Femte andningen

Klockan är halv ett på natten, men jag har inga större förhoppningar om någon nattsömn. Inatt heller.
Igår drog vardagsschemat igång för Tuva, skolan har ju redan börjat men den här veckan drog även simning och ridning igång. Det brukar innebära att Tuva blir lite hängig, det blir en chock efter en lång, lat och ledig sommar. I år hann vi inte ens börja med aktiviteterna, Tuva blev dyngsjuk natten till måndag…

Inget ”allvarligt”, bara en förkylning. Men inte så bara för Tuva. Natten till idag lyckades hon skrapa ihop 2,5 timme sömn fördelat på perioder om max 15 minuter, med hosta, slem och kräks i mängder däremellan. Själv sov jag ganska exakt 20 minuter. Totalt, alltså.
Linda kom och löste av mig vid åtta i morse, så jag kunde gå ut med hunden och göra mig iordning för jobbet! Jag har vikarierat på förskolan här i byn idag. Det var bokat sedan en tid tillbaka och det rörde sig bara om några timmar, så jag åkte trots den totala sömnbristen. Och det var jättekul! Jag var pigg, var väl inne i…tja, andra andningen kan jag ju inte kalla det, för den kom jag in i vid tvårycket natten till idag, men…ja, säg femte andningen då!
Åh, vad jag har saknat förskolevärlden!! Go-ungar! Jag trivdes som fisken i vattnet och trots att jag var blek och hade stora svarta påsar under ögonen verkade barnen trivas med mig också. Imorgon ska jag tillbaks en liten sväng igen!

Hasse är borta idag och imorgon, så jag försökte vila lite när jag kom hem från förskolan, medan Linda var här, men det blev bara 30 minuter. Ville ju hinna ner på affären också, å så  skulle ju Anton hem från skolan. Jag har (och nu kommer alla som känner mig nicka) liiite svårt att be om hjälp, är en typisk kan-själv-typ. Kan själv, om det så knäcker mig på kuppen. Skärvorna går alltid att sopa ihop och foga samman igen. Men jag börjar väl bli gammal och därmed lite klokare kanske, för idag bad jag faktiskt om lite hjälp. Och fick massor!
Ringde svärfar och bad honom komma förbi en sväng så jag kunde laga mat och gå ut med hunden (Tuva behöver ha någon intill sig heeela tiden just nu och då menar jag precis varenda liten sekund, så att laga mat medan jag var själv hemma var liksom fullkomligt uteslutet). Fem minuter innan han dök upp klev våra underbara, fenomenala grannar in genom dörren.
– Hej! Hur går det? Vi tänker lösa av dig i ett par timmar!

Helt rätt formulerat förresten, ett konstaterande istället för en fråga. För precis som att Tuva alltid svarar ”bra” på frågan hur hon mår, svarar jag alltid ”nejdå, det går så bra så” på frågan ”behöver du hjälp?”. Så när de klev in och mer eller mindre sa ”nu jäklar släpper du allt i några timmar” protesterade jag inte.
Viktoria och Gunnar såg efter Tuva medan Anton och Hans (ja, grannen alltså) gick ut med hunden. Själv gick jag på dejt med John Blund. En timme klarade jag av att sova innan kontrollbehovet väckte mig, men se den gubben gick inte.
När jag tittade ut ur sovrummet tittade Hans tillbaka med ett:
– Gå och lägg dig!
– Jahapp. Okej då.

John Blund var inte svårflörtad och nu känner jag mig som en ny människa! Lite lugnare till mods också, eftersom även Tuva träffade John Blund och hon har fått behålla lite mat. Natten till idag kom i princip allt som jag stoppade i henne raka vägen tillbaks igen. Lunchen fick hon behålla, men mellanmålet gjorde bara en snabbvisit i magen vilket har oroat mig lite. Det är oerhört svårt att ersätta vätskan hon förlorar, eftersom det är så lätt att reta magen till att kräkas igen. Men nu har hon fått behålla middagen och nattamaten verkar gå bra den också.

Anton mådde också bra av sällskapet och hjälpen idag, han blir orolig när Tuva är hängig. Minnet av ambulansfärder, intensivvård och en vardag som vänds helt upp och ner sitter som berget i oss allihop, även hos honom.
– Nu får du bli pigg igen Tuva, jag tycker det är läskigt när du mår så här.
– Jaa. Baa. Pidd. (Jadå, jag mår bra. Jag ska bli pigg.) svarade lillasyster.

Tack snälla söta rara svärfar, Viktoria och Hans. Ni anar inte vad det betydde för mig att ni kom. Eller jo, det tror jag faktiskt att ni gör. Tack!