Intervju

Jag har varit på anställningsintervju idag! Det fanns en tjänst här i Långshyttan, förskollärare 75%, som jag sökte. Här finns bara en förskola, både Anton och Tuva har ju gått där, och jag har precis börjat springvikariera där vilket innebär att jag känner både personal och rektor väl. Heltrevliga typer hela bunten!
Ändå var jag helt sjukt nervös idag.

I morse förstod jag inte riktigt vad det var med mig. Hjärtat skenade och huvudet dunkade. Höll jag på att bli sjuk? Nej, visst ja. Anställningsintervjun…
När jag väl kommit underfund med vad mina fysiska symptom berodde på blev jag än mer nervös. Hungrig som en varg var jag, men att äta var liksom inte aktuellt. Magen var i uppror och informerade mig bestämt om att allt som eventuellt tillfördes denna skulle ögonblickligen återvända samma väg. Jag pinade i mig två kokta ägg i alla fall. Ägg är världens bästa snabbmat, det funkar alltid. Till och med när man håller på att kräkas av nervositet!
Men vad fanns det att vara nervös för? Jag känner ju rektorn och den förskollärare som var med på intervjun sedan tidigare. Jag gillar dom, dom gillar mig. Jag är trygg i mig själv och i min roll som förskollärare. Men jag är rätt dålig på att sälja in mig själv… och när jag blir nervös, tja då blir jag jäkligt nervös.
I samma ögonblick som intervjun började, tappade jag hjärnan. Helt. Total blackout. Tunghäfta. Kunde inte komma på en enda anledning till varför de skulle välja just mig.
– Jaha, Ida. Du har sökt 75%-tjänsten här hos oss.
Eh, va? Ja…jo, just det. Så var det ja. Åh, skärp dig nu Ida. Hitta hjärnan, för helvete! Det är INTE läge att sumpa den just nu…
– Vi skulle vilja veta vad du har för barnsyn?

Va?! Vaddå barnsyn? Herregud vilka svåra ord ni använder när min hjärnkapacitet har halkat under nollstrecket. Jag är bra, okej? Räcker inte det? Jag är en bra förskollärare, jag klarar jobbet. Hur fasen får man det att låta lite finare och inte fullt så…hjärnsläppt? Det blev en hel rad ”öh” för att poängtera min tillfälligt svajiga intelligens innan jag lyckades klämma ur mig:
– Hur menar du nu?

Bra jobbat, Einstein. Som om det inte är en väntad grundfråga på vilken du borde kunna lämna ett jävligt bra och väl genomtänkt svar just nu… Bit ihop, klara biffen. Kom igen nu, fram med glada, ärtiga, positiva och proffsiga Ida!!
Jag tror jag lyckades svamla fram något hyfsat sammanhängande, för de såg ganska nöjda ut båda två. Intervjun förlöpte på ungefär samma sätt, jag fick enkla frågor som i mitt bultande huvud förvandlades till raketforskaruppsatser på vilka jag inte tyckte mig ha några som helst vettiga svar. Efter en timma var mina två kokta ägg fullt färdiga att hoppa upp på bordet framför mig, men jag höll benhårt fast mitt smil med sammanbitna tänder och tvingade äggen att ligga stilla i magen. ”Le stort och gå fort så hinner ingen se att du är ful” har jag läst nånstans. Undrar om det kan fungera i såna här sammanhang också? ”Le stort och prata fort så hinner ingen uppfatta att du har hjärnsläpp”.

Haha, det gick bra till slut i alla fall. Jag tycks ha kunnat dölja min nervösa förvirring väl, för jag fick tjänsten!!
Tjohoo!

Vi har firat kungligt här hemma. Anton fick välja festmaten. Det blev fläskpannkaka.
Nu är barnen nattade och jag fortsätter fira. Med Ahlgrens bilar och päronsaft!