Förkyld i ryggen

Hmm…dagarna verkar bara försvinna här. Poff! Så har det gått en hel vecka – igen!
Jag har vikarierat på förskolan hela veckan, precis huuur roligt som helst! Ungarna är ju som rena rama vitaminsprutorna! Känner man sig lite trött och mosig när man åker till jobbet så går det över i ett nafs när en kör av barnaröster ropar:
– Nu kommer Ida!!! Heeej!!!!

Sen följer de dagliga rutinerna: barnen frågar vem jag är i stället för idag, hur länge jag ska jobba idag, om jag cyklade till jobbet och sist men inte minst måste min hårlängd inspekteras. Barnen är lite fascinerade av att jag har rakat huvud, och att det känns annorlunda varje dag (eftersom jag rakar med hyvel så är jag ju först babyslät, dagen efter är det lite strävt, tredje dagen stickigt, fjärde dagen som kardborre och femte dagen är det mjukt igen). Min hårlängd föll sig även passande eftersom barn och pedagoger har haft många diskussioner om det här med hårlängd. Tjejer har långt och killar kort. Enligt barnen. Efter att ha pratat om detta x antal gånger kunde de gå med på att tjejer kan ha kort och killar långt. Sen kom jag och tillförde ännu en dimension. Kan tjejer vara helt UTAN hår på skallen?
Väldigt roligt och intressant att följa!

Den där rackarns förkylningen förföljer oss fortfarande. Tuva är inte frisk än, hon hostar som en KOL-patient och allmäntillståndet går lite upp och ner. Ena dagen är hon pigg, nästa dag ser hon ut som en veckogammal disktrasa. Sliten och trött. Den enda aktivitet hon kunnat vara iväg på är någon tur till skolan. Bad och ridning har vi inte kommit igång med än, på grund av den envisa hostan. Det känns lite tröstlöst, som alltid. Men det är bara att kämpa på. Glad som en sol är hon i alla fall!

Anton är väl den enda som klarat sig från bacillerna. Han hade nästäppa några dagar, sen var det över. Jag fick ont i bihålorna i två dagar och blev jättelättad när det släppte. Men man ska ju inte ropa hej…infektionen hoppade ner och satte sig i musklerna istället. Ryggmusklerna, närmare bestämt. Ont så in i…gör det. Fast bara när jag rör mig, haha.
Igår var det ett barn på jobbet som gjorde en observation.
– Haha, du är rolig fröken!
– Varför då?
– Du hoppar!
– Va?
– När du ska sätta dig ner, då hoppar du! Varför gör du så?

Mycket riktigt, varje gång jag ska sätta mig hoppar jag liksom till för att det hugger till i ryggen. Men…att svara med att jag har en infektion i ryggmuskulaturen som orsakar plötslig och intensiv smärta vid lägesförändringar kändes lite väl avancerat, så jag fick tänka en liten stund innan jag kunde komma med ett enklare svar…
– Jag är förkyld i ryggen.
– Haha, snyt den då!

Go’ungar!
Men de allra goaste två ungarna har jag i alla fall här hemma. Vi har haft en supermysig kväll, ja i alla fall sedan Antons matteläxa blev färdig. Det tog 70 minuter och säkert 20 utbrott från mig och Antons sida vardera…jag fattar inte att vi har samma diskussion och samma bråk varenda jäkla vecka om den där matteläxan. Det slutar alltid med att Anton tröttnar på att bråka, gnälla, stånka och tjafsa och då går det plötsligt jättefort på slutet. Idag hade han en sida, hälften addition och hälften subtraktion. När det var tre tal kvar kapitulerade han och då klarade han av de sista tre talen (minus till på köpte, Antons mardröm!) på mindre än 60 sek sammanlagt.
Nåväl, gammalt ska få vara glömt så när det blev dags att laga mat var det idel glada miner igen. Anton ville hjälpa till att laga maten (kors i taket) och visade sig vara en fena på det. Han svängde ihop pannkakor som ingenting! Men lite hjälp med stekpannan då, förstås. Just som vi ätit upp gjorde Tuva en nr 2, så jag försvann in i badrummet med henne och när jag kom ut igen hade Anton plockat av bordet, ställt all disk i maskinen, torkat av bordet och lagt på duken.

Gissa om mamma smälte som en klick smör?