Rhodos – äntligen där!

Efter en flygtur, många skratt och en hel pöl med tårar av tacksamhet var det dags att ta sig till transferbussen. Hjälpsamma guider från vårt hotell välkomnade oss och visade oss till rätt buss. Där mötte vi…busschauffören. En kort, tunnhårig och stressad grekisk man. Jag vet inte om det nåt spännande på TV:n just denna afton eller om han bara var trött och ville avsluta sitt pass så han fick komma hem till sängen. Med en ruskig fart och mer eller mindre helt utan försiktighet hävde han in bagaget i lastutrymmet och så bar det iväg på en riktigt berg- och dalbaneresa. Och tyvärr menar jag inte det i positiv bemärkelse, han körde som en biltjyv! Plattan i mattan, pjäxan i pannrummet, störst går först! Vi höll i oss för glatta livet, ett av barnen på bussen blev så åksjuk att det resulterade i en plaskig kräka och busschauffören fick mer än en gång stampa på bromspedalen för att undvika att krocka med andra fordon. Hastighetsbegränsningar tror jag inte han förstod att läsa, eller så struntade han blankt i vad som stod på skyltarna.

Vi tog oss i alla fall till hotellet helskinnade… Där möttes vi av ännu fler trevliga och glada guider, fick våra nyckelkort och kunde styra kosan mot våra rum. Det var mörkt ute, kolsvart faktiskt, och den belysta poolen lyste som norrsken och hälsade oss välkomna. Trötta men glada letade vi oss fram till vårt rum och kröp ner i sängarna.

Måndagen var ingen vanlig dag, det var nämligen någons födelsedag!! Tuva fyllde 8 år!
Det blev födelsedagssång och grattis dagen lång, och självklart present vid uppvaknandet och sedan igen vid frukosten! Nya solbrillor och en tvådelad baddräkt med långa armar. Glad som en lärka var hon, Fjärilen, fast inte riktigt nöjd. Än. Hon hade varken tid eller lust att vänta på oss medan vi käkade frukost; hon ville till poolen. Helst nyss!

Mycket badande blev det. Vi gick i princip mellan matsalen, poolen och solstolarna hela dagarna och vi älskade det! Frukost, lunch och middag serverades i bufféform i restaurangen, där fanns nåt för alla. Blev man hungrig mellan måltiderna gick man till snackbaren som serverade lättare mat, både varm och kall. Där blev grabbarna (Anton, Hugo, Isak och Dennis) frekventa besökare. Minst en pita gyros om dagen!
Läsk, glass, popcorn och slush hämtades i obegränsad mängd i poolbaren (för vuxna fanns även drinkar och öl). Där trivdes pojkarna så bra att det proklamerade ett av borden som sitt eget. Där satt de varje dag när de njöt av förfriskningarna. En dag hade en familj satt sig vid just det bordet när Dennis och Hugo kom, men de gick helt sonika och hämtade en varsin stol och slog sig ner i sällskapet, haha!

Anton var nog mest i poolen, jag är förvånad att han inte blev rynkig som ett russin. Med jämna mellanrum kom han upp för att få sig något till livs och bli insmord med ett nytt lager solkräm, sen bar det ner i poolen igen. Han har bra pigment, eller så är jag en jäkel på att smöra in honom med solskydd, för han brände sig inte. Jo, en antydan till bränna kom under ögonen men då var jag rask där med ännu mer solkräm. Jag var strykande nära att bränna axlar och rygg men klarade mig. Det gjorde inte Hasse. Han spenderade hela första dagen i poolen med barnen, endast axlarna stack upp. Och blev ordentligt svedda. Det var solkräm + t-shirt som gällde resten av veckan.

Alldeles jämte hotellet låg det nybyggda vattenlandet som vi spanat in redan när vi bokade resan. Det var vi ju tvungna att utforska!
Jag, som är lite harig av mig, gick med Anton till barn-delen av vattenlandet och agerade glad semesterfotograf medan Anton åkte i rutschkanorna. De i sällskapet med starkare nerver gick till de större attraktionerna från vilka vi hörde glädjeblandade ångestskrik redan innan vi kommit in på området. Tuva och Hasse tog en stillsam tur i vattenbanan som lugnt gick runt hela området, åh som hon njöt!
Sen…var det min tur. Jag vet inte riktigt hur det gick till, antagligen var det min mun som glappade innan hjärnan hann tänka klart, för på något sätt lyckades jag lova att prova de större attraktionerna. Kolsvarta rutschkanor som gick fort och runt runt, den jättestora och läskiga tratten. Dom klarade jag med ett milt ”aaaah”. Sen var det dags för…Väggen. Åh herre min get, hur kunde jag vara så stursk när jag travade uppför alla trapporna med min stora badring? Det var ju skithögt, rent ut sagt! Och själva rutschkanan sluttade i vad som verkade vara en rent hälsofarlig vinkel, rakt ner, för att sedan ändra riktning och stiga uppåt omöjligt snabbt för att skicka upp åkaren på ”Väggen”. Alldeles för högt upp vände man (precis när man tänkte ”shit, nu åker jag över kanten och landar på gatan utanför”) och for iväg mot bassängen som utgjorde attraktionens slutstation.

Men men, jag var ju redan uppe. Kunde inte banga nu, det vore för pinsamt att asa ner den där stora ringen igen och trängas med alla som var på väg upp. Jag slog mig ner, bad en tyst bön och åkte iväg. Och skrek i dödsångest hela vägen ner! Knappt halvvägs kändes det som om vinkeln skulle bli för snäv, ringen skulle tippa runt och hamna på min rygg medan jag själv kanade vidare på mage. Naturligtvis tippade jag inte, men känslan var hiskelig. Fast det var roligt också. Tyvärr var det dåligt med luft i min ring, så när åkturen skulle börja gå uppför igen slog jag igenom och fick mig en smäll i rumpan som fortplantade sig hela vägen upp till nacken. Jag får erkänna att jag blev lite rädd, men det blev inga bestående skador. Förutom att jag var avskräckt från ett åk till, då.

Jag trivdes nog bäst i hotellpoolen…

 

 

3 reaktion på “Rhodos – äntligen där!

  1. Ullis

    Hi hi hi… Jaaa, nu fick jag ett gott skratt igen, du är helt otrolig på att uttrycka så man får skratta… :D
    Jag menar att du är bra på att ge en målande beskrivning av det som sker… hihi… jättekul läsning….

    När jag var till rhodos va det lika för mig med busschauffören, man trodde dom stulit både buss å bensin… för nog gick det undan mellan bergsväggarna allt ;-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *