönt för henne själv att bli lyft från den låga höjden i badkaret och upp på skötbordet.
No problemo, så habiliteringen och kommunen, vi kommer och fixar. Vi fick en bredare dörr till badrummet, skötbordet skulle beställas och hantverkare kom och plockade bort badkarsblandaren och installerade en duschblandare. Här tog det stopp.
Vatten läckte nämligen ut på golvet vid bytet, vilket i sig inte är något problem eller konstigt. Problemet var att vattnet smet åt fel hål. I princip alla håll, utom ner mot golvbrunnen… Hela jäkla golvet hade fel lutning…

Och där har vi stått och stampat, försökt spara pengar ty ett badrum kosta icke gratis. Och kommunen kunde/ville inte hjälpa till med renoveringen, det är en värdehöjning av huset och då får man klara sig själv. Att det faktiskt är en förutsättning för att Tuva ska ha möjlighet att duscha och gå på toaletten blev liksom underordnat. Det nya skötbordet skulle inte får plats så länge badkaret var kvar i rummet och badkaret kunde vi ju inte ta bort så länge golvet lutade åt fel hål (vattnet skulle ju hamna överallt på golvet, en enorm säkerhetsrisk när man lyfter och arbetar med 23 kilo guldklimp i form av Tuva). Så vi fick ha kvar det alldeles för trånga skötbordet och fortsätta med ryggmördarlyften från badkaret.

Men nu är vi igång! Ja, alltså vi har inte sparat ihop till ett helt badrum, det är ju apmycket pengar, men åtminstone till en början.

Nu till den ologiska knorren i historien! Medan vi river och bygger och har oss här nere på bottenplan, måste vi ju kunna duscha av Tuva någonstans. Byggarbetet blir liksom inte klart på en dag… Så då har kommunen gått med på att anpassa vår andra toalett, som ligger på övervåningen, så att Tuva kan duscha där så länge. Denna toalett, låt oss kalla den nr 2, är ett litet utrymme med snedtak som var utrustad med duschkabin. Det går inte på fans vis att få in Tuva i en duschkabin. Så…vi fick flytta upp badkaret. Där i kan Tuva sitta precis som hon gjort hittills, i sin badstol. Men…toalett nr 2 var inte tänkt för något badkar. Toalettstolen stod mitt i rummet vilket inte lämnade utrymme på någon sida av den för ett badkar! Så…kommunen fick betala en rörmokare som kom och slet bort toalettstolen och ersatte den med en sprillans ny toalettstol med flexibel anslutning, nu går ett anskrämligt fult jäkla rör från den nya toalettstolen till avloppet där den gamla toalettstolen stod.
Duschkabinen slet vi väck för att få in badkaret, men…väggen ser ut som en schweizerost, så då fick kommunen betala en mattläggare som kom och tittade på eländet och konstaterade att en del av väggmattan måste bytas om vi ska duscha/bada där.

Summa summarum har kommunen alltså skjutit till pengar för att anpassa ett badrum tillfälligt, för att vi ska kunna renovera det andra badrummet, i vilket vi sedan vill ha handikappanpassning för Tuva. Och under renoveringstiden får vi ha vår klaustrofobiska tvättstuga som skötrum och behöver Tuva duscha (vilket hon naturligtvis behöver, och oftare än gemene man till på köpet) så får vi bubba hennes 23 kilo uppför trappen, duscha henne i badkaret och bubba hennes 23 kilo nerför trappen igen. Ergonomiskt. Inte. Och väldigt säkert för Tuva. Näe, livsfarligt. Och väl investerade pengar för kommunen, efter som vi (efter att vi är färdiga med badrummet på nedre plan) aldrig kommer använda det där badrummet på övervåningen för att duscha Tuva igen. Pengar i sjön.

Önska oss lycka till, för nu kör vi så det ryker!

Kolla vad jag fick av allra bästaste grannarna i ”grattis-i-efterskott-present”! Mitt alldeles egna Zumba-DVD kit!
Jag blev lyrisk!!

Zumba hör man ju om lite här och var, det har varit några pass i Långshyttan också men jag har tyvärr inte haft möjlighet att gå på dem. Så klart har man sett reklamen på TV och tyckt att det såg skoj ut, och alla som provat på någon Zumba-klass har blivit omedelbart Zumba-bitna. Just det här kitet har jag suktat på ett tag, men inte kommit mig för att skaffa det.
Jag fick det igår, och provade så klart ett pass redan igår kväll. 60 min basic, bara de grundläggande rörelserna nedbrutna i enkla 1-2-3 steg. Tja… 1 och 2 klarade jag ju, men på 3 sätter man liksom ihop alla delar till ett snitsigt steg. Medan tre undersköna damer i lågt skurna jazzbrallor och träningsbh-ar som visade alla spelande muskler och slanka midjor graciöst och sensuellt dansade sig igenom stegen hade jag fullt sjå att stå kvar på benen. Det var ju fötter överallt, och då hade jag bara mina egna två att hålla rätt på! Att sedan lägga till lite klatschiga armar till steget var ju dömt att misslyckas, jag trasslade in mig i mina egna fötter och fick ta till ett akrobatiskt språng för att inte stå på näsan!
Herregud, som jag skrattade. För att inte tala om hur mycket Tuva skrattade som låg i soffan och bevittnade hela spektaklet. Lägg till en son med svidande ärlighet som konstaterar att ”du har väldigt mycket större rumpa än instruktörerna” så blir det lite svårt att fokusera på uppgiften.

Och höfterna. Herregud, höfterna! Hur tusan är dom där instruktörerna ledade egentligen? När jag försökte knycka med höfterna som dom gjorde tog det ju liksom stopp och ryggskottet kändes som om det låg nära till hands. Men jag tog mig igenom hela programmet, 60 minuter i makligt tempo…och blev genomblöt i svett! Så nån nytta lär det ju göra även om jag inte är någon graciös latinamerikansk skönhet precis. Jag ser mer ut som… Okej, låt mig måla en mental bild:

Tänk dig en stelopererad epeleptiker, alltså stelopererad i alla ledar du kan tänka dig, som får ett grand mal men liksom inte trillar omkull utan bara flaxar omkring okontrollerat. Då vet du hur jag ser ut när jag tränar Zumba. Tack gode gud, att jag gör det hemma i mitt eget vardagsrum och inte ute bland folk i en Zumba-klass. Men roligt som tusan är det, jag har tränat basstegen idag igen. Vem vet, förr eller senare kanske höfterna hoppar ur led, så jag kan skaka dem som instruktörerna?

Puss å kram hela dan!!

Här har det varit tyst som i graven ett bra tag! Men oroa er inte, vi lever och frodas. Och, peppar peppar, just nu är vi infektionsfria! Vad har vi haft för oss då?

Tagit skogspromenader….

…softat…

…jag har sprungit Tjejruset med jobbet…

…. vi har sett våren komma…

…. firat min födelsedag.

Vi har gått Blodomloppet med Stugknuten. Jätteskoj!!

Tuva har äntligen varit frisk tillräckligt länge för att hinna till frisören!

Ja, och så har vi förstås firat skolavslutning igår! Så nu vet ni!

Puss å kram hela dan!!

Jag vaknade med en förvirrad panik i bröstet i morse. Solen sken och fåglarna kvittrade. Herregud, Anton är sen till skolan och jag är sen till jobbet! Snart ringer dom och undrar vart tusan vi är någonstans! Eller? Vad är det för dag? Fredag, måndag? Näe, vänta lite nu…det är ju lördag.
Jag låg på 2-sitsdelen av vår lilla soffa, ihopvecklad som en origami-fågel, bredvid Tuva som sov gott på divanen intill. Tätt intill mig, som ett frimärke, låg Anton. En relativt vanlig syn hos familjen Krogh, åtminstone under en period av vaknätter. Anton kommer alltid smygande runt 6-tiden på morgonen och kryper ner i vår säng men när vi nattvakar är sovrumsdörren alltid stängd. Innanför den sover Hans, som hade första passet. På soffan ligger jag, efter att ha löst av Hans vid 3-4 på morgonen. Den är inte särskilt stor, den där sittdelen av soffan där både Anton och jag tränger ihop oss. Jag sitter och tittar på den nu, där Anton ligger kvar och sover. Han kan inte ligga raklång på den, och då mäter sonen blott 140 cm över havet. Själv är jag dryga 170 cm lång. Hur tusan får vi plats på den där lilla ytan, båda två?
Nåväl, finns det hjärterum så finns det stjärterum, heter det ju. Och jag skulle aldrig drömma om att förneka honom ”morgonmyset” bara för att det är trångt i soffan. Det är bara att böja i alla leder tills vi båda får plats, ignorera min skrikande rygg och benen som domnar. Vad är mammor och pappor annars till för, om inte för att ge värme och trygghet när barnen behöver det som mest?

Jag har tappat räkningen på hur många vaknätter vi gjort den här rundan. Många. För många. Nätterna med sammanhållen sömn vi hann skrapa ihop mellan den förra förkylningen (och dess vaknätter) och denna var alldeles för få. Ingen chans till återhämtning. Jag skulle vilja kidnappa min man och ta in på hotell, bara för en natt. Vi gör så ibland och det är helt ofattbart hur starka vi känner oss när vi kommer hem igen. En god middag som ingen av oss behövt laga, en hel natts sömn i ett tyst hotellrum i sängar som ingen av oss behöver bädda, en enorm och långdragen frukost. I bilen på väg hem finns inte längre några bekymmer som känns övermäktiga, inget som tynger våra axlar så till den milda grad att de hotar knäckas av trycket. Vi känner oss som Stålmannen och Stålkvinnan, redo att ta oss an vilka bovar som helst. Eller vardagen, hihi. För två år sedan fick jag en weekend i London i 30-årspresent, fyra hela dagar med Hasse (och vår bäste vän Tobbe) i underbara London. Jag har inte ens ord att beskriva hur jag kände mig efter den resan. Viktlös, oövervinnerlig, stark och vacker! Jag saknade förvisso barnen så det gjorde ont, men jag visste ju att de var trygga hemma, omgivna av människor som älskade dem (mormor, morfar, farmor, farfar, Linda).

Till London tillåter inte riktigt plånboken den här gången, jag får nog sikta lite närmare, typ Gävle. Men jag känner att det är välbehövligt snart. Helst nyss. Bara Tuva får ta sig igenom den här förkylningen, sen så. Jag minns inte riktigt när hela den här förkylningskarusellen började (det var i alla fall helt säkert före jul), men jag vet att om bara några veckor tar vårterminen slut och jag tror att man kan räkna de gånger hon varit frisk nog att åka på sina aktiviteter (simning, ridning) och gå till skolan går att räkna på fingrarna. Är inte ens säker på att man behöver räkna med mer än en hand. Suck.

Näe, nu rycker vi upp oss lite här! Solen skiner, fåglarna kvittrar och det ser ut att bli en härlig dag. På vår altan kommer vi upp i medelhavsvärme i juni (den ligger skyddat, i söderläge) så idag borde det bli alldeles lagom skönt där, perfekt för en fika i solen. Om grannens rabarber kikat upp tillräckligt kanske det blir en bit paj till kaffet också! (Jag har lov att palla så mycket rabarber jag vill där.)
Och i soffan ligger två guldklimpar och andas lugnt. Det, i kombination med fågelsången, skapar en symfoni som inget kan överträffa. Livet är ganska gott, ändå!