Gråzon

Svisch, så var en hel vecka till förbi. Herrejösses, i morse påminde sonen mig om att det bara är tre månader kvar till jul!!
Är det nån som puttat till jorden så den snurrar fortare nu för tiden, eller är det jag som börjar bli gammal?

Läget har stabiliserats här hemma, Tuva hanterar infektionen fint. Fast jag får nog erkänna att jag nästan blev lite orolig i tisdags. Nästan. Hon hade feber, inte särskilt hög men desto envisare och hon fick nästan inte behålla någonting vi stoppade i henne. Mediciner, mat, vatten, allt kom upp igen. Det är illa nog för ett i övrigt friskt barn, men i Tuvas fall är det mer än illa eftersom hennes grundsjukdom gör att hon är så beroende av att få en jämn näringstillförsel. Varje gång jag hoppfullt men försiktigt lyckats peta i henne några milliliter vätska eller näring slogs mitt hjärta i tusen bitar när allt kom tillbaka upp. Men desperation ger styrka, när Tuva är sådär dålig räcker det med 5 minuters sömn lite här och var för att jag ska orka ett par timmar till!
Jag gick ändå till jobbet i tisdags, vikarierade lite igen. Linda var ju här och jag känner mig väldigt trygg med henne, hon är en klippa. Hon fortsatte försöka få i Tuva mat och vatten, höll henne sval för att få bukt med den envisa febern och lugnade henne när hon desperat grät av utmattning.

När jag kom hem hade jag bestämt mig, kräks Tuva en gång till så åker vi in. Då måste hon få vätska via dropp och kanske näringsdropp också. Men som om Tuva hörde mina tankar slutade hon kräkas. Sjukhuset är inget förstahandsval för någon av oss. Sakta men säkert vände infektionen, tack och lov att det var en ”kort vända” den här gången. Kort men intensiv.
Just nu befinner vi oss i gråzonen. Den har en benägenhet att vara ganska långvarig. Tuva är pigg och glad när hon vaknar, men energin avtar redan efter några timmar. Enkla aktiviteter som en kort promenad med vagnen eller permon gör henne väldigt trött, så skolan, badet och ridningen får vackert vänta lite till. Vi har lärt oss av misstagen, återgår Tuva till aktiviteterna för tidigt blir hon dundersjuk – igen.

Givmilda som vi är i vår familj så tycks Tuva gladeligen ha delat med sig av infektionen… Hasse har ont i halsen och är hängig, Antons bihålor låter alldeles tjocka. Själv har jag ”bara” ont i lederna. Bara att tacka och ta emot!