Smått antik

Så var min första arbetsvecka på nya jobbet nästan till ända! Jag börjar väl få halvhyfsad koll på läget, resten listar jag ut längs vägen. Huvudsaken är i alla fall att barnen accepterat mig, vilket de gjorde första dagen. Jag jobbar med 4-5 åringar och det visade sig att de inte hade samma utfrågningsceremoni som de yngre barnen jag träffade i september när jag vikarierade. De allra flesta barnen hade träffat mig förut och visste att jag var Tuvas mamma och att jag jobbat lite på förskolan.
– Hej, Ida. Vad gör du här?
– Godmorgon! Jag ska jobba här nu, istället för M som fick jobb inne i Hedemora.
– Jaha. Vet du? Jag har fått en guldhamster!!

Och så var jag en i gänget, hur välkommen som helst. Underbart!
Arbetskamraterna är underbara och hjälpsamma, det känns som om det här kommer bli riktigt, riktigt bra! Tuva har inget emot att mamma börjat jobba lite utanför hemmets fyra väggar, det innebär ju att Linda jobbar desto mer med Tuva!
Tyvärr har de ju inte kunnat komma in i rutinerna än, för det där jäkla slemmet som vägrar släppa taget. Imorgon ska vi till vårdcentralen och få en koll så att det inte håller på att byggas upp nån ful infektion i lungorna.
Anton, den raringen, kollar så att morsan har det bra på nya jobbet. ”Min” avdelning är ju lokaliserad på skolan, i samma byggnad som F-klass och fritids, och vi äter i skolmatsalen. Så varje dag vid lunch kommer Anton och ger mig en klapp på axeln eller en high five och ett ”Allt bra?”. Efter skolan går han till fritids och slinker förbi hos mig för att kolla läget. Han uttryckte i början av terminen att han helst inte ville vara på fritids alls, men nu när morsan jobbar vägg i vägg tycks det vara helt okej.

Ur barnamun får man höra de allra härligaste kommentarer. Jag fick en sådan idag, vid mellanmålet. Tre underbara tjejer var kvar över mellis, jag var ensam personal med dem men hade vår praktikant K till hjälp (K är 16 år). Vi satt och småpratade om den stundande helgen.
– Jag håller på att tjäna ihop pengar. Dem kan jag köpa godis för. konstaterade E.
– Vad bra, hur tjänar du ihop dem då? undrade jag.
– Jag tappar tänder. Då får jag en guldtia av tandfen.

Haha, i hennes värld lät det förmodligen som en jäkligt bra deal. Och en tia för en tand är ingen dålig affär, men min vuxna hjärna snurrade runt tanken hur många tänder det går åt för att köpa en påse lördagsgott och hur lång tid det tar att tappa dessa tänder.
– Jag får också en guldpeng när jag tappar tänder! ropade C.
– Det fick jag också. svarade K. Men nu har jag ju tappat alla mjölktänder för länge sen!
– Fick du också guldpeng, fröken?
– Näe, jag fick silverpeng. En femma.
– Va?! Va snåååålt!!!
– Men när jag var liten fanns det inga guldpengar, då var tiorna stora papperssedlar. Det kunde ju inte tandfen stoppa i vattenglaset.
– Fröken…hur gammal ÄR du egentligen?!

Hihi, jag hörde själv hur dumt det lät. Som om jag var minst 100 år gammal! ”Jo, ni förstår att på min tid…”
K försökte att inte fnissa, men fick kapitulera för den bubblande hysterin som vällde upp i bröstet.
– Förlåt Ida…hihihi, men det lät som om du är typ 90 bast. Smått antik!

Jag kunde inte låta bli att skratta, jag också.