Tennbröllop

Här kommer lite livstecken från byggröran! Det går framåt, sakta men säkert. Eftersom vi bor i ett hus som inte har en enda pinal i byggväg som är rak och riktig tar det lite extra tid. Vi spikar, skruva, sågar och kliar oss i huvudet. Men det blir nog bra i slutändan!
Jag beundrar Hasse, själv skulle jag inte komma särskilt långt om jag gav mig på byggandet…. Du är super, älskling!

Igår tog vi oss en välförtjänt paus i renoveringen, svidade om till lite snyggare kläder, packade in barnen och grannarna (tack för att ni ville dela vår dag med oss, och tack för den jättefina bröllopsdagspresenten!!!)  i bilen å styrde kosan mot Högbo Brukshotell. Hasse och jag firade nämligen tenn-bröllop igår! Tio år som man och hustru, inte illa pinkat och värt att uppmärksammas! Vi avnjöt en oförskämt god middag och hade supertrevligt!

I tio år har vi haft en var sin slät guldring på handen och igår fick de sällskap! Hasse och jag hade skrivit ner några ord till varandra som vi läste upp under middagen, sedan satte vi (precis som för tio år sedan) ringarna på varandras fingrar. Så nu har våra ringar sällskap av silverringar också!

Det var inte lätt att plita ner sina känslor på ett papper och sedan läsa dem högt för sin hjärtans kär. Ännu svårare var det att hålla tillbaka tårarna när jag fick höra Hasses ord till mig…

Ida

Vi har gått igenom mer än man kan begära under dessa tio år som gått.
Du har alltid funnits där, för att dela både min glädje och min sorg.

När jag behöver en axel att gråta mot, så får jag gråta mot din axel.
När jag behöver någon som lyssnar, så lyssnar du.

När jag är rädd, så får du mig att känna mig trygg.
När jag är upprymd så finns du där för att dela min lycka.

När jag behöver dig, när jag behöver en vän
så finns du alltid där och ger mig villkorslös kärlek.

Jag älskar dig, mitt hjärta. Tills döden skiljer oss åt.

Mina ord till Hasse:

Min älskade.

Tretton år har gått sedan vi träffades. Jag trodde inte på kärlek vid första ögonkastet, själsfränder, livslång kärlek och allt sånt för tretton år sedan. Och så plötsligt en dag stod du där och jag fick tänka om. När du frågade om jag ville dela resten av mitt liv med dig behövde jag inte tänka alls.

Idag är det på dagen 10 år sedan vi sade ”ja” till varandra. En av de lyckligaste stunderna i mitt liv! Vi har upplevt mycket tillsammans. Lycka, glädje, skratt. Men också prövningar. Vi har fått törnar som skulle ha kunnat skilja oss åt. Men jag har aldrig tvivlat. Så länge min hand får ligga i din klarar jag vad som helst. Du är min styrka, mitt hjärtas enda kärlek, mitt allt.
Tillsammans har vi skapat två fantastiska, underbara barn. Vi har gjort ett hus till ett hem och fyllt det med liv, värme, glädje. Och kärlek. Massor av kärlek.

Hur jag än försöker kan jag aldrig riktigt berätta med ord hur mycket du betyder för mig, de räcker inte till. De kan inte förklara hur mina känslor för dig växer och blir starkare för varje dag som jag får vakna bredvid din sida, för varje kväll som jag får somna i din famn. Om jag säger att jag fortfarande blir svag i knäna och får fjärilar i magen när du kysser mig, förstår du då? Att mitt hjärta fortfarande slår dubbla slag när du ser mig i ögonen. Att min hud fortfarande darrar en lång stund efter att du rört vid den. Att utan din hand blir min hand hemlös…

 ”Jag älskar dig” känns inte tillräckligt, men något större ord finns inte. Jo, Anton uppfann ett eget ord, ett som var starkare än ”älskar”, minns du? ”Älskar-pälskar”.

För 10 år sedan gav jag dig ett löfte, ett löfte jag bär i mitt hjärta varje dag. Idag upprepar jag det löftet till dig: Hans Magnus Krogh. Jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen, tills döden skiljer oss åt.

Jag älskar-pälskar dig!