Rhodos – resan dit

Jaaa, jag vet. Det är evigheter och en vecka sedan jag skrev nåt sist… Men, den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge, vet ni!

Jag har haft en ganska långvarig skrivkramp. Vill ju liksom inte blogga om jag inte har något att skriva, då blir det mer som ett ”hej hej, hallå dagboken” och det är bara trist att läsa. Då låter jag helt enkelt bli att skriva. Vi har haft full huggning hela sommaren här hemma, med badrumsbygge och assistentjakt. Men förra veckan…då släppte vi precis allt och gjorde något som kändes både skitläskigt och alldeles, alldeles underbart. Vi packade ihop prylar och ungar och åkte till Rhodos!!

Det var ett spontant beslut. Ja, alltså det fattades ju redan i november när vi bokade resan. Hasse hade just pratat med Antons gudföräldrar som bokat en två veckor lång semesterresa till soliga Rhodos i augusti. Jag kom hem från ett möte och hann inte mer än säga ”hej” innan Hasse frågade ”Ska vi dra till Rhodos i augusti?”. ”Visst” svarade jag, bara sådär. Och så bokade vi resan. Bara sådär. Fast vi tog bara en vecka. Varken nerverna eller plånboken stod pall för en två veckor lång vistelse.

Så sedan november har jag pendlat upp och ner. Livrädd. Euforisk. Nervös. Lycklig.
Vi har blivit modigare att resa med Tuva, men det här var ju något helt i hästväg. Lämna landet. Dra till Grekland. Tänk om hon blev sjuk, så vi inte kunde ta oss iväg. Eller ännu värre, tänk om hon blev sjuk (alltså riktigt, riktigt sjuk) på Rhodos? Tankarna snurrade. Veckorna innan avresa var värst. Så, bara några dagar innan det var dags, släppte det. Om man hänger upp hela livet på alla jäkla ”tänk om” skulle man ju sitta inlåst i huset med skyddsdräkt och gasmask hela livet. Näe, fånga dagen. Carpe Diem!

Förra söndagen bar det av. Efter en hel veckas packande, kollande av packningen och en å annan dubbelkoll. Allt var med.
Världens bästa granne körde oss till Dala Airport i Romme där vi sammanstrålade med resten av gänget. Jo, för innan allt var klart var vi ett sällskap på 16 personer! Hasse, jag och ungarna, svägerskan (Nilla) med sambo (Anders) och dennes son (Hugo), sambons mamma (Karin) och hennes sambo (nu börjar det bli rörigt) Antons gudföräldrar (Kristin och Patrick) och deras tre barn(Isak, Niklas och Dennis), och så Hasses föräldrar (Gunnar och Britt-Louise). Puh!

När vi bokade resan hörde vi oss för om det fanns någon form av specialsele för handikappade att ha på planet. Tuva har ingen vidare styrsel i kroppen och behöver stöd för bålen för att inte tippa omkull. Niklas, som också är handikappad, behövde ett likadant. Det fanns det, men det var av yttersta vikt att vi noga bokade rätt storlek så att bältena kunde monteras innan vi kom ombord på planet. Då skulle allt klart!
Vi kom till flygplatsen i god tid, incheckningen på den lilla, lilla flygplatsen tog ingen tid alls och våra tre resväskor gled snabbt iväg på transportbandet. Vi tog våra fyra aptunga handbagage (sondmat för en hel vecka väger bly) och gick till väntsalen för att sammanstråla med alla andra. När det blev dags att borda planet fick vi och Kristins familj gå ombord först, eftersom familjer med handikappade i sällskapet måste på för alla andra. Väl ombord upptäckte vi att det inte alls fanns några specialbälten monterade. Smått kaos uppstod när bältena väl kom fram, för ingen visste hur de skulle monteras. Tuvas bälte hamnade halvtaskigt på plats, det krånglade så mycket att Kristin och Patrick inte iddes krångla med Niklas bälte. Det visade sig att han satt bekvämt ändå, skönt.
Tuva, däremot, satt som en påse nötter i sin sele. Jag bad om kuddar att bulla upp bakom ryggen så hon slapp halvligga hela resan, vi fick fyra stycken ytte-pytte-små flygplanskuddar som inte gjorde någon skillnad alls. Hon satt fortfarande illa. När maten skulle serveras var det dags för alla som skulle ha mat, att fälla ner sitt brickbord. Tuva grinade illa och sjönk ner ännu längre i sin stol. Flygvärdinnan hade nämligen spänt Tuvas bälte över brickbordet för passageraren som satt bakom. Världsklass. Suck, nåväl passageraren och jag krånglade långt om länge innan jag gav upp helt och kopplade loss Tuva. Det gick inte på annat sätt.

Själva flygresan gick kanon! Anton darrade som ett asplöv när vi lyfte, och kramade min hand tills den blev blå. Sen blev han lugn som en filbunke. Tuva såg bara ut som en fågelholk när det killade till i magen. Och sen var vi i luften. Jag var så lättad. Och så lycklig. Självklart började jag böla. Som en gris.
Flygvärdinnorna började rulla ut vagnen med dryck och snacks.
– Får det vara något att dricka? frågade de vänligt.
– Öl. Pliiit! svarade Tuva glatt.

Näe, hon fick varken öl eller sprit. Taskigt va?
Maten var i alla fall kanongod, en glad överraskning och en liten distraktion från den långa resan (ja, fyra timmar är skitlångt om man är barn). Tuva roade sig med att bläddra i TaxFree katalogen och när middagen serverades spetsade hon min färsbiff med bläckpennan hon fått låna att rita med. Vips så kontrollerade hon hela min matbricka och fick ett hysteriskt skratt-anfall när jag försökte fånga brickan och rädda läsken samtidigt som jag skulle lirka loss biffen från pennan, haha!
Tiden gick fort och så plötsligt var vi där. På Rhodos. I paradiset. Vår familj och Kristins fick gå av sist, men då blev vi också hämtade med specialtransport, superbekvämt! Medan vi stod på trappan utanför flyget och väntade på vår transport kände vi värmen slå emot kinden. Den salta doften av hav. Och jag började böla. Igen.
Vi var verkligen där. Vi tog oss iväg. Tacksamheten jag kände går inte att beskriva i ord. Bara i tårar, lika varma som luften utanför planet, som tyst och stilla fann sin väg ned för mina kinder och landade i Tuvas hår. Jag kunde knappt tro att vi var där, var tvungen att hålla Fjärilen tätt, tätt intill mig och känna hennes andetag mot min bröstkorg för att kunna tro att det var verklighet. Älskade barn, som jag velat ge dig det här. Ge hela vår familj det här minnet. Och nu var vi där…  Fasen, nu grinar jag ju igen…

Jag får fortsätta imorgon, nu måste lipsillen snyta näsan!

10 reaktion på “Rhodos – resan dit

  1. Irene

    tur du slutade där..jag ser ändå inte att läsa längre..kan känna din lycka..glädje..eufori..snyter mig o väntar på fortsättningen i morgon // Kram till finaste Trollbo-familjen Krogh

  2. Mårrbrårr

    Välkomna hem älskade allihopa!!! Jag gråtade lite jag åxå, mest av skratt :-)

  3. Kristina

    Tårarna strömmar ner för min kind, kan bara tänka mig hur underbart det måste varit att få känna denna glädje. Många kramar till er alla.

  4. karoline

    oj vad glad jag är för er skull. och OJ vad ni är värda detta!! Tårarna sprutar så ser knappt tangenterna :´)

  5. Sabina

    Åååh, vad jag beundrar Er för ert mod och beslutsamhet. Härligt minne för er denna resa. Skulle vilja göra det med min son också som även han har Leighs syndrom, men vågar inte än… Verkar knöligt att flyga. Kan verkligen förstå din känsla när ni äntligen var framme!! Glädjetårar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *